Hela 73% av tjejer anger hinder för att mönstra inför värnplikt, till stor del handlar det om psykisk ohälsa, som depressioner och ångest. Vad är det egentligen som händer med de ungas mentala hälsa?
Den amerikanska socialpsykologen Jonathan Haidts uppmärksammade bok ”The anxious generation” har ett tydligt svar: det beror på att barnen har gått från att ha en uppväxt full av utforskande lek till att ha en telefonbaserad uppväxt. Det slår an en sträng hos många, särskilt hos bekymrade föräldrar som kämpar mot algoritmernas makt över deras barn. Även vuxna vill ofta spendera mindre tid med sin telefon men klarar inte av att genomföra en så till synes enkel förändring.
Enligt Haidt hände det något mellan 2010 och 2015 när tråkiga mobiler ersattes med smartphones med sociala medier-appar. Minskat umgänge med andra barn IRL, minskad sömn och störd förmåga att vara uppmärksam lade grunden för en flodvåg av psykiska problem, menar han.
Men frågan är om svaret är så enkelt. Kanske handlar ångesten inte bara om internet? I ”The anxious generation” påpekar också Jonathan Haidt att barn inte bara är oskyddade online utan också överbeskyddade i den fysiska världen. Som exempel nämner han fallet med den nioåriga Regina Harrel, vars mamma hade lämnat henne själv i en park i South Carolina medan hon jobbade på McDonald’s. Det fanns andra vuxna och barn i parken och Regina hade mat, pengar och en telefon så hon kunde nå sin mamma om det behövdes. Men en person ringde polisen och Reginas mamma satt anhållen i 17 dagar för att ha övergett sitt barn. En debatt utbröt om det mamman gjort var farligt.
Fallet med nioåringen i parken går in i föreställningen om ”stranger danger”, de farliga främlingarna. Vad är egentligen problemet med en nioåring som är själv i en park? Svaret är att det kan hända något. Tänk om en man skulle släpat in henne i en vit skåpbil? Det kan ju hända. Rädslan är ett självspelande piano som inte tar något intryck av osannolikheten.
I Roland Paulsens bok ”Tänk om. En studie i oro” refererar han till den norske filosofen Lars Svendsen som menar att sannolikheten att ett barn ska mördas av en främling är så liten att vi inte borde varna barn för främlingar. Faran att barn blir rädda att tilltala främlingar om de behöver hjälp är större än risken med de farliga skåpbilarna. Och när vi inte längre litar på att främmande vuxna skulle hjälpa vårt barn om vi inte själva är på plats leder det till att barn inte längre släpps fria. Saker som barn förr gjorde själva, utan övervakning, ses i dag som för farliga.
Att undvika risk är ett centralt tema i både vardagslivet och det politiska samtalet. Det är farorna som dominerar samtalet, snarare än frågeställningar om hur vi kan skapa tillhörighet och utveckla samhället
Haidt redovisar intressanta iakttagelser om hur lekplatser i dag är säkrare, men kanske ibland så säkra att barn inte längre slår sig alls och därmed missar en typ av utforskande som innebär att lära sig hantera viss risk. Forskaren och författaren Nassim Nicholas Taleb har myntat begreppet antifragilitet. Ett vinglas är fragilt, det går i bitar om det tappas, medan ett vinglas av plast är resilient och motståndskraftigt. Immunsystemet är antifragilt, det behöver påfrestningar för att fungera. Haidt argumenterar för att barn är antifragila och behöver ett visst mått av utforskande och risktagande. En bra lekplats ger blåmärken, men inte ärr. Här återkommer han till tankar ur sin tidigare bok, ”The coddling of the American mind”, som handlade om hur unga har utvecklat ett defensivt mindset, som söker av omgivningen efter faror i stället för möjligheter och vars främsta mantra är ”keep me safe” i stället för ”let me grow”.
Här snuddar Haidt vid en stark strömning i vår samtid. Att undvika risk är ett centralt tema i både vardagslivet och det politiska samtalet. Det är farorna som dominerar samtalet, snarare än frågeställningar om hur vi kan skapa tillhörighet och utveckla samhället.
Men har vi verkligen en lavin av psykisk ohälsa hos unga? I Sverige så svarade 96 procent av 11-åriga pojkar och flickor att deras hälsa är bra eller mycket bra i Folkhälsoinstitutets enkät från 2021/22. Av de 13- och 15-åriga flickorna svarade kring 85 procent att hälsan är bra eller mycket bra. De flesta mår alltså bra, och livstillfredsställelsen har inte förändrats bland svenska barn de senaste 20 åren. Men det finns också besvär som har ökat gradvis bland både flickor och pojkar i 13- och 15-årsåldern sedan 1980-talets mitt. Svårigheter att somna och att känna sig nervös är vanligare i dag.
En möjlig förklaring till en ökning av självrapporterade besvär som ångest är att begreppets innebörd skiftat över tid. När frågan om någon hade ångest ställdes för 20 år sedan uppfattades begreppet på ett annat, troligen mer avgränsat sätt. Haidt skriver också om att självskada ökat kraftigt de senaste 15 åren bland amerikanska flickor. Men USA sticker ut med en relativt stor ökning av suicid överlag, medan det globalt minskar. I Sverige har vi de senaste 20 åren inte sett någon ökning av suicid hos unga, och i flera andra länder minskar det.
Läget är alltså mer komplext än den mer svartvita bild som Haidt levererar. Orsakar telefonerna psykiska problem? ”The anxious generation” innehåller många grafer som visar hur olika negativa saker i barns liv ökade 2010–2015. Men här blir det en besvärande sammanblandning av vad som kan vara ett samband (korrelation) och orsak. Att det säljs mycket glass när jag har shorts på mig betyder inte att mitt klädval styr svensk glasskonsumtion. Det finns en annan orsakande faktor som påverkar båda faktorerna, nämligen vädret.
Andra forskare argumenterar för att data visar att de som inte har någon skärmtid har störst risk för bland annat depression och att sociala medier kan vara en hjälp just för de ungdomar som är mest utsatta
Flera forskare som till skillnad från Haidt forskar på den digitala världens effekter på vår hälsa har ställt sig tveksamma till att sociala medier orsakar en epidemi av ohälsa. Candice Odgers skrev en kritisk recension i tidskriften Nature.
Oxfordprofessorn Andrew Przybylski har bland annat studerat hur ökat användande av Facebook i olika länder och införandet av bredband påverkade den psykiska hälsan och sammantaget var effekten liten. Andra forskare argumenterar för att data visar att de som inte har någon skärmtid har störst risk för bland annat depression och att sociala medier kan vara en hjälp just för de ungdomar som är mest utsatta. Det verkar heller inte som Tiktok ändrar barnens hjärnor. En stor studie av barnhjärnors utveckling, Adolescent brain cognitive development study, hittade inget samband mellan skärmtid och hjärnans organisation i just den åldersgrupp som Haidt pekar ut som mest känslig, 9–12-åringar.
Snapchat och Tiktok har en åldersgräns på 13 år men många yngre svenska barn är där ändå. Här argumenterar Haidt rimligt att en fungerande ålderskontroll måste gå att få till. Vi behöver också förhålla oss till att vi betalar tjänsterna med vår uppmärksamhet och att algoritmerna är gjorda för att få oss att fastna. Samtidigt är mer drakoniska åtgärder inte så effektiva som man skulle tro. När Sydkorea införde en nedstängning av onlinespel nattetid gav det inte de effekter man hoppats på och åtgärden upphävdes efter några år.
Medan jag skrivit denna text har jag flera gånger avbrutit mig själv och i stället tittat på klipp på katter som fastnar i rör, välter saker och annat som jag inte ens visste att jag var intresserad av. Kanske borde jag lägga bort telefonen och dess ström av otroligt spännande kattklipp och ringa en vän i stället.
Oavsett vad som ligger bakom förändringar i hur unga upplever sitt psykiska mående är det rimligt att som Jonathan Haidt ifrågasätta vad vi lägger tid på i våra liv. Varför ägnar vi så mycket tid åt att göra saker som vi egentligen inte vill prioritera?
Läs också:
Christian Rück om Aaron Bushnell och självmordets politik
