Colemans livsval: ”Vågar jag vara sårbar igen?”

Frågan är om Michelle Coleman har elden som krävs för att fortsätta karriären.

– Eftersom jag fortfarande har en massa känslor kvar rörande OS skulle jag inte i dag sammanfatta min karriär med frasen ”det här gjorde jag bra”, säger hon.

– Samtidigt är inte revanschlust tillräckligt som motivation för att fortsätta. Det vore att försöka åtgärda något som har hänt i stället för att ha fokus på att skapa något nytt, fortsätter Coleman som i december tog ett individuellt EM-guld och som har flera VM-medaljer i lagkapp.

När frågorna tidigt under intervjun om hur hennes fortsatta simkarriär ska se ut och när hon ska tävla nästa gång ställs är 31-åringen – som i vanliga fall alltid svarar utförligt och genomtänkt – plötsligt försiktig med orden.

– Inför Paris sa jag att OS inte skulle vara min sista tävling, säger Michelle Coleman.

– Ja, det sa jag ju, lägger hon till i vad som känns som ett försök att få någon sekund till på sig för att bestämma vad hon ska svara.

Är jag beredd att göra det jobbet igen, och skulle min kropp klara det?

Håller du fast vid det?

– Det är klart att man funderar. Fortsätter jag ska det vara helhjärtat och då krävs en eld och vilja. För att hitta det måste jag bestämma vad som är nästa grej – eller kanske bättre uttryckt nästa mål, svarar Coleman när hon har fått upp farten på orden igen.

– När man som jag har varit med i landslaget i 15 år och tävlat i fyra OS är det inte helt enkelt att komma på vad det skulle kunna vara. Jag har ingen individuell VM-medalj vilket möjligtvis skulle kunna vara något att sikta mot, men jag vet också vad det innebär. Är jag beredd att göra det jobbet igen, och skulle min kropp klara det?

– En fortsatt satsning handlar också om att våga vara sårbar igen eftersom det inte finns några garantier. Som idrottare kan du göra allt rätt, och ändå inte nå de resultat som du vill.

Det låter inte som du är 100-procentigt säker på en fortsatt satsning?

– Man kan väl säga som så att det har funnits saker i livet som jag har varit mer säker på. Men jag ska också tillägga att jag de senaste åren verkligen har tyckt det har varit så roligt att simma.

– Så det får helt enkelt ta sin tid. Just nu känner jag att det är skönt att bara vara.

Tre månader har gått sedan Michelle Coleman efter semifinalen på 50 fritt mötte journalisterna i den mixade zonen i OS-arenan i Paris. 31-åringen som vanligtvis mest är arg när resultaten inte går hennes väg var den här gången ledsen och uppgiven.

Trots att hon försökte stoppa tårarna gick det inte. Hon hade missat finalen med sju retfulla hundradelar i det som hon på förhand hade sagt skulle bli hennes sista OS, om än inte sista tävling.

– Jag har nog aldrig varit så ledsen som jag var då. Jag mådde till och med fysiskt dåligt och ville kräkas. Jag hade aldrig upplevt något liknande, minns Michelle Coleman.

– Jag hade tyckt att resan mot Paris, och dagarna där, hade varit fantastisk. Så kom jag i mål efter semifinalen på 50 meter fritt och allt var över. Att vara så snöpligt nära finalen gjorde ont, men det som var mest överväldigande var nog känslan att min OS-karriär plötsligt var över.

Efter hemkomsten till Stockholm tog det tid att bearbeta alla känslor.

– På ett sätt finns det något fint med att jag blev så himla ledsen. Det visar hur viktigt det har varit för mig.

– Men än en gång blev jag också påmind om att när ett OS är över – oavsett om det är det sista eller bara ett i mängden – finns det ingen mjuk kudde för oss idrottare att landa på. Inte ens för en kort stund.

– I flera år hade jag lagt så jävla mycket fokus på OS i Paris, men jag hade inte lagt en enda minut på att tänka på vad som skulle hända efter. Något som jag inte tror att jag är ensam om. Det är som om det finns en slags kultur att man inte ska tänka på det utan bara fokusera på det OS som väntar.

Michelle Coleman fortsätter med ett leende:

– När man som jag har gjort fyra kan man tycka att jag borde ha haft en större beredskap för den tomhetskänslan, men det är som man mellan varje glömmer vilken urladdning det är och hur man mår efteråt.

Jag försöker nog fortfarande navigera kring vad som är min identitet utanför idrottens värld.

Det är en av höstens alla soliga dagar som vi träffas för en lunch vid Liljeholmskajen. Bara ett hundratal meter bort har Anticimex sitt kontor. Efter att ha jobbat där på halvtid de senaste två åren som projektanställd marknadskommunikatör är Michelle Coleman i dag tillsvidaranställd på 80 procent.

Under hösten har hon dessutom börjat plugga på Handelshögskolan, en ettårig deltidsutbildning som riktar sig till före detta elitidrottare.

– Jag trivs väldigt bra i min bransch och på min arbetsplats. Men jag försöker nog fortfarande navigera kring vad som är min identitet utanför idrottens värld.

– Det jag mer och mer börjar landa i är att jag nog så småningom tack vare min erfarenhet från kommunikation och pr skulle vilja jobba med idrottare – och då specifikt kvinnliga idrottare. Jag skulle vilja hjälpa dem att kommersialisera sina personliga varumärken på ett sätt som jag tror är nödvändigt som det ser ut i dag.

– Hur det exakt skulle kunna se ut har jag inte funderat klart på än, men att jobba med kommunikation och idrott på något sätt någon gång i framtiden lockar.

Finns det ens tid för en elitsatsning samtidigt som du jobbar och pluggar?

– Tar man ett sådant beslut blir man också bättre på att strukturera sitt liv. Jag får helt enkelt träna varje morgon före jobbet, och på kvällen efter det. Så tid finns absolut.

De svenska landslagssimmarnas tajta relationer blev viktiga för att bearbeta det som hade hänt under dagarna i Paris.

– Alla vi som hade varit där hade med sig olika upplevelser därifrån – alltifrån det bästa till det värsta – och efter att vi hade kommit hem möttes vi och pratade om den tomheten som alla kände eller hade känt om än på olika sätt.

De samtalen i kombination med en viss distans till OS har gjort att känslorna efter kraschlandningen har satts i perspektiv. Men fortfarande finns ett stråk av tomhet kvar hos Michelle Coleman.

– Det har inte varit några lätta månader efter, och då hade jag ändå väldigt roliga saker att komma tillbaka till, säger hon.

– Men jag har åtminstone kommit fram till att jag gjorde allt jag skulle. Jag kände mig i bra form, jag var lugn och rejsade enligt min plan. Grejen var bara att just den dagen var det åtta simmare som var snabbare än vad jag var. På något sätt har det gett en trygghet att det inte var för att jag själv gjorde ett misstag som det inte blev en final.

Coleman låter för några sekunder maten tysta mun innan hon fortsätter:

– Förhoppningsvis kommer den där semifinalen i slutändan inte vara det som definierar min karriär, men jag kan fortfarande ibland tänka ”fan, att jag inte hade hundradelarna på min sida”.

Även om framtiden är något oklar är Michelle Coleman tillbaka i bassängen igen. Innan hon tar cykeln till kontoret svänger hon förbi Eriksdalsbadet för ett morgonpass.

– Jag mår bra av att träna. Som elitidrottare får man kanske inte alltid de där endorfinerna, men nu märker jag hur glad jag är efter varje pass.

– Så även om det nu inte blir åtta simpass i veckan blir det åtminstone fem.

Utöver det har hon börjat springa tillsammans med en grupp.

– Idrottsmiljöerna är ju ofta prestationsbaserade, är du med i en grupp ska du springa si eller så snabbt, men i gruppen som vi har bildat finns det inga sådana krav. Vi gör det snarare för att vi vill vara en del av ett sammanhang.

Mitt i den virvelvind av känslor som följde efter OS har också många positiva saker hänt i 31-åriga Michelle Colemans liv.

Den bästa inträffade i början av september. Då friade nämligen hennes sambo, den tidigare simmaren Kristian Kron, och paret är nu lyckligt förlovade.

Några veckor senare stod Michelle Coleman vid Sarah Sjöströms sida i rollen som tärna när den dubbla OS-guldmedaljören gifte sig i Italien med Johan de Jong Skierus.

– Det var några helt fantastiska dagar, säger Michelle Coleman om bröllopsfestligheterna.

Dessutom är hon ett steg närmre att bli hundägare.

– Efter semin när jag var så ledsen sa jag i någon intervju att jag behövde ”en stödhund”. När jag kom hem fick jag ett vykort av mina föräldrar där det stod att när jag kände mig redo ville de köpa en hund till mig.

Hon fortsätter med ett leende:

– Vi får se när den dagen kommer.

Läs mer om simning:

Flera idrotter i Sverige backar – men det finns förklaringar

Sally Bauer – pionjären som trotsade vågor och fördomar