Har man upplevt någon av multimusikern Christian Gabels audiovisuella konserter under namnet 1900, som på senare år orsakat otippad publikrusning, känner man igen sig på nya duoskivan med gitarristen Pelle Ossler. Vid sidan av band- och solomeriter har båda även sysslat mycket med teatermusik. När de nu ger ut ett album ihop har de sammanställt den sortens flyktiga material samt gemensamma inspelningar i samma anda. Här finns både stillsamt plinkande och elektroniskt hemsökta ljudlandskap, besläktade med såväl John Carpenters filmmusik som europeisk konstmusik och ett slags atmosfärisk postpunk.
Tillsammans utgör låtarna en omsorgsfullt curerad karta över platser – befintliga, bortglömda, påhittade eller omstridda. Spåren heter sådant som ”Den annekterade delen”, ”Nordostpassagen” och ”Vi barn från Jedwabne”. Suggererande titlar i samklang med syntesen av dåtidsdisiga stämningar och nutidsassociationer med hotfulla undertoner. Även historiska regioner i Mellanöstern och Östeuropa kommer till liv i geopolitiska fantasier och vemodiga sorgesånger. Som när Lina Englund framför ”A chtóz tam puka” – en polsk folksång – i skevt och brusigt arrangemang med fiol och klarinett.
Men mitt i allt det stillsamt melankoliska finns också mer konfliktfyllda klangvärldar. Som ”Regn över Levanten”, där industribankandet bor granne med tidiga Einstürzende Neubauten. Man borde egentligen inte trivas här. Men precis som på Gabels postapokalyptiska dataspelssoundtrack ”Krater” och Osslers vindpinade soloskivor blir musiken en trygg punkt. Kanske för att den kanaliserar en form av nykter nostalgi inför det faktum att tragedier tycks vara världens normaltillstånd snarare än anomalier. Ljuset sipprar trots allt också in. Som i den närmast sakrala körfinalen, lika fyndigt som längtansfullt kallad ”St Annanstans”.
Bästa spår: ”Den annekterade delen”
Läs fler skivrecensioner och andra texter av Johanna Paulsson.
