Det är en händelse som ser ut som en tanke. Samma höst som äldre och yngre kvinnliga författare bråkar med varandra på svenska kultursidor, gör Christine Falkenland comeback med en roman som skildrar just dynamiken mellan en veteran och en debutant.
I ”Författarinnan” checkar 67-åriga Yvonne in på författarresidenset Berg. Där möter hon Rebecka, det unga stjärnskottet vars dragningskraft på resten av sällskapet är enorm. De tjusas av hennes unga skönhet och av lättheten med vilken hon närmar sig skapandet. Yvonne, som brottas med skrivandet och sin åldrande kropp, är i de närvarande männens ögon ingenting i jämförelse.
”Författarinnan” är dock mer sofistikerad än att urarta i invektiv den äldre och yngre författaren emellan. Yvonne ser snarare sig själv i Rebecka, menar Christine Falkenland.
– Det är inte så att hon bara är avundsjuk eller konkurrerar med Rebecka. Yvonne vill komma nära. Hon tänker att om hon bara får ta del lite av Rebeckas mod och energi, så kanske hon själv kan skapa något nytt och vackert. Det är nästan som om hon blandar ihop sig själv med henne. Rebecka blir en spegel, säger Christine Falkenland.
”Författarinnan” är Christine Falkenlands första roman på sju år. Hennes författarskap sträcker sig vid det här laget över tre decennier. Hon debuterade med lyrikverket ”Illusio” 1991. På 1990-talet blev hon en litterär fixstjärna, syntes överallt, var Sverige coolaste poet. Nu har hon bott i Göteborg i många år och är sedan länge mindre kändis, mer författare. En erkänd och mångfaldigt prisad sådan, med ett flertal ytterligare diktsamlingar och mer än tio romaner på meritlistan.
Idén till den nya berättelsen föddes just ur tankar på långa författarskap. Genom Kjell Espmarks diktsamling ”Kvällens frihet” kom Christine Falkenland i kontakt med begreppet ”Spätstil”. Ett uttryck myntat av den tyske filosofen Theodor Adorno, som tyckte sig kunna spåra en utrensning av gammalt bagage i Beethovens sena tonspråk.
– När man hållit på väldigt mycket och behärskar sina verktyg, kan det uppstå en lust att bryta sönder den egna formen, säger Christine Falkenland.
– Jag känner igen mig själv i det till viss del. Och jag tycker också att jag ser det när jag läser mina egna litterära följeslagare, som Gunnar Ekelöf och TS Eliot. Mot slutet av sina författarskap brottas de med de här frågorna. Hur gör man egentligen när man skriver? Vad är det som har gått förlorat genom de erfarenheter man skaffat under ett helt skrivande liv?
Skrivandet är ”Författarinnans” bärande tema. Yvonne kan inte. Har inte gett ut något på evigheter. Mest får hon bara ur sig olika citat från litterära hjältar, vars ord tycks ha remixats i hennes minne. Hon har till och med blivit refuserad, för att hennes text innehöll förvanskade citat. Det är tydligt för läsaren att Yvonne befinner sig vid en brytpunkt. Författarskapet är på väg att glida henne ur händerna.
– När man talar med äldre människor säger de ofta att de upplever en större frihet, säger Christine Falkenland.
– De bryr sig inte längre lika mycket om vad folk tycker. Men Yvonne har inte kommit dit än. Hon är inte gammal. Hon är nästan gammal. Jag tyckte det var intressant att undersöka den övergångstiden för en författare. Vad skrivandet kostar över tid. Yvonne kommer ju alltid att vara författare, även om hon inte publicerar något. Hon kommer inte undan det.
Yvonne är nästan tio år äldre än du. Hur var det att prova en äldre författares ålder?
– Jag är inte alls intresserad av autofiktion. Däremot tycker jag att det är spännande att genom att skriva gestalter och andra livsöden i någon mån möta sig själv. Man blir lite som en metodskådespelare, går in i sin roll och lånar ut sina egna känslor för att ladda rollen. Det kan vara jobbigt, men är också väldigt intressant.
Hur känner Yvonne för sitt eget åldrande?
– Hon har ju inte accepterat det. Jag tror att hon har trängt undan det så mycket, att det är därför det blir en så stark clash när hon kommer till det här residenset. Där konfronteras hon med de andra författarnas bild av henne från förr, att hon skrivit så och så i sina tidigare böcker. Men nu är hon äldre och har inte gett ut något på länge. Det finns en desperation i henne.
Den desperationen tar sig framför allt uttryck socialt. Yvonne beter sig gränslöst mot de andra deltagarna på residenset. Inte bara den unga Rebecka blir föremål för hennes inviter om samarbeten och möten vid rosenträdgårdens staty av Kalliope, kärleksdiktens musa. Också männen i sällskapet försöker hon komma nära.
”Det är plågsamt”, skrev DN:s Åsa Beckman i sin recension (30/10) om Yvonnes nervösa agerande. ”Flera gånger tänker man ’gör det inte!’ när hon gör en sexuell invit eller sticker in en lapp under någons dörr med oönskade åsikter om deras skrivande”.
– Jag tror att Yvonne är upptagen av tanken på att allt snart är slut, snart är hon riktigt gammal. Det är därför hon hela tiden återkommer till att om hon bara kunde få en sista kyss. Om hon bara kunde få en sista man. Om hon bara kunde skriva en sista bok, säger Christine Falkenland.
Boken handlar mycket om skammen som Yvonne känner
Männen avvisar hennes sexuella inviter gång på gång. Vad väcker det i henne?
– Det är mycket det som boken handlar om, skammen som Yvonne känner. Hon har inte riktigt koll på hur hon framstår och hur de andra upplever henne. Att hon träffar sin gamle älskare Jovan på residenset gör också att hon får syn på skillnaden mellan hur det var förr och hur det är nu. Nu vill han inte ha henne. För henne är det ganska brutalt.
Många av Christine Falkenlands centralgestalter genom författarskapet har, precis som Yvonne, varit kvinnor som på glid i den egna verkligheten riktat sig utåt. Med blandat resultat. I den senaste romanen, ”Själasörjaren” från 2018, söker den ångestdrivna huvudpersonen Claudia upp en präst, som hon sedan börjar ligga med. I den prisbelönta ”Öde” från 2003 börjar Siri i psykoanalys, och blir besatt av sin analytiker. Också Yvonne har gått i psykoanalys. Men det var länge sedan och hon fullföljde aldrig behandlingen.
– Jag tycker att det finns väldigt mycket litterärt att hämta i psykoanalysen, säger Christine Falkenland om hur det kommer sig att hon återkommit till den som tema.
– Med den psykoanalytiska metoden kan man titta på djupet på saker och ting. När jag skrev ”Öde” tyckte jag att det saknades en skildring inifrån en psykoanalys. I ”Författarinnan” var jag intresserad av vad som händer när en analys blir avbruten. Gör den kanske mer skada än nytta då?
Sigmund Freud återkommer också i skildringen av författarresidenset Berg. Där finns hans tankar om det på samma gång bekanta och obehagliga, das Unheimliche, ständigt närvarande. Det stora huset omgivet av rosor ser vackert ut på håll. Men när man kommer närmre ser man att det snarare är bedagat. Färgerna i sammetsgardinerna har bleknat. Porslinet är sprucket. Krukväxterna slokar. Bakom flygeln, på vilken Rebecka spelar Chopin, står en uppstoppad räv. Han har hatt på sig.
– Yvonne tycker att det luktar råtta på hennes rum, men ingen annan kan känna det. Det finns en känsla av förfrämligande över miljön på residenset. Jag tycker att den kontrasten är spännande, det hemtama men samtidigt kusliga.
Dagarna fortlöper efter en bestämd plan, som får som följd att författarna träffas väldigt mycket. Det är i mötena konkurrensen dem emellan får sin näring, byggs upp och eldas på.
Det spöklika huset Berg finns inte på riktigt. Men Christine Falkenland har hämtat viss inspiration till platsen som utgör scenen i ”Författarinnan” från författarresidens hon själv besökt. Hon har varit på flera skrivarvistelser både i Sverige och utomlands. Hennes erfarenhet av det är, lyckligtvis, en helt annan än Yvonnes ångestladdade.
Jag upplever det som en glädje att få dela med mig av erfarenhet. Har man varit författare så länge som jag så vet man att ingen annan kan skriva som just man själv
– Jag tycker att det är skoj att sitta på residens. För mig passar det bra att arbeta i den blandning av ensamhet och gemenskap som den typen av miljöer erbjuder. Jag trivs med att sitta på min kammare och skriva, och veta att andra gör samma sak. Sedan träffas man kanske i det gemensamma köket och pratar om man vill, men man måste inte. Det är alltid okej att säga: ”nej, nu måste jag gå och jobba!”.
Hur är det då, med konkurrensen mellan yngre och äldre författare? Är ni så hårda mot varandra som man har fått känslan av i spalterna den här hösten?
– Vet du, jag jobbar även som lärare i kreativt skrivande, så de yngre jag möter är oftast deltagare på mina kurser. Jag upplever det som en glädje att få dela med mig av eventuell erfarenhet. Har man varit författare så länge som jag så vet man att ingen annan kan skriva som just man själv. Det finns ett självförtroende i det. Och då blir det inte så mycket konkurrens.
Läs fler författarintervjuer och läs fler artiklar av Sara Martinsson
