Låt oss börja med det väsentliga: En rimlig prioritering vore att lägga en del av våra skattemedel på en skorsten ur regeringskansliet som i detta hypotetiska scenario hade bolmat vit rök när Sveriges kandidat till EU-kommissionen 2024-2029 presenterades. I det pressade ekonomiska läget förstår jag dock naturligtvis att detta kan innebära onödigt stora kostnader. Därför är jag också öppen för en temporär lösning där kommissionären presenterar medelst ”gender reveal”, som vissa sysslar med i de mer förenta staterna i väst. Dessvärre hade det kunnat bli tjatigt, när Sverige nu för femte gången hade skurit upp en tårta för att visa dess rosa insida (samtliga svenska EU-kommissionärer hittills är kvinnor).
Låt oss fortsätta med det mindre viktiga: Med orden ”det är inte jag som ska bli ny svensk EU-kommisionär” inledde Ulf Kristersson den rök- och konfettifria presskonferensen. Efter att bokstavligen ha sagt ”surprise, surprise” presenterade han Jessika Roswall som Sveriges kandidat till kommissionen. Ulf Kristersson sa sedan att han ville säga ”ett ord” om Ylva Johansson, och sa därefter 151 ord för att tacka den avgående kommissionären.
Med tillträdet som ny kommissionär har Roswall, som sedan 2022 varit EU-minister, hittat en unik men effektiv metod för att inte bli utnämnd som landets mest okända statsråd (Aftonbladet 23/12-22) – att sluta vara minister.
Kanske är det som det sägs i tv-serien ”Borgen”, när fiktiva danska statsministern Birgitte Nyborg utnämner sin förtrodda vän Bent Sejrø till kommissionär. Sejrø tar illa upp av att petas från sin ministerpost och konstaterar att ”I Bruxelles kan ingen høre dig skrige”, i avsnittet av samma namn.
Eller så är det som i semifiktiva ”The Crown”, när prinsessan Margaret beskriver hur hennes något förbjudna fästman har det efter att ha förvisats till Belgien. ”Han klarar sig”, säger hon till Drottning Elisabet. ”Eftersom det är det starka män gör”. ”Men det är ett ensamt liv i Bryssel”. Förhoppningsvis gäller det för kvinnor också, nu när Jessika Roswall lär bli en av våra mäktigaste svenska politiker.
Kanske leder hennes svaga avtryck under det svenska ordförandeskapet till att hon får en av de tamare kommissionärsportföljerna, som den för ”values and transparency” (jag vet vad du tänker, bästa läsare – blir det inte lite väl mycket för en enskild kommissionär att ansvara för både värderingar och transparens?). Eller så räddas hon upp av att ha delat ut jordgubbar till medarbetare och korrespondenter under ministerrådets sista möte under det belgiska ordförandeskapet. Hur det blir med hennes portfölj återstår att se efter nästa veckas Strasbourgsession. Då är 2024 års europeiska ”silly season” snart till ända.
Läs fler texter av Clara Popenoe Thor
