Waldemarsuddes utställning tillägnad Christian Skredsvig har den dubbeltydiga titeln ”Mot det moderna”. Den indikerar att den norske konstnären, född 1852 och död 1924, både tog avstånd till och var på väg mot modernismen. Det låter motsägelsefullt men kan kopplas till hans verksamhet i en brytningstid – väl synligt i urvalet verk i flera olika genrer och stilar.
På slottets översta våning hänger såväl traditionella djur- och blomstermotiv som salongsrealism, ljusmättat friluftsmåleri och nationalromantiska skymningsbilder, följt av mer färgstarka målningar med friare penseldrag.
Christian Skredsvig är folkkär i Norge men detta är faktiskt den första större introduktionen av hans verk i Sverige och ingår i Waldemarsuddes serie av utställning som lyft fram nordiska konstnärer. Dock är detta en presentation av denne mångsidige konstnär och författare i sitt kulturella och sociala sammanhang. Förutom ett fyrtiotal målningar och några teckningar av huvudpersonen ingår verk av åtta norska konstnärsvänner.
På slottets mellanvåning kompletteras utställning dessutom med målningar av Skredsvigs många svenska vänner, som Ernst Josephson, Karl Nordström, Hugo Birger och Prins Eugen. Den senares stämningsfulla landskapsmotiv från Norge 1889-90 har fått ett eget rum, liksom porträtt på kungligheter från unionstiden. Ur museets fina samling har det även hämtats verk av målarprinsens norska konstnärsvänner.
Det är oklart hur väl Prins Eugen kände Skredsvig men två brev från den senare ligger i en monter, liksom hans skänkta exemplar av den anekdotiska, rikt illustrerade memoarbok ”Dager och netter blandt kunstnere”. I mixen på mellanvåningen finns även två av hans paradmålningar; ”Blomsterförsäljerskan på Place Clichy” och ”Oktobermorgon i Grez”.
De härrör från Skredsvigs vistelse i Frankrike 1879-1886. Båda konstfulla men lätt romantiserade motiv som gick hem på den prestigefulla Salongen i Paris – där han belönades med flest medaljer av alla norska konstnärer.
Utställningen delade fokus och därtill talrika kompletteringar ger ett splittrat helhetsintryck. Men en betydande behållning är alla verk från det sena 1800-talets guldålder i både norsk och svensk konst. Här frossar jag i en lång rad habila naturskildringar med silvrigt ljusskimmer, melankoliskt blåljus och månsken, med frodig grönska, vattenspeglingar och molnskyar.
Skredsvig var särskilt skicklig på att fånga ljusfenomen och hans tidiga ”Monte Aventino”, skildrad nerifrån Tibern, badar i ett förunderligt soldis. I prinsens ateljé hänger annars ett flertal bidrag från den i Norge mytomspunna konstnärskolonin i Fleskum sommaren 1886.
Där tillkom en av Skredsvigs mest älskade målningar; ”Sankt hansaften”. Här figurerar fyra personer i en roddbåt, till synes försjunkna i smäktande dragspelsmusik. Midsommarnattens trolska stämning förstärks av speglingarna i sjön och frånvaron av en horisont, som om sällskapet vore ett med naturen.
Det var Skredsvigs första hustru Maggie Plathe som av sin rike far fått gården Fleskum vid insjön Dælivannet väster om Oslo. Dit inbjöds vännerna Erik Werenskiold, Gerhard Munthe, Eilif Peterssen, Kitty Kielland och Harriet Backer – som tillsammans utvecklade ett nationalromantiskt stämningsmåleri. Även Peterssen och Kielland är representerade med förtätade sommarnattsmotiv som tillhör utställningens bästa verk.
Från Fleskumsommaren finns också ett solflimrande, närmast impressionistiskt självporträtt av Skredsvig, där han kikar fram under stråhatten med mörka, frågande ögon. Han var uppenbarligen generös och vänsäll men samtidigt en komplicerad personlighet – född Christian Eriksen och uppväxt under fattiga förhållanden. Men trots ett bräckligt självförtroende lyckades mjölnarsonen göra en otrolig klassresa, i kraft av sin dubbla konstnärliga och sociala begåvning.
1891-92 arbetade han på Franska rivieran, tidvis sida vid sida med sin yngre vän Edvard Munch. Skredsvigs hustru hade tillgång till en villa på Cap Ferrat, varifrån det finns flera verk av båda konstnärerna.
Munchs målningar är stilmässigt modernare men Skredsvigs ”Aften i St Jean”, där månljuset speglas i vattnet, är en smått magisk bild. Den är dessutom en möjlig inspirationskälla till Munchs stiliserade mångator. I katalogen finns även en intressant spekulation om att Claude Monet kan ha influerats av Skredsvigs många näckrosmotiv.
Efter separationen från första hustrun 1894 köpte han en gård i natursköna Eggedal (där Ernst Josephsons ”Strömkarlen” tillkom och Skredsvigs välbevarade konstnärshem är ett museum sedan 1971). Den bonddotter han använde som modell för en fäbodjänta i ”Hon Beret” blev hans andra fru och mor till fyra barn. De symboliskt rosa molnen som reflekteras i sjön är påfallande expressiva och pekar mot ett mer abstraherat bildspråk.
Men serien ”Jupsjøen” från början av 1900-talet visar en tillbakagång till ett mer konservativt och även marknadsanpassat måleri, där samma motiv med en fiskare på en spegelblank sjö upprepats med små variationer. Skredsvig lär också ha kämpat med återkommande depressioner och tilltagande alkoholberoende under sina sista decennier.
Den splittrade känsla som präglar Waldemarsudde utställning har nog också en grund i Skredsvigs kluvna personlighet och stilistiska variationer med skiftande kvalitet. Men som sagt, det stora antalet fantastiskt fina målningar motiverar mer än väl ett besök.
