Elon Musk hade gjort något som såg ut som en heilning på Donald Trumps presidentinstallation, och på internet försvarades eller avfärdades det med att han fick ett autistiskt ryck.
Kanye West konstaterade att han inte längre hade bipolär sjukdom utan autism – och hade därför slutat medicinera sin bipolaritet. Autismen, sade han, ”tar en till en ’Rain man’-grej”, och bara dagar senare skrev han på sitt X-konto: ”Jag är nazist. Jag älskar Hitler.” (Senare, den 22 maj, ändrade han sig: ”Jag är klar med antisemitism.” Vi får se hur länge det varar.)
När Rickard Andersson brutalt mördade nio personer på en skola i Örebro menade vissa – bland dem den tidigare riksdagsledamoten Hanif Bali – att det faktum att Andersson gått i en specialklass för autism och Aspergers förklarade dådet.
Naturligtvis är varken nazism, rasism eller terrorism symtom på autism, och det förstår de flesta. Men innan januari hade hunnit bli februari var jag redan orolig för hur omvärldens bild av oss såg ut.
Under mina snart tretton år med Aspergersdiagnos har jag sett vilken inverkan de autistiska företrädarna har på den allmänna bilden av diagnosen och oss som har den. Autismen har tagit en större plats i offentligheten, men jag befarar att guldåren är över. Vad kan det bero på?
Ett av mina autistiska drag är viljan att sätta saker i en kontext som kan gränsa till överdriven. Svaret på en enkel, rak fråga om dagsläget börjar inte i dag, utan cirka femton år bakåt i tiden. Och med det: låt oss backa.
Autismdiagnoserna i Sverige har ökat sedan 2011. I takt med ökningen har autismen gestaltats på fler sätt, både av verkliga och fiktiva människor. Men 2011 var utbudet skralt.
Det fanns Rain man i filmen från 1989, och det fanns Sheldon Cooper, en av huvudkaraktärerna i ”The big bang theory” som gick på tv då. Jag köpte en knallröd tröja med en gul blixt till hans ära. Jag kan inte utesluta att den också hade Sheldons catchphrase ”Bazinga!” utskriven på magen.
”The big bang theory” var en serie jag följde halvhjärtat, men det var det som fanns. Under det tidiga tiotalet var det nästan bara Sheldon Cooper som dök upp när man, som jag ofta gjorde, googlade efter verkliga och fiktiva personer med autism.
Offentliga personer, vare sig de är riktiga eller författade, får oss att förstå omvärlden.
Men varken Rain man eller Sheldon Cooper hade uttalat autism eller Aspergers syndrom. Manusförfattarna till ”The big bang theory” har sagt att de inte skrev Sheldon med Aspergers i åtanke, utan att hans beteende bara är ”Sheldonskt”.
Samma sak gäller Saga Norén, länskrim Malmö, som först mötte en svensk publik när ”Bron” fick premiär 2011. Skådespelaren Sofia Helin, och många andra med henne, utgick från att Saga hade Aspergers. Serieskaparna undvek att ställa en diagnos i manus – men kritiserades för att använda hennes sociala svårigheter enbart för komisk effekt, och lovade därefter att porträttera den sidan av henne mer rättvist.
Visst var Saga överdriven – men ibland måste man prioritera att göra bra tv. Jag tänker på Saga Norén varje gång en kollega säger ”syns i morgon” och jag måste hejda impulsen att parafrasera henne: syns gör vi alltid, ses gör vi i morgon.
I takt med de ökade diagnoserna, och att strömningsjättarna steppade upp arbetet med det vi lite slarvigt kan kalla ”woke”, ökade gestaltningen av autismen i kulturen. Mångfasetterade karaktärer med autism blev en hörnsten i mångfaldsarbetet, både fiktiva som i tv-serien ”Atypical” och verkliga som i dejtningsrealityserien ”Love on the spectrum”. I film och tv har det gjorts flera försök som till en varierande grad lyckats, men åtminstone försökt gestalta autismen. Dramaserien ”The good doctor” blev hyllad men också kritiserad, bland annat för att den använde huvudkaraktärens autismdiagnos som ett skäl till varför han var transfob.
Men den väsentliga skillnaden från tidigare kulturyttringar bestod: man tassade inte längre kring en outtalad diagnos, utan använde den som en del av berättelsen.
2018 var något av en vändpunkt för bilden av autismen. Googlade man på ”Asperger” då var det två anmärkningsvärda resultat som dök upp.
Det ena var Greta Thunberg. En tjej, som dessutom var svensk och öppen med sin diagnos, stod med när man sökte efter kändisar med Aspergers syndrom. När Greta Thunberg blev klimataktivismen förkroppsligad blev hon också en symbol för det positiva en människa med Aspergers kan ge världen, i integritet, envishet och handlingskraft.
Det andra namnet som dök upp när man googlade ”Asperger” 2018 var just Hans Asperger, österrikaren som gett upphov till diagnosen. I Edith Sheffers ”Aspergers Kinder” och i Herwig Czechs vetenskapliga artiklar pekades han ut som nazistmedlöpare. Många blev obekväma med att ta Hans Aspergers namn i mun.
Bilden är inte entydig. Dean Falk, neuroantropolog och författare till ”Geeks, genes, and the evolution of Asperger syndrome”, hör till dem som starkt ifrågasätter anklagelserna. Inom den svenska psykiaterkåren delar många hennes bild.
– Jag tycker, efter att ha studerat hans arbete och läst brev skrivna till honom, att det är bullshit att kalla Hans Asperger nazist. Om något så var han motsatsen, säger Dean Falk.
Oavsett om han var nazist eller inte ges inte Aspergersdiagnosen längre, efter en ändring av diagnosmanualerna 2013. Det huvudsakliga skälet till att diagnosen skrotades uppgavs vara att autism och Aspergers överlappade till den grad att den sistnämnda inte fyllde något syfte som egen diagnos. Men ändringen kom också samtidigt som ny information om Aspergers agerande under andra världskriget blev känt. Sedan diagnosen togs bort har Sverige sakteliga övergått till att i stället sätta diagnosen ”högfungerande autism”.
Det var också den diagnosen som författaren Clara Törnvall fick som 42-åring. Sedan hon 2021 utkom med ”Autisterna. Om kvinnor på spektrat” har hon gjort betydande insatser för svenskens bild av autismen, särskilt hos kvinnor.
Samma år som hennes första bok kom gjorde Elon Musk debut som värd för ”Saturday night live”. I sin monolog sade han att han var den första värden som diagnostiserats med Aspergers – ”åtminstone den första som erkänner det”.
Att Musk började prata om sin diagnos just då kan hänga ihop med en bredare strömning inom techsfären.
När jag frågar Dean Falk vad som format bilden av autism de senaste åren nämner hon författaren Stephen Silberman och hans ”Neutrotribes” (2015) som bidrog till att en Aspergerdiagnos i vissa kretsar blev en fjäder i hatten.
– Han påpekade att det finns många inom techvärlden som har Aspergers. Jag tror att det blev ett emblem, det var prestigefullt där. Om Musk säger att han har det är det nog inom den kontexten, säger Dean Falk.
Men även om autismen kom att förknippas med prestige och var en superkraft i vissa kretsar, är bilden av autism som ett samhällsproblem kvar – till och med växande – i andra.
Våren 2025 har USA:s hälsominister Robert F Kennedy Jr – i övrigt känd för sitt efternamn, masken han haft i hjärnan och björnen han slängde i Central Park – tillsatt en arbetsgrupp för att ta reda på vad som orsakar autism. Han har tidigare kallat autismen en epidemi, och sagt så här om människor med diagnosen:
”De kommer aldrig betala skatt. De kommer aldrig ha ett jobb. Aldrig spela baseball, skriva en dikt, gå på en dejt. Många av dem kommer aldrig använda en toalett utan någon annans hjälp.”
Den amerikanska folkhälsomyndigheten har konstaterat att 1 av 31 åttaåringar nu har diagnosen och för vissa är det ett problem.
Även i Sverige klagar man på överdiagnostisering. En diagnos är, anser vissa, bara en ursäkt eller ett ord för att sammanfatta varför man tycker synd om sig själv.
Jag förstår att en diagnos kan anses vara både en ursäkt och ett särskilt märke av offerkofta. Men jag tycker inte att det är allt för långt från vad poängen med en diagnos är – att vara ett ord som sammanfattar en grupp särdrag, för att få omgivningen att förstå. Problemet, om det nu finns något sådant, är att ordet förlorar sin udd när det ska täcka in fler, alltså både de med och utan intellektuell funktionsnedsättning.
När autism lyfts i kulturen ligger fokuset på dem med enbart psykosociala svårigheter. Autismen som tar sig i uttryck med intellektuell eller fysisk funktionsnedsättning har fortfarande ett mycket begränsat utrymme i det offentliga rummet.
Våren må ha präglats av Musk, Ye och RFK, som bidragit till en osmickrande bild av autismen. Samtidigt finns det ljusglimtar – som porträttet av läkaren Mel King i tv-serien ”The pitt”. Bella Ramsey, som spelar Ellie i ”The last of us”, berättade i mars att hen hade diagnostiserats med autism.
När ”autism” blev ett ord för att täcka in även de vars svårigheter inte kräver – eller får – vård behövde betydelsen uppdateras. Det gjorde att diagnosen autism för vissa inte leder till någon behandling eller avsevärd skillnad i bemötandet från psykiatrin. Det autismdiagnosen däremot kan medföra i de fallen är ett sätt att förstå sig själv, och göra sig förstådd av andra. Då är det också kulturen som fyller en viktig roll för att göra nytta av diagnosen.
Vi är trots allt bara människor.
Läs fler texter av Clara Popenoe Thor
