Christian Rück: En deprimerad människa ska inte dö i en självmordskapsel

I en skog i norra Schweiz, nära den tyska gränsen, stod förra veckan en futuristisk lila- och vitfärgad plastskapelse uppställd. En 64-årig amerikansk kvinna med en immunbristsjukdom klev in i den. Fem minuter senare hade hon kvävts till döds. Hon var den första att dö i Sarco, som denna elegant designade dödskammare, utvecklad av den australiske läkaren och aktivisten Philip Nitschke, kallas. Nitschke följde kvinnans död via videolänk och var mycket nöjd med att Sarco fungerade som planerat. Schweiz inrikesminister hade några timmar tidigare förtydligat att Sarco inte var legal.

Nitschke hade redan på 90-talet byggt en omtalad dödsmaskin kallad The deliverance machine. Den var kopplad till en laptop där den som ville dö besvarade frågor som om hen var säker på sin sak och tillräckligt klar för att fatta beslutet. Sista frågan löd: ”Om du trycker på den här knappen kommer du att få en dödlig injektion och dö om 15 sekunder. Vill du fortsätta?” Den som skulle dö skulle alltså utföra den avgörande knapptryckningen på egen hand, utan läkare närvarande. ”Jag vill inte vara en bödel, den som vill dö får faktiskt göra det själv”, sade läkaren och maskinens skapare Philip Nitschke när jag förra året intervjuade honom för min bok ”Ett liv värt att leva. Varför självmord blev människans följeslagare”.

Alla länder som har legaliserat dödshjälp har procedurer för att avgöra vem som har rätt till sådan och hur det ska gå till. Men vilket är syftet med Nitschkes provokativt namngivna dödsmaskiner? Ett är att bryta sjukvårdens monopol på säkra dödsmetoder, det vill säga mediciner. På en presskonferens i Zürich i somras presenterade Nitschke och hans medarbetare Sarcokapseln, men den första kvinnan som skulle dö i den backade ur och anklagade Nitschkes organisation för att ha utnyttjat henne ekonomiskt. Anklagelserna publicerades, men då var kvinnan redan avliden. Hon dog på en ”vanlig” dödsklinik i Schweiz. Men i Nitschkes framtidsvision behövs inga läkare för att bedöma om någon är beslutskapabel. Det är ett skäl till att dödshjälpsförespråkare uppfattar honom och den organisation han grundat som extrem, under perioder var organisationen till och med utesluten ur världsfederationen för dödshjälpsföreningar.

Efter en tid uppstår alltid frågan vilket lidande som ska räknas som tillräckligt för att kvalificera för dödshjälp

Dödshjälp kan ske på olika sätt. I Belgien och Nederländerna injicerar en läkare den dödliga dosen, det kallas eutanasi. I Schweiz däremot är eutanasi olagligt, däremot tillhandahåller kliniker en dödlig cocktail som patienten själv intar. I USA är begreppen medical assistance in dying eller death with dignity vanligare. Att just Schweiz är känt som en dödshjälpsdestination beror på att det är det enda land som tillåter dödshjälp för personer från andra länder. Men faktum är att praktiken är vanligare i Kanada och Nederländerna, där det står för hela 6–7 procent av alla dödsfall. Man skulle nog kunna påstå att dödshjälp där är mainstream.

När dödshjälp legaliseras sker det först för fall av obotlig sjukdom där döden redan väntar runt hörnet. Efter en tid uppstår alltid frågan vilket lidande som ska räknas som tillräckligt för att kvalificera för den nya rättigheten. Varför skulle inte svårt psykiskt lidande också kunna kvala in? Är det inte att diskriminera psykiskt sjuka?

Eftersom var och en är fången i sitt eget perspektiv så kommer även den deprimerade att betrakta sina tankar som rationella.

Från ett svenskt perspektiv kan denna fråga tyckas både provocerande och chockerande. Jag förvånades själv över hur okontroversiellt detta blivit i Belgien och Nederländerna när jag intervjuade experter, läkare, patienter och anhöriga där. I dessa länder finns sedan över 20 år eutanasi för människor med psykiatriska diagnoser och i Kanada förbereds samma sak. Är dödshjälp für alle på gång?

Den 7 maj 2022 dog 23-åriga Shanti Di Corte genom en dödlig injektion av en läkare i Belgien. Hon led av ptsd. När jag läste om detta fall reagerade jag med bestörtning. Hur kan man anse att en ung kvinna med en ångestsjukdom ska få dö på detta sätt? När jag intervjuade den läkare i Belgien som bedömt flest patienter inför psykiatrisk dödshjälp viftade hon snabbt bort mina argument om att ptsd är behandlingsbart och att det rimligen måste finnas hopp för en sådan patient. Det där är bara medicinsk paternalism, menade hon. Det är inte upp till dig som läkare att avgöra när någon lidit nog eller hur många behandlingar man ska behöva genomgå. Det måste personen själv få bestämma, sade hon.

Autonomi är ett vanligt argument för rätten till dödshjälp eller suicid. Emot väger behovet att skydda individen från det mest definitiva beslutet. Det är inte enkelt att avgöra om en dödsönskan är ett resultat av ett psykiatriskt tillstånd, till exempel depression, eller en dödsönskan hos en psykiskt frisk person. Tankar på att vilja dö förändras ofta över tid. Eftersom var och en är fången i sitt eget perspektiv så kommer även den deprimerade att betrakta sina tankar som rationella. Argument för att samhället ska ingripa för att hindra människor att ta sitt liv stöds av att de allra flesta som försöker ta sitt liv sedan väljer livets väg. Det brukar gå över, om man bara kan leva vidare. Prognosen är så att säga god. Tiden är här vår vän.

Den död jag mött som läkare, de självmord jag har sett, har varit ensamma, chockerande, smutsiga

Vårt samhälles snabba färd från kollektivistiskt till individualistiskt gör också frågan om rätten till en självbestämd död intressant. Döden är trots allt den värsta narcissistiska kränkningen. Den är slutet på individen, men inte på kollektivet. Att även ta kontroll över sin egen död är en självklar förlängning av ett individualistiskt samhälle.

När Nitschke informerar livströtta äldre om ”säkra” suicidmetoder får det snabbt spridning till personer utanför den tilltänkta målgruppen. Vad tycker då Nitschke om att den information han sprider kan nå ”fel” människor, människor som skulle ångra sig eller dem han själv kallar ”troubled teens”? ”Det är ju inte bra”, sade han när jag intervjuade honom. Men studier som visar att metoderna också sprider sig till unga verkar ändå inte avskräcka honom. ”Tänk om det på 100 unga som dör går 1 000 äldre som lever längre och bättre i förvissningen att de själva kan styra sin död, om de vill. Är det värt det då?” undrade han vidare. Och det är där som Nitschke och jag inte kan mötas. För mig är det svårt att se att rätten till information om säkra sätt att ta sitt liv kan väga tyngre än de desperata larmsamtal från unga människor som ångrat sig, där det i många fall varit för sent.

Den död jag mött som läkare, de självmord jag har sett, har varit ensamma, chockerande, smutsiga. Döda småbarnsföräldrar. Sjuka människor som måste ljuga för sin läkare och sina närmaste för att kunna smita i väg och dö. En slumpartad död, som lika gärna kunde varit fortsatt liv, om det bara hade varit lite annorlunda. Alla de som kämpar för att inte dö. Alla de som inte vill dö men som har så svårt att leva. Jag kan inte kliva ur dessa erfarenheter och engagera mig för att andra ska få dö.

Läs mer:

Christian Rück: Överdriven oro för att sociala medier skapar psykisk ohälsa