– Jag är ganska emotionell som människa, och jag vet inte om att jag hade klarat av att stå bakom startpallen och veta att det är det sista loppet som jag gör. Så det här avslutet passar nog mig bäst.
Beslutet tog Michelle Coleman en tidig morgon i Eriksdalsbadet.
Hennes träningskompisar var iväg på ett läger som Coleman valde bort eftersom hon arbetar 80 procent. När hon i ensamhet simmade den ena längden efter den andra gav det henne tid att reflektera.
– Det är alltid tråkigt att simma ensam, men det har jag gjort tidigare och ändå känt mig motiverad och peppad. Men när jag den här gången började fundera över vilken min nästa tävling skulle bli insåg jag att jag hade noll intresse av att tävla. Då visste jag att jag var färdig med det här, och att tiden för att avsluta karriären var kommen, berättar hon.
Efter ett liv i simningens tjänst där hon samlat på sig en hel hög med mästerskapsmedaljer – flest i lagkapp men också ett EM-guld individuellt – är hon redo för ett liv på land. Då ställer hon till med fest.
– Jag tycker att man firar alldeles för få saker i livet, så därför tänker jag ha ett pensionsparty. Det är så många människor som har hjälpt och stöttat på olika sätt under min karriär. Jag vill få chansen både att tacka dem och samtidigt fira allt som jag har fått uppleva. Det blir ett bra avslut.
I december 2009 blev Michelle Coleman som 16-åring uttagen i landslaget. Sedan dess har hon varit kvar.
Vägen mot framgång har inte alltid varit enkel. Skador har ställt till problem, och 2022 tog hon en lång tävlings- och träningspaus för att hämta kraft.
Men även när det här varit tufft har hon alltid hittat vägar tillbaka.
Den här gången finns det ingen dörr på glänt. Nu är det slut.
Michelle Coleman är på en bra plats i livet, och hon har haft tid tänka igenom beslutet innan det nu blir officiellt.
– Sedan Paris har jag funderat fram och tillbaka på hur jag ska göra, och i januari kände jag att OS inte får vara det sista jag gör. Så då bestämde jag mig för att köra i gång igen, berättar Michelle Coleman som slutade nia och precis utanför finalen på 50 meter frisim i Paris.
Men tankarna den där ensamma morgonen på badet förändrade allt.
– Jag är ändå glad att jag tog beslutet i januari att börja träna igen. Det gör att jag aldrig behöver fundera över om jag inte borde ha gett det en chans till.
Solen skiner i Stockholm när Michelle Coleman kliver in på restaurangen. Som alltid kommer hon i tid. Som idrottare är hon van vid disciplin.
När tankarna på att sluta hade börjat ta allt fastare form var Michelle på spa tillsammans med några goda vänner, bland annat Sarah Sjöström.
– Då sa jag för första gången högt att jag tänkte sluta simma, och en tid efter det drog jag i gång karusellen som en exit från elitidrotten är.
Vad skulle du säga att simningen främst har gett dig?
– Om jag kollar tillbaka till när jag var yngre gav idrotten mig en tillhörighet i och med att jag hade en väldigt utsatt skolgång. Så i början var idrotten en form av räddning, som sedan kom att utvecklas till ett äventyr. Simningen har tagit mig till så många platser, och gjort att jag har träffat så många fina människor.
Vad är du mest stolt över?
– Som idrottare är du van vid att hela tiden tänka vad du kan göra bättre. Får man beröm är svaret ofta ”tack, men” det finns alltid något som man inte är helt nöjd med. Så den här frågan tycker jag det är svår att svara på. Jag har inte riktigt hunnit reflektera över det än.
– Men att jag har kunnat ligga på en nivå som har gjort att jag har varit med i landslaget i 15 år är jag stolt över. Jag har varit ihärdig, och tagit de möjligheter som har getts.
När många andra avslutar en elitkarriär uppstår ofta en stor tomhet, och ett sökande efter hur deras fortsatta liv ska se ut.
För Michelle Coleman är det annorlunda.
I och med att hon studerat under stora delar av sin idrottskarriär, och nu påbörjat yrkeskarriären, har hon redan en stabil bas. Sedan i höstas går hon dessutom en deltidsutbildning som riktar sig till före detta elitidrottare på Handelshögskolan.
– Jag har som sagt förberett mig för att den här dagen skulle komma, och eftersom jag är en person som gillar att ha ett rätt fullbokat schema kommer jag nog även i fortsättningen ha det, säger Michelle Coleman.
– Men det är klart att det ändå blir en omställning, till exempel kan jag ta semester i juli, fortsätter hon med ett skratt.
Även om hon har gjort sin sista tävling kommer hon inte lämna idrottens värld helt.
– Jag har alltid sagt att jag vill lämna idrotten bättre än vad den var när jag kom in. Det arbetet fortsätter. När jag började på Handels träffade jag Johanna Lagus (tidigare hockeyspelare) som har samma passion som jag, nämligen kvinnors representation i media.
– I dag är vi ungefär 50 procent män och kvinnor när det gäller deltagande, men när det kommer till representationen medialt får männen fortfarande ungefär 80 procent av utrymmet. Det här är frågor som vi båda vill jobba med. Nu är vi i ett stadie där vi funderar över hur vi kan förverkliga den drömmen.
Hon är också nyfiken på att testa jobbet som expertkommentator.
– På något sätt vill jag fortsätta att vara engagerad i idrotten, och det skulle kunna vara en sak som vore kul att testa.
