– Titta. Det här är allt. Jag tvättar för hand. Köper nytt när det behövs.
Christo Grozev blir påtagligt upplivad när han visar upp kabinväskan. Han lämnade Boston dagen innan och har inte sovit, så han är lite mör.
Och det blev stressigt, han höll på att missa sin anslutning i Amsterdam. När hans namn inte fanns på passagerarlistan blev kontaktpersonerna i Stockholm nervösa, det hördes när de ringde och meddelade mig att intervjun kanske måste skjutas upp eller blåsas av. Allt var i detalj planerat, varje avvikelse ett orosmoment. Men Christo Grozev kom. Det var för övrigt länge sen han reste i eget namn, det kan vara livsfarligt.
Nu har han en svit på Grand Hôtel. Där ligger den svarta väskan öppen på golvet, de välstrukna kläderna i den är de enda han har. Hans blick är varm, matt. Mörka ringar under ögonen. Han ler lite.
– Vad vill du veta?
Den bulgariska journalisten Christo Grozev har blivit berömd för sina avslöjanden av den ryska säkerhetstjänsten FSB:s metoder att förgifta personer de vill bli kvitt. Han ingår numera själv i den gruppen av utpekade.
Det var Christo Grozev, och hans kolleger på plattformen Bellingcat, som identifierade de FSB-agenter som försökte mörda den ryske ex-spionen Sergej Skripal och hans dotter Julia med nervgiftet novitjok i Salisbury 2018.
Ett par år senare samarbetade Christo Grozev nära den ryske oppositionsledaren Aleksej Navalnyj för att avslöja hur förgiftningarna av honom gått till. Navalnyj insjuknade hastigt på ett flygplan 2020, efter att gift placerats i hans kalsonger. Navalnyj överlevde den gången, efter intensivvård på ett sjukhus i Tyskland. Han avled 2024, i ett fängelse i Sibirien.
Christo Grozev anslöt till Bellingcat 2015. Plattformen hade grundats året innan, av den brittiske journalisten och bloggaren Eliot Higgins. Han var fascinerad av hur mycket information som låg tillgänglig på internet, öppen för undersökande journalister som ville lägga pussel.
Med hjälp av information från öppna källor – till exempel satellitbilder, data om flyg- och mobiltrafik, register och arkiv – kartlade Grozev, som var ansvarig för granskningar om den ryska regimen, ett nät av spioner och spionage som dirigeras från Moskva. Han har, enligt egen uppgift, identifierat 5 000 spioner, varav han studerat cirka 300 närmare.
Christo Grozev är också huvudperson i den nya dokumentärfilmen ”Antidote” (”motgift”), som visats på internationella filmfestivaler och i brittisk och amerikansk public service. Filmens brittiske regissör James Jones hade en ursprunglig idé om att genom Christo Grozev skildra hur arbetet med öppna källor går till, men när det under inspelningens gång stod klart att Grozev själv var villebråd blev just den berättelsen – om hur protagonistens eget liv kastades omkull – ett givet nav. Det var som att i realtid följa ett system som dödar.
En katt-och-råtta-lek.
Under intervjun på Grand Hôtel står tre Säpovakter parkerade i korridoren utanför rummet. Att göra fotograferingen på Strömkajen är otänkbart, Christo Grozev kan inte ens gå ned i lobbyn på eget bevåg.
Han är fånge på ett lyxhotell.
Men han berättar desto friare, och säger att de ryska metoderna förändrades i samma stund som uppgifterna om förgiftningen av Navalnyj publicerades, i december 2020. Som en del i det avslöjandet hade Navalnyj själv busringt till en av FSB-agenterna och fått denne att röja hela upplägget.
– Det var inte enbart en webbpublicering: jag satt i rysk tv och förklarade vad som försiggick i Ryssland. Det hade effekt – hade allt kommit från Navalnyjs mun hade det avfärdats som galet. Nu blev det hela ytterst pinsamt för president Putin.
Men i samma stund förvandlades Christo Grozev till måltavla för den ryska säkerhetstjänsten.
– De flesta ryssar vet mycket väl att Rysslands ledning är korrupt, men att den också består av en samling mördare hade många inte velat tro. Nu var det uppenbart. Det gjorde mig till ett legitimt mål, trots att man tidigare sällan gett sig på utländska journalister – det har kostat för mycket, i form av ett nedsolkat rykte. Men jag hade blivit en inrikespolitisk faktor för Putin, han hade förödmjukats och det raserade alla gränser för vad han kunde tänka sig att göra.
Christo Grozev gör en kort paus och säger att insikten om hur regimens verkliga ansikte ser ut kanske inte fick så många att protestera öppet, men att något skiftade.
– Det bidrog till Putins beslut att börja stänga ned samhället och gå i krig. Indirekt är kriget i Ukraina ett tecken på att regimen var försvagad: man hade behov av en ny fiende.
Anfallskriget betydde också att Putin hade släppt all eventuell strävan efter internationellt anseende. På samma gång gav det den ryske ledaren ett skäl att öka kontrollen över informationen. Sedan den fullskaliga invasionen har inhemska medier strypts, och det har blivit svårt och ofta farligt för utländska journalister att verka i Ryssland.
Det är förstås förfärligt, fortsätter Christo Grozev – men det tar ”det ryska imperiet ett steg närmare slutet”.
Han ledde Bellingcats granskningar av det ryska spionaget från Wien, där han bodde med sin hustru och deras två barn. Men under en resa i USA i februari 2023 kontaktades han av amerikanska myndigheter som meddelade att han inte borde återvända till Europa. Det fanns konkreta planer på att kidnappa och föra bort honom.
I en scen i ”Antidote”, dokumentärfilmen om honom, berättar han på telefon för sin far att han blir kvar i USA på obestämd tid. Den äldre mannen blir hörbart upprörd och sorgsen. Inte långt senare slutar han svara när Christo Grozev ringer, går inte att nå. Ett par dagar senare hittas fadern död i sin lägenhet, han har fått en hjärtattack.
Trots riskerna flyger sonen till Österrike för att gå på begravningen. Det är en resa omgärdad av massiva säkerhetsarrangemang, men som ändå slutar med att begravningen inte blir av eftersom det råder frågetecken kring säkerheten.
Efter FBI:s larm förstod Christo Grozev att han var övervakad och förföljd, och parallellt med de amerikanska myndigheterna deltog han snart själv i kartläggningen av sina egna potentiella banemän.
Spåren ledde så småningom till några bulgarer bosatta i London, personer med olika bakgrund och utan den profil man kanske normalt väntar sig av en rysk agent – som en 33-årig receptionist på ett medicinskt labb, en 30-årig innehavare av en skönhetssalong och en 39-årig målare och dekoratör.
Den metoden har blivit allt vanligare, enligt Christo Grozev, och utvecklar: Den ryska säkerhetstjänsten investerar inte längre på samma sätt i att över lång tid bygga nätverk av spioner. I stället rekryteras individer som mot betalning kan tänka sig att utföra uppdrag, eller delar av uppdrag.
– Det är ett slags experimenterande med frilansar.
Rekryteringen sker över hela Europa. Inte minst i ockuperade områden i Ukraina, men också i Afrika och i Latinamerika, lejs folk för att utföra sabotage och anlägga mordbränder, enligt Christo Grozev. De flesta är fattiga. Många har kriminellt förflutet, har suttit i fängelse och har få skrupler. De får pengar eller kanske ett ryskt medborgarskap i utbyte.
– Men för den ryska regimen är de förbrukningsvara. Kreml skulle aldrig lägga två strån i kors för dem, betala eller lämna något i utbyte för att få loss dem i en fångutväxling. Händer något nekar man till allt.
Till slut greps och åtalades sex personer i en domstol i London. Under våren dömdes de till upp till elva år långa fängelsestraff. Den man som ska ha lett operationen är emellertid en mer avancerad figur -– en tysk affärsman och misstänkt rysk spion, efterlyst och dömd för bedrägeri i miljardklassen. Han tros befinna sig i Ryssland.
Christo Grozev är glad över domen:
– Fast praktiskt har det inte så stor betydelse. FSB kanske drar sig tillbaka ett tag för några ögonblick av självrannsakan, men det uppstår snart nya grupper, med samma mål.
Då har andra förändringar spelat större roll för Christo Grozevs liv. Det är ingen ryss, utan den amerikanske presidenten Donald Trump som åter tvingat honom i väg från en tillflykt han trott var säker. USA har en lång och stolt historia av att skydda yttrandefriheten, i synnerhet för den som vill knäcka elaka ryssar. Men tongångarna har ändrats.
– Plötsligt hände saker. Min ansökan om ett green card fick avslag, man hänvisade till femtioelva olika problem, det påstods att ”journalistik inte kräver någon särskild talang” och att ”det saknas bevis för att filmen om Navalnyj fick en Oscar”. Hela svaret var ett långfinger.
Än mer akut: Trumps beslut att upplösa FBI:s enhet för utländsk påverkan – som infördes efter valet 2016 – har gjort Christo Grozev skyddslös. Den grupp som hela tiden utvärderat hans säkerhet fanns inte mer. Konsekvensen är att han aldrig tillbringar mer än en natt i samma land. Han är alltid på resa. Det är en märklig situation, medger han:
– Men man vänjer sig också vid det extrema. Allt blir normaliserat. Jag tycker att resandet fungerar förvånansvärt väl. Jag äter vitaminpiller och försöker gå till gymmet, gör åtminstone armhävningar på hotellrummet.
Han gör en gest mot heltäckningsmattan i sviten på Grand.
– När jag pratar med min fru kan jag säga ”du, vi kanske borde tala om var pengarna finns, om något skulle hända”. För oss är det en normal sak att tala om.
Trumps kritiska, en del skulle kalla den fientliga, inställning till oberoende journalistik får större konsekvenser:
– Vad Trump gör visar andra att det är fritt fram. Jag har svårt att tro att till exempel regeringen i Turkiet skulle vara lika djärv om det inte vore för signalerna från Vita huset.
När vi träffas är den svenska journalisten Joakim Medin fortfarande frihetsberövad i Turkiet, men även sedan han har släppts kvarstår otryggheten för många reportrar. Enligt organisationen Reportrar utan gränser har pressfriheten fallit på global nivå, och det handlar om såväl ökade hotbilder mot journalister som bred nedmontering av public service.
Christo Grozev, som vet hur diktatorer och självcensur fungerar, tycker sig se en tydlig anpassning hos amerikanska medier till nya villkor. Han har kollegor i USA som när de är på resa noga överväger vad de skriver i sociala medier av oro för att inte släppas in i landet igen. Men han håller också med om att de största förändringarna har skett på ägarnivå, där stora medieägare träffat överenskommelser med Vita huset i stället för att gå i klinch med administrationen.
Livssituationen gjorde det svårt att vara kvar som ansvarig hos Bellingcat, och sedan 2023 arbetar Christo Grozev för onlineprojektet The Insider. Arbetssättet är dock desamma: att med hjälp av öppna källor kartlägga ryskt spionage.
I dagsläget har han ett femtiotal granskningar på gång – research ägnar han sig åt hela tiden, det är mer än ett arbete, det är ett intresse, en distraktion, en livsstil.
– Jag kan ge ett exempel ur något vi tittar på: I går ägnade jag fyra timmar åt att studera ansikten.
Han hade upptäckt att en man han identifierat som rysk spion som 13-åring deltagit i en sorts militär tävling som den ryskortodoxa kyrkan sponsrat.
– På internet finns gott om gamla bilder från de där tävlingarna och jag tänkte – kan det där ha varit en rekryteringsbas? Så jag började se om det gick att identifiera fler av deltagarna, och följa upp vad som hänt med dem. Och ser man på – flera av dem blev spioner.
Andra undersökningar görs i dokumentärfilmsform.
– Film är ett sätt att nå en annan publik än den som läser oss. Vi gör också korta format för sociala medier, Youtube, Tiktok.
Han skrattar till.
– När min son berättade att en av hans kompisar var nyfiken på vad jag höll på med och frågade om han fick göra en kort Tiktokvideo med mig för att förklara, sade jag förstås ja, mest som en kul grej. Det klippet fick snabbt långt fler visningar än jag någonsin fått klick för mina texter. Så vi har gjort fler och fler inlägg. Det är klart att vi vill synas där publiken är.
Den svenska vårsolen tränger sig in genom en glipa mellan gardinerna och delar hans ansikte itu av ljus och skugga. Också tröttheten skiner igenom, han säger att han hoppas kunna sova en stund, men när en tupplur ska rymmas i det tajta programmet är ett mysterium. Och dagen därpå ska han vidare igen. Så småningom, och när turnén med ”Antidote” avslutats, ska han försöka hitta en ny, fast bas. Men var – någonstans i USA eller på en annan plats – är inte klart.
Du betalar ett högt pris. Är det värt det?
– Jag kan sällan träffa min familj, men de accepterar vad jag gör och vill att jag fortsätter. Det är jag tacksam för. Man ska vara försiktig med att uppmana andra journalister att vägra vika sig, att ”stå upp för demokratin”. Jag är väl medveten om att det inte alltid är så lätt, många är rädda att mista sina jobb, sin försörjning. Alla har inte stöd av ägare, chefer och redaktörer. Jag är privilegierad som har möjlighet att göra detta. Och för mig…
Han drar efter andan och ser ut över det anonyma rummet.
– … för mig har det varit viktigt. Och som läget är nu skulle det inte göra någon skillnad om jag lade av. Hotbilden mot mig skulle kvarstå, Putin vill ha ihjäl mig oavsett. Då kan jag lika gärna arbeta. Det är viktigt, det är terapeutiskt, och det är vad jag tycker om att göra.
Läs mer:
Datanörden som drog ned byxorna på Kremls kontraktsmördare
