Det finns en handfull svenska artister och konstnärer som man bara behöver höra förnamnet på för att känna igen, men det finns ingen annan som bara behöver en frukt.
Säg ordet banan på ett visst sätt, gärna med medföljande skalande gester, så vet alla som var barn på 1970- och 80-talet vem du pratar om. Sveriges mest kända clown heter Manne och han har skalat och ätit sin banan i clownföreställningar sedan 1972, men det är inte det enda han gjort.
Manne af Klintberg fyller 80 år om en liten månad och har levt ett så stort liv att det inte går att sammanfatta på ett par sidor. Han har medverkat i kulturfestivaler över hela världen, uppträtt i skolor och på teatrar, tilldelats Sveriges dövas riksförbunds Guldtecken och fått kunglig medalj för framstående konstnärliga insatser.
Han säger att han inte gillar att blicka tillbaka, men under ett samtal hinner vi i alla fall med att prata om: att vilja bli präst, att nästan dö, bli kär vid första ögonkastet, pappaliv och skadade fingrar. Inte en enda gång pratar vi om bananer. Det finns inte tid.
Manne af Klintberg sitter i sitt soliga kök, det har utsikt över en broöppning och ligger i ett av de få vackra hus som finns på Liljeholmen i Stockholm. Men det kompenserar genom att vara extra flott. Clownen Manne och hans fru Karin af Klintberg, med nuvarande arbetstitel clownskötare, bor i en spatiös våning med guldhiss i en slottsliknande byggnad från förra sekelskiftet. Manne af Klintberg jobbar som trappstädare i bostadsrättsföreningen, något han gjort i 15 år eftersom firman som anlitats att göra det var så usel.
Inredningen och konsten hos af Klintbergs går i glada färger och Manne visar stolt upp en påbyggnadsbar bokhylla som han konstruerat och byggt själv.
– Men nu funderar jag mest på att jag ska snickra min egen kista, säger han glatt medan han artigt häller upp kaffe (som han kallar för framkallningsvätska) i Muminmuggen och ordnar med gardinerna så att det inte ska bli för ljust.
– Det är inget sorgligt med det. Jag har länge snickrat vad jag kallar för ”akrobatiska möbler” – de ser ut som människor – och så gör jag musikinstrument.
Hur känns det inför födelsedagen?
– Det som hände var att jag insåg att nästa gång jag fyller år, då blir jag 80. Jag insåg att jag ju är jättegammal. Innan dess har jag inte blickat bakåt så värst, mest framåt till nästa projekt, nästa föreställning, nästa period i livet, säger Manne af Klintberg med lite lägre röst.
När började du tänka på det här?
– Antagligen när jag hade passerat 79.
Han skrattar och ser munter ut igen.
Trots kommande 80-årsdag och en begynnande känsla av att vara jättegammal ser Manne af Klintberg exakt ut som man föreställer sig honom utanför scenen. I lösa, välskräddade linnebyxor med tillhörande väst och Bretonrandig tröja har han precis samma vänligt luriga utstrålning och smidiga fysik som i ”Tisdagskul” på SVT, barnprogrammet som sändes från 1974 till 1986.
I programmet, riktat till både döva och hörande barn, tecknade och talade Clownen Manne sina repliker – vilket på ett naturligt sätt verkade tillhöra själva uppträdandet.
Som hörande barn tänkte man mest att det var intressant att lära sig att teckna olika ord, men för Manne och en annan målgrupp med barn hade programmet mycket större betydelse.
Innan vi hinner komma till det – till en av de saker som präglat Manne af Klintbergs liv allra mest – blir vi avbrutna. Manne och Karin af Klintbergs barnbarn, Hjalmar, vandrar in i köket för att hämta kaffe. Han har just gjort antagningsprov för att utbilda sig till mimskådespelare.
Han blir tredje generationen af Klintberg som ägnar sig åt denna scenkonst. I föreställningen ”Ett rent nöje” på Parkteatern, där Clownen Manne gör sitt femtionde år i sommar, spelar Manne af Klintberg tillsammans med sina barn Olle och Maria af Klintberg.
– Jag vill ju kunna säga att mina sista föreställningar – de var fortfarande helt okej. Jag har sagt åt Olle och Maria att de måste tala om för mig när jag inte funkar längre, säger Manne af Klintberg.
Barnbarnet har fikat klart. Break a leg, ropar jag som lyckohälsning inför hans nästa inträdesprov, men farfar Manne af Klintberg tycker att det är bättre att säga lyckospark, inte minst till en blivande akrobat. Det får honom att tänka på en scen med Nils Poppe som soldaten Bom, och vips har han intagit köksgolvet för att spela upp en filmscen. Han rör sig helt obehindrat, nästan dansar fram.
– Avdelning halt! ropar han i rollen som Boms överordnade, och låtsas sedan halta runt som Bom. Sedan sätter han sig ner och fnissar.
Du som roat barn i så många år, vad tycker du själv är roligt?
– Nils Poppe. Han är nämligen snäll och rolig samtidigt. Precis som Charlie Chaplin.
Som du påminner om.
– Chaplin är mitt universitet, han är den måttstock som jag hela tiden jämför mig med. Strävar efter, för jag når aldrig dit. Just det där att kunna kombinera slapstick och vänlighet, ett slags kärleksfullhet.
Fysiskt tycks han vara i utmärkt skick. Han håller sig i form, säger han.
– Så att jag inte ska växa ur mina kläder. Vi lever länge i min släkt, pappa blev hundra så när som på några månader.
Pappa Rolf af Klintberg var jurist och vd för Svenska Petroleum Institutet, SPI. Mamma Carin, född Leijonhufvud, var hemmafru och Manne Hans Hugo Ferdinand af Klintbergs bästa person under uppväxten på Östermalm. Rolf och Carin fick fem barn, varav Manne af Klintberg befinner sig i mitten av syskonskaran. Hans bror folklivsforskaren och författaren Bengt af Klintberg skulle senare komma att skriva in en dansande Manne af Klintberg i pjäsen ”Lidner”, 1965.
– Jag var fullständigt otämjd som liten, men för mig var det inga problem. Inte för någon annan heller. De visste att jag var en olycksfågel.
Manne af Klintberg lyfter upp bägge händer och spretar med dem, han pekar på olika fingrar och berättar. De är synligt skadade och har lite olika form.
– När jag var i femårsåldern fick jag en slägga på det här fingret, och när jag var 25 fick jag en polisbatong på det här. Vi var i Kungsträdgården och skulle försvara almarna. När jag var 45 klämde jag en fingertopp i en dörr. När jag var 65 var det inget finger utan en tå, jag fick ett slalompaket på stortån. När jag fyller 85 får jag väl ligga mest still.
Hur var stämningen hemma på Östermalm för en olycksfågel? Fanns det förväntningar på att vara på ett visst sätt?
– Det var underförstått att man skulle plugga vidare och vara duktig i skolan, förväntningar från pappa huvudsakligen.
På alla?
– Nej, bara på pojkarna. Men så var tiderna och samhället då. Jag tror att min mamma gärna hade jobbat, hon blev så glad när hon fick sin folkpension. Inte minst för att hon då kunde överraska min pappa med presenter då och då.
Under en bandymatch på tjock svart is med släkten under sportlovet på gymnasiet smällde Manne af Klintberg ihop med sin lillebror Lasse. Olycksfågeln Manne trillade baklänges och slog huvudet hårt i isen. Han bar ingen hjälm.
Man gjorde ingen större sak av händelsen och Manne af Klintberg återgick till att ta studenten och fundera på om han skulle bli präst. Religionen hade tagit fäste under konfirmationstiden då han plöjde Bibeln och fick vad han kallar för religiösa upplevelser – inte minst språkliga.
– Jag läste bibeltexterna som gav mig en poetisk skjuts. Och så blev jag kär i prästens dotter.
Att säga att han ville bli präst var en sorts revolution mot det förväntade, en fin och snäll liten revolution, säger af Klintberg.
Pappa Rolf tyckte att det var viktigt att ha en god grundkondition. Det kunde man få genom militärtjänstgöring och Manne af Klintberg blev antagen till officersutbildning. Det var där som konsekvenserna av bandyolyckan drabbade honom med full och livsfarlig kraft.
– Det var under tremilamarschen som jag började må illa. Och på väg hem under en skördepermis mådde jag så dåligt att jag fick ligga på hatthyllan på tåget. När jag kom fram till vår släktgård och satt och åt min älsklingsrätt blev det fel i tryckförhållandena i hjärnan och jag fick tunnelseende och kräkningar. Jag kunde inte se någonting.
Manne af Klintberg hamnade på Södersjukhuset där man konstaterade att han hade ett subduralhematom – en skilsmässa mellan hjärnhinnorna, förklarar han. Hinnorna var åtskilda vilket orsakade att hjärnan pressades ihop. Därför fick han syrebrist och tryck i huvudet som gjorde fruktansvärt ont.
Du var bara 18 år, var du rädd?
– Nej, jag ville bara bli av med smärtan. Hade jag inte kommit under kniven i tid så hade det varit morsning och goodbye. Jag hade en nära-döden-upplevelse, lämnade min kropp och såg allting utifrån. Jag har förstått senare att det kan bli så när man får syrebrist i hjärnan, jag var en millimeter från döden.
När Manne af Klintberg vaknade från operationen ville han inte bli präst längre. Han beskriver det som att hela spelplanen förändras i ett slag. Pressen hemifrån gick upp i rök, alla var bara glada över att han levde. Då bestämde sig Manne för att han lika gärna kunde göra pappa glad och börja plugga juridik.
– Varför skulle jag inte göra honom glad? säger han och förklarar att intresset för kristendomen också försvann efter olyckan och ersattes med en känsla av att vara en del av världsalltet.
– Jag läste juridik, helt frivilligt, i två år. Jag var kurskamrat med Jan Guillou och vi drack kopiösa mängder billigt rödvin ihop.
Under universitetstiden träffade Manne af Klintberg konstnären Beatrice Heybroek. Hon kom från en konstnärsfamilj och tyckte att plugga juridik var det dummaste som fanns, så Manne af Klintberg hoppade av och gifte sig med henne. 1968 fick de en dotter, Juli.
Juli var ett år gammal när det upptäcktes att hon inte kunde höra. Manne af Klintberg fick återigen ett nytt fokus.
– Att Juli skulle få ett språk blev det viktigaste för mig, att hon skulle kunna kommunicera med omvärlden. Jag sade till Beatrice att jag tar hand om barnet, så kan du koncentrera dig på konsten. Jag jobbade som allt möjligt, som chaufför och barnflicka i min syster Gunila Axéns familj.
Var du inte väldigt trött under den här tiden?
– Nej, nej. Jag var jättepigg.
För att du var så glad att du hade blivit pappa?
–Ja.
Manne af Klintberg ville lära sig så mycket han kunde om dövhet och dövas kultur. Han läste en artikelserie i DN om olika högskoleutbildningar och fick reda på att det fanns en mimlinje vid dåvarande Statens dansskola där teckenspråk ingick i undervisningen. Han gick dit för att ta reda på mer.
– Det ingick också döva studenter i elevunderlaget och det var spännande för mig att träffa döva vuxna i min egen ålder. Jag frågade, mest för artighets skull, hur man gjorde för att komma in. Två dagar senare fick jag ett brev där det stod att jag var välkommen som provelev. Skitkul, tänkte jag och skaffade mig benvärmare och träningskläder.
Äktenskapet höll inte, men Manne af Klintberg var snabbast av alla elever på mimlinjen att lära sig teckenspråk. Han hade också en utmärkt grundkondition och kroppsmedvetenhet tack vare sin kärlek till att dansa och röra på sig. Och framför allt var han mer motiverad att lära sig att teckna än de andra eleverna. Han ville kunna prata mer med Juli.
– Det pågick en enorm samhällsförändring i attityden till teckenspråk. Det hade sina rötter i USA med något som kallades totalkommunikationsmetoden och innefattade både teckenspråk och talat språk. Det blev helt okej att kommunicera med teckenspråk, och den attitydförändringen bidrog till att jag kunde göra barnprogram som fungerade för både hörande och döva barn på tv.
Manne af Klintberg blev tillfrågad av Dövas förening i Östersund om han kunde göra en liten föreställning på en av deras fester. Han hade ingen aning om vad det skulle kunna vara, men den natten drömde han fram en idé. Föreställningen fick titeln ”Min bror! Min bror!”. Efter att ha uppfört den på Moderna museet i Stockholm fick han erbjudandet om att ta den till tv.
Du hade inte gjort så värst många föreställningar när du hamnade på tv med eget program, hur var självförtroendet då?
– Det här var något som var större än jag. Det handlade om döva barns rätt till sitt eget språk. Det är det som gjort att jag kunnat agera som om jag hade haft ett jättestarkt självförtroende – jag gör inte det här för min egen skull, jag gör det för en idé. En mycket större idé.
En hektisk tid i Clownen Mannes karriär följde. Från 1974 och under tio år framåt gjorde han mellan 300 och 350 föreställningar om året. Fram till 1986 hann han dessutom göra 120 halvtimmesprogram för tv. ”Som tre heltidsjobb”, säger han.
Under de mest intensiva åren blev han dessutom pappa igen – till Maria, Olle och Anders. Mamman heter Karin af Klintberg och kliver in i köket precis när hennes make berättar om hur bra det gick att jobba mycket och ha små barn.
Karin, håller du med om det?
– Vi gifte oss när jag var 20 år och Maria kom när jag var 21, men jag var kapabel att ta hand om familjen. Jag var van hemifrån. Men det är klart att det var jobbigt när Manne var borta.
Hon vänder sig till sin man.
– Du har ju aldrig varit officiellt pappaledig, vad jag vet.
– Nej men jag fanns ju där hela tiden, lägger Manne af Klintberg till.
Men Manne, hade du varit lika framgångsrik om du inte hade haft din fru?
– Nej, det hade inte gått.
Karin af Klintberg går för att hämta bröllopsfotografiet. En ung tjej med en enorm brudkrona på huvudet sitter bredvid en långhårig, stilig Manne af Klintberg, båda bär folkdräkt.
De träffades i Hälsingland, på Delsbostämman. Manne af Klintberg var där med treåriga Juli. Karin var bara 17 år och gick fortfarande på gymnasiet. Manne var frånskild, ensamstående pappa och åtta år äldre men gjorde stort intryck på dansgolvet.
Åldersskillnaden var inget problem?
– Nej, säger Karin af Klintberg.
– Hans syskon kanske sade något om barnarov i början, haha, men han kunde verkligen dansa bra. Du måste förstå att det här var 70-talet! Det sade klick bara, och så är det inget mer med det.
Ni har varit gifta i 51 år nu. Vad är det bästa med honom?
– Att han har varit här, säger Karin af Klintberg och pekar på bröllopsfotot. Här, vid min sida.
Manne af Klintberg fattar sin frus hand ett kort ögonblick. Hon ger ett redigt och effektivt intryck, det är inte för inte som hon är clownskötare, men hon har andra jobb också. Klädd i svart kostym ska hon i väg för att hjälpa till på en begravning på Skogskyrkogården.
Du verkar haft ett liv fullt av kärlek och dessutom haft lite tur här och där. Är Clownen Manne ingen gråtande clown?
– Jag har haft en ofantlig tur. Och att clowner ska vara ledsna är bara dumheter. Den clownfigur jag känner mig mest besläktad med kommer från Henry Millers berättelse ”Leendet vid stegens fot” från 1948. Den handlar om Auguste, clownen som ville skänka publiken evig glädje. Stegen blir som Jakobs stege från jorden och upp till skaparen. Och clownen sitter vid stegens fot och ler. Men allra mest har de italienska clownerna Colombaioni betytt. De var gästlärare på mimlinjen och gjorde bejublade föreställningar på Pistolteatern.
Kaffet är slut och Manne af Klintberg visar runt i ett solgult rum med inramade affischer från hans clownföreställningar på väggarna. Apan Koko, Clownen Mannes kollega, är med på ett par stycken. De har titlar som ”Kaninjakten”, ”På styva linan” och ”Aj, aj, aj Maria”.
Och där hänger den första, från ”Min bror! Min bror!”. Clownen Manne har jobbat med Parkteatern i femtio år, fått medalj av kungen och är den enda clownen i landet som har statlig konstnärslön. I augusti får han en hyllningskväll i Vitabergsparken och i oktober visas en dokumentär om hans liv på SVT.
Känner du dig tillräckligt hyllad?
– Stup i kvarten. Det är mer än man kan önska.
Mår du bra av uppmärksamheten, nu när du nått nationalskatt-status?
Manne tar upp händerna igen, spretar med sina skadade fingrar på nytt och räknar.
– Är man uppvuxen med fyra syskon och var den som fick skallen krossad …
Manne visar på handen var han befinner sig i syskonskaran och pekar med den andra handen på ringfingret och vigselringen.
– … så är det i alla fall jag som har guld runt magen.
