Coleman efter idrottskarriären: ”Livet blir mer monotont”

– Naturligtvis saknar jag inte de djupa dalarna, men med dem borta försvinner också de höga topparna. Livet liksom bara är. Därmed inte sagt att det bara är dåligt. Det finns också något tryggt i att allt bara rullar på.

– Men för mig har nog den delen varit svårast att anpassa sig till. För den känsla du fick som idrottare när du gjorde något som du älskade och allt fungerade är svår att uppnå någon annanstans.

Michelle Coleman, med 20 internationella mästerskapsmedaljer på meritlistan, pratar vidare om skillnaderna mellan hennes liv före och efter idrottskarriären.

– Som simmare var jag van vid att vistas i en miljö där det mesta var svart eller vitt. Jag visste så tydligt vad som var bra och dåligt. Nu befinner jag mig i en mer nyanserad miljö där gränsen mellan de två sakerna inte är så skarp. Inom det fältet som jag arbetar är det inte alltid enkelt att säga vad som är bra och dåligt, ofta är det snarare en bedömning. Eftersom det är något som jag inte är van vid har det varit en utmaning att vänja sig vid.

Vilka lärdomar från idrotten har du nytta av i arbetslivet?

– Mitt sätt att tänka för att nå mina mål, och att tar man sig an någonting gör man det fullt ut, svarar hon snabbt.

En solig men något kylig aprildag i Stockholm kommer 32-åriga Michelle Coleman gående på Hötorget. Det är här hon numera tillbringar sina dagar. För det stora beslutet att avsluta den långa och framgångsrika simkarriären följdes av ett annat stort beslut – att byta jobb.

– Ja, det var mycket som hände där, konstaterar hon och ler.

Under sina sista år som elitsimmare jobbade Coleman 50 procent som marknadskommunikatör på Anticimex. Sedan i augusti förra året arbetar hon heltid hos Bruce Studios, som är ett träningsmedlemskap och som har sitt kontor i centrala Stockholm.

– Där jobbar jag med marknadsföring, utveckling av varumärket och liknande. Vilket är superroligt eftersom jag får kombinera marknadsföring med träning och hälsa. Så jag trivs väldigt bra.

Det var en tidig morgon när träningskompisarna var iväg på läger som Coleman under ett ensamt träningspass insåg att hon var klar med simningen.

Det kan låta som ett spontant beslut, men det är inte hennes stil. Snarare var Colemans långsamma farväl noga genomtänkt.

Hon visste att slutet närmade sig men hon tänkte inte kliva upp från bassängen förrän både hjärta och hjärna var helt överens om att tiden var kommen.

Den där morgonen nådde hon dit.

I slutet av mars 2025 blev beslutet offentligt, och några veckor senare tackades hon av under de internationella simtävlingarna Swim Open i Eriksdalsbadet.

– Det var en fin stund, med en hel del tårar, minns Coleman.

Nu har hon ett års distans till idrottskarriären.

– Så här i efterhand har det slagit mig hur tidskonsumerande simning är, och hur mycket tid jag faktiskt lade på träning. Då var det ju en självklarhet för mig och något jag inte reflekterade över, säger hon och ler.

När hon berättar om sitt nya liv använder hon frasen ”nu är jag i sammanhang där jag inte längre är simmare utan en vanlig människa”.

– Det har hänt att jag har fått frågan, till exempel av en ny kund, om hur bra jag var som simmare, och om jag har varit med i OS. I sådana stunder har det slagit mig hur mycket coolt som jag fick uppleva.

Kunde du uppskatta det även under karriären?

– När man är mitt i det blir tankarna ofta lite skeva. Då tänkte jag inte på hur stort det var att jag lyckades uppnå min barndomsdröm att simma OS – dessutom fyra gånger. I stället var det mer typ ”jag har ingen OS-medalj”. Till viss del måste det kanske vara så för att man ska fortsätta jaga nästa mål.

– Fast mina sista år förändrades det. Då uppskattade jag resan mot målen på ett annat sätt.

Förklaringen till det är den åtta månader långa pausen Michelle Coleman tog 2022 när hon var mentalt slutkörd.

– Utan den hade jag aldrig lämnat simningen med den tacksamhet som jag till slut gjorde.

Inför vinter-OS i Italien skrev skidåkaren Frida Karlsson på Instagram om vikten av som idrottare styras mer av passion än pulsklockor. I Milano tog hon sedan två individuella guld.

Under OS visade konståkaren amerikanskan Alysa Liu, som efter att ha slutat som 16-åring gjorde comeback som 18-åring på sina egna villkor, med sitt guld att det går att bli bäst i världen när lusten får styra.

Behövs det mer glädje även i elitidrott?

– Sådana historier ger hopp. Det visar att du inte måste ha kört på nonstop i typ 16 år, och i stort sett gett upp allt annat av oro för att till exempel bli förkyld eftersom du då missar några träningar.

– Sedan är det klart att den sortens idrottare (Karlsson och Liu) också måste ha en medfödd talang.

– Vad jag hoppas på är att man i framtiden har en mer hållbar attityd inom idrottsvärlden där livet får ta mer plats. Förhoppningsvis får vi se att fler som får barn återvänder till idrotten, och i framtiden tror jag också det kan bli vanligare att man tar en paus under några månader.

Lunchtimmen är snart över, och linssoppan uppäten.

Hur mycket simmar du i dag?

– Jag visste att jag skulle få den frågan, säger Coleman och skrattar.

– Direkt efter att jag hade slutat simmade jag rätt mycket. Utebaden var fortfarande öppna och det var superhärligt. Sedan kom hösten. Jag började jobba heltid, och eftersom simning som sagt tar jättelång tid hade jag svårt att få ihop det. Dessutom är det tråkigt att göra det själv.

– Så även om jag säger att jag vill simma en gång åtminstone varannan vecka blir det kanske typ en gång i månaden.

I stället håller hon igång med andra träningsformer minst tre dagar i veckan.

Var ser du dig själv om fem år?

– Jag har inte en så tydlig plan, vilket är ganska skönt eftersom jag som idrottare levde i fyraårscykler. Nu är jag mer ”det här vill jag göra idag”.

Innan vi skiljs åt pratar vi om den kanske största förändringen i Michelle Colemans liv sedan hon slutade.

Hon hade länge längtat efter att ha en hund, men livet som simmare med resor och tävling gjorde det svårt. Nu finns tiden och i somras flyttade bernerdoodlen Rut hem till Michelle och fästmannen Kristian Kron.

– På många sätt tror jag att jag hade mått jättebra av att ha en hund under min idrottskarriär. Det hade hjälpt mig att hitta en balans, och varit ett stöd, säger Michelle Coleman.

– När jag sa det till Kristian svarade han ”men då hade det ju inte varit Rut”. Det har han så klart att rätt i. Det är hon som gör att det är så fantastiskt, fortsätter hon och ler stort.

På torsdagen inleds årets upplaga av de internationella tävlingarna Swim Open, och på lördag kommer Michelle Coleman sitta på läktaren i Eriksdalsbadet för att se när den nära vännen Sarah Sjöström gör comeback efter sin mammaledighet.

– Det ska bli jättekul att se henne köra igen.

Läs mer: Sjöström tillbaka: ”Är inte längre känslig för sömnbrist”