Det var februari i Örebro och man visste ännu inte vilken av dörrarna han gått in genom. Anläggningen var stor, sade polisen på presskonferensen, enorm till och med, över sjuttontusen kvadratmeter, nästan som två fotbollsplaner.
Men han anlände på morgonen, så mycket kände man snart till. Han hade en gitarrväska i handen och rörde sig mot en uppsättning toaletter vid anläggningens mitt. Inne på en av dem bytte han om till vad vittnen senare beskrev som gröna militärkläder. Därefter väntade han en tid och så, vid lunch, steg han in i en av lärosalarna. Han hade då tre skjutvapen med sig och en stor mängd ammunition. Kort därefter, omkring klockan tjugo i ett, anlände polisen.
Det sista skottet hördes några minuter senare. Han riktade det mot sig själv. Vid det laget var många skadade, tio döda, och så, alltså, han. Varför? Man anade tidigt att just frågan om motivet skulle bli svår att besvara.
Den natten stod jag på balkongen. Ingen sömn kom. Jag lyssnade på ”Nebraska”.
Kort biografi rörande en man från Lincoln, född 1938: han döptes till Charles Raymond Starkweather, det fjärde av familjens sju barn. Han växte upp i ett arbetarklasshem, blev arton, övergav skolan och började arbeta på ett lager.
I januari 1958 satte sig Starkweather i en bil med sin då fjortonåriga flickvän, Caril Ann Fugate. Under en vecka gick resan genom Nebraska och Wyoming, och han hade ihjäl tio personer. Starkweather och Fugate greps och dömdes, han till döden och hon till fängelse.
Det fanns ingenting gåtfullt i det som hänt. Det hela var i all sin brutalitet glasklart: de döda var döda, blod är blod. Men vad drev mördaren, var det pengabekymmer, hat, hämnd, ilska, kontrollbehov, något annat? Man tog in James M Reinhardt, en av tidens stora kriminologer, för att bringa reda. Han talade länge med Starkweather och människorna omkring honom, han utförde tester och mätningar, tog sin tid och gjorde så gott han kunde. Förgäves. Morden saknade kausalt lokus och mördaren förblev ett mysterium.
Många gånger har jag suttit i intervjuer med personer dömda för grova brott och upplevt samma sak – en känsla av att balansen rubbas
Många år senare genomförde John H Laub och Robert J Sampson en av kriminologins mest inflytelserika studier. Den handlade om en grupp ungdomsbrottslingar födda i Boston på 1930-talet. När Laub och Sampson intervjuade männen om deras liv fick de höra vindlande, komplexa, ofta brutala livshistorier. Och de blev, trots sin erfarenhet som forskare, osäkra: ”Vi studerade män som hade dömts för brott varje årtionde av sina liv, vissa begick mord, våldtäkt mot barn och väpnade rån långt in i vuxenlivet, utan någon som helst ånger.”
Ställda inför vad de benämnde ”sådana mäns patos och destruktivitet” hade de ingen riktigt bra förklaring. Många gånger har jag suttit i intervjuer med personer dömda för grova brott och upplevt samma sak, en känsla av att balansen ska överge en. Med en förklaring kommer ju en sorts mening, även om den väcker fasa.
Man kan också vända på det: Vilken förklaring skulle vi vara beredda att godta från de grövsta brottslingarna, om vi avkrävde dem motiv? Laub och Sampson anländer till en oväntad källa: ”Well sir, I guess there’s just a meanness in this world …”, sjunger Bruce Springsteen (1982).
Närmare än så har kanske ingen kommit.
En sömnlös januarinatt 1982 sitter Bruce Springsteen på sängen i Colts Neck, New Jersey. Utled på långa sterila studiosessioner har han under hösten installerat en liten portastudio med fyra kanaler och två mikrofoner i sovrummet. Där spelar han in akustiska skisser till ny musik, innan han ska presentera dem för The E Street Band.
Det är en faustisk natt: han befinner sig på en avsats, alldeles vid gränsen till att lyfta från jorden och bli en superstjärna. Han har ”Hungry heart” bakom sig och i den nya anteckningsboken väntar ”Born in the USA”, ett blixtnedslag fångat i en flaska. Han har också ”Cover me”, ”Darlington county”, ”I’m on fire”, ”Glory days”, ”I’m going down”. Han inser att de kommer att kunna göra honom störst i världen men undrar vad det kommer att kosta, vad som redan har berövats honom. Avsatsen leder till himlen och samtidigt ner i avgrunden.
Trettiotvå år gammal har Springsteen isolerat sig. Oklart hur det gått till, men inte ens medlemmarna i bandet vet var han bor. Huset i Colts Neck är inte hans utan hyrt och inte mycket till hus heller. Han är hemma och ändå rotlös.
Han tänker på sitt liv, på ensamheten, på sin oförmåga att hålla kvar vid människor, alla brustna relationer
I Colts Necks ödsliga nätter kryper också något annat fram: gamla vålnader återvänder. Ihålig och oförmögen att somna stiger han ut på verandan och betraktar småstadens gator, innan han sätter sig i bilen. En kvart längs dem, bara, sedan är han där igen: vid sitt barndomshem. Han tänker på sitt liv, på ensamheten, på sin oförmåga att hålla kvar vid människor, alla brustna relationer, på de bråddjupa dalarna i sinnet. Kanske har allt sin grund i det som en gång hände här. Våldet, övergivenheten, det bara rasar in.
Samtidigt: det är den här delen av världen som har gjort honom. Det är människorna och gatorna och husen här som får Springsteen att kunna skriva, göra musik. Blir han störst i världen kommer han aldrig att kunna återvända, inte på samma sätt. Det finns ingen väg tillbaka, ingen väg ut. I det tillståndet växer ny musik fram. Det är musik han behöver, ensam i sovrummet sjunger han för att laga någonting som är sönder, något han inte fullt förstår.
Det är så, som nu gestaltas i den bioaktuella filmen ”Springsteen. Deliver me from nowhere”, han skriver och spelar in det som kommer att bli ”Nebraska”.
Titelspåret heter inte så, inte från början.
Det heter ”Starkweather”.
Klangen i sovrummet är enslig. Munspelet är tunt och den entoniga döda rösten framträder med ett lätt eko. Inte förrän då, när berättelsen börjar, förstår man vad som har inträffat.
I saw her standin’ on her front lawn, just twirlin’ her baton
Me and her went for a ride, sir, and ten innocent people died
I Colts Necks mörker har Springsteen tagit på sig mördarens kläder, hans händer.
They wanted to know why I did what I did
Well sir, I guess there’s just a meanness in this world
”A meanness”. Svårt att översätta, som en sorts ondska men utan de religiösa underströmmarna. En elakhet, en hårdhet eller ett hål i själen.
I studion försvinner närheten, han hör hur karaktärerna är på väg att gå förlorade. De behöver tystnad och stillhet
I Starkweather finner Springsteen sin brännpunkt. Det är som om ju större han blir, desto djupare måste han loda. Avgrunden och himlen är båda nowhere. Gestalterna som träder fram i Colts Neck är inte fabriksarbetarna och hantverkarna på ”The river”, utan människoöden som rör sig alldeles nära och bortom ögonblicket då tiden stannar och allt blir svart: de utstötta, förlorade, mördarna, män på flykt. Att närma sig dem nu är att behålla kontakten med sin egen mänsklighet.
Han samlar musiken på en demokassett och tar den till studion och bandet, men för första gången går det inte. Det är som om den här musiken inte tillåter det. Varje försök The E Street Band gör under månaderna som följer blir en tunnare kopia av de nattliga inspelningarna han gjorde hemma i Colts Neck. I studion försvinner närheten, Springsteen hör hur karaktärerna är på väg att gå förlorade. De behöver tystnad och stillhet.
Till sist betraktar han demokassetten och säger: där är den. Där är ”Nebraska”.
Spöklika röster stiger från månbelysta fält. ”Nebraska” är en plats där öden beseglas och bekännelser avläggs, där människor söker förlåtelse och nåd i ljuset av det fruktansvärda. Varje scen är laddad: en kvinna fingrar oroligt på sin vigselring. Unge Kyle William bärs till floden för att döpas i samma stund som en äldre man dör. Någonstans i natten vädjar en ensam förare till radiorösten att hörsamma hans böner. På en ödslig motorväg stannar en polis och ser sin kriminelle bror försvinna i skuggorna, och i ”Atlantic City” går en arbetslös man med på att göra någon en ofattbar tjänst.
På ”Nebraska” sker en förvandling varje författare känner till: Springsteen är inte Starkweather eller Ralph, han är varken Joe eller Frankie, men genom dem kan han utforska någonting annars svåråtkomligt, med stark klangbotten i sig själv. Att behärska det, och så väl, gör Springsteen närmast unik som låtskrivare och musiker.
Klass finns överallt på ’Nebraska’ och inte bara som struktur och amerikanskt dilemma; klass känns, låter, klass luktar
De svarta novellerna präglas av ett rättframt, enkelt språk, berättaren gör sig inte till. Han adresserar ibland en ”Sir”, en ”Mister”, maktgestalter som aldrig riktigt syns, det är hela tiden en underordnad som talar. Under ytan vibrerar också ett återhållet våld:
It’s just talk, talk, talk, till you lose your patience …
If I could I swear I know just what I’d do …
Det blodiga amerikanska landskapet sträcker ut sig intill drömlika skildringar av barndomen, där två syskon leker och gömmer sig i de höga majsfälten. En familj provkör en begagnad skithög till bil längs Michigan Avenue och barnet i baksätet drömmer om att det ska vara för sista gången, att nästa gång ska det vara en ny bil någon helt annanstans. Man vet att det är en fantasi, bara, för klass finns överallt på ”Nebraska” och inte bara som struktur och amerikanskt dilemma; klass känns, låter, klass luktar.
Sent om kvällen sätter sig fadern och sonen i bilen. Man anar den knarrande motorn, bensinlukten, hur något viktigt läcker. När de stannar invid motorvägen sitter de tysta och betraktar herrgården som skiner uppe på kullen. Varje barndom präglas av två ting som inget barn fullt kan förstå vidden av: kärlek och pengar. Eller bristen på dem.
Det är hit Springsteen har återvänt på ”Nebraska”, ensam i bilen från Colts Neck. Barndomshemmet blir en mystisk plats, den framträder i ett alldeles särskilt ljus. I ”My father’s house” drömmer berättaren en natt att han är barn igen, på väg genom en skog som vill honom illa. Den viskar efter honom, griper, klöser. Till sist anländer han hem och faller, skakande men räddad, trygg i faderns armar. Många gånger har jag som vuxen föreställt mig ögonblicket och erfarit en stark längtan efter att omfamnas på det viset. Det är inte lätt att skriva det. I dysfunktionella familjer rör sig trauman från generation till generation likt en skogsbrand, tills någon klarar av att vända sig om och stirra rakt in i lågorna.
Man får lyssna till en man som i ett sovrum i Colts Neck sjunger sig själv genom en natt till, sjunger för att hålla sig upprätt
I ”My father’s house” väcks berättaren ur sin dröm och återvänder till huset för att efter år av tystnad och avstånd söka försoning med fadern – men det finns ingen där.
A woman I didn’t recognize came and spoke to me through a chained door
I told her my story and who I’d come for
She said, ”I’m sorry, son, but no one by that name lives here anymore”
På ”Nebraska” framträder Springsteens röst annorlunda, eftersom han inte avsett att någon annan ska höra honom. Intimiteten är oerhörd. Det man får lyssna till är en man som i ett sovrum i Colts Neck sjunger sig själv genom en natt till, sjunger för att hålla sig upprätt.
Människorna som befolkar ”Nebraska” har alla drabbats av ojämlikheten, av Reagan, av den amerikanska återvändsgränden, det är sant. Men ödet är inte bara en extern kraft utan också en som verkar inifrån. ”The only thing that I’ve got”, erkänner berättaren i ”State trooper”, ”has been bothering me my whole life.”
”Jag försökte”, säger Springsteen långt senare, ”lokalisera deras mänsklighet, så gott jag kunde.”
I varje människa, varje brott, döljer sig ett svart schakt, någonting som inte låter sig förklaras
Han gjorde det för att förstå och förankras i sin egen. Det är lätt att betrakta Starkweather som ett undantag, svårare att se i honom en sanning om oss alla: I varje människa, varje brott, döljer sig ett svart schakt, någonting som inte låter sig förklaras.
Jag tänker på Starkweather och på män som han, på fasan och vansinnet i Örebro. När jag försöker se honom och hans mänsklighet framför mig är det mycket svårt. Allt som framträder är offren, blodet och de anhöriga, stadens chock och ofantliga sorg. I juli gjorde Nerikes Allehanda en genomgång av mannens liv utifrån 2 000 sidor ur polisens förundersökning. Mot artikelns slut skrev de: ”Något entydigt motiv till masskjutningen har inte kunnat fastslås.”
Flannery O’Connors noveller går som en rottråd genom ”Nebraska”. Springsteen läste henne när han närmade sig trettio och återkommer tydligen än i dag, nästan femtio år senare, till dem. Man kan förstå varför: i dem växer något groteskt, våldsamt och ontologiskt avgörande fram ur den amerikanska stillheten. Hennes karaktärer tvingas till nåd och försoning i vrår där djävulen verkar. Noveller som ”En bra karl är svår att finna” och ”Bra folk från landet” blir starka ljussken i ett oförklarligt mörker.
Ja, tänker jag. Kanske så. ”Nebraska” för oss nära någonting i oss själva som är svårt att prata om, till och med svårt att tänka kring. Men det finns där. Springsteen sökte upp Starkweather och förstod någonting om vem han själv var; lyssnaren hör honom upptäcka det och i den stunden händer något. Allt ter sig både mörkt och förunderligt klart.
På ”Nebraska” skapade Springsteen en värld där han satt och sjöng för att försöka läka något i sig själv. När jag lyssnar på den en natt i februari, jag står på balkongen, blir det som att något börjar läka även i mig.
Läs mer:
”Springsteens maffiga arkivbox väcker tankar om vad som hade kunnat bli”
”Om några år kan Springsteens ord vara omöjliga att uttala i Trumps USA”
”Ny Sringsteendokumentär ger en fördjupad bild av ett liv som levts på scenen”
