Colson Whiteheads berättarglädje är ren njutning

Låt mig börja med att bekänna färg. Min inställning till kriminalfiktion är barnslig, naiv, moralistisk. Läser jag om poliser och bovar vill jag att rättvisan ska triumfera på slutet och tjuvarna åka i finkan. Jag har ofta känt igen mig i Ivar Lo Johanssons mamma som gjorde sin son generad när han bjudit med henne på bio och hon protesterade högljutt när någon på duken inte betedde sig som folk. Precis som George Orwell anser jag att fascination för våldsverkare eller skönmålning av dem – och dit räknar jag sådana allmänt uppskattade företeelser som Gudfadernfilmerna – är förstulen och lite löjlig maktdyrkan.

Detta sagt för att göra klart att en bok med titeln ”Skurkmanifestet” har en del att jobba med i mitt fall. Därmed också att den förtjänar extra beröm för att ha lyckats med bedriften, ungefär som en av kassaskåpknäckarna i Colson Whiteheads roman när han trixat upp någon sällsynt besvärlig pjäs (till exempel det vägghängda Aitkenskassaskåpet i Lady Betsy’s restaurang, som Enoch Parker dyrkar upp för att komma över hennes hemliga recept på kyckling). Det hemliga receptet är i detta fall tonfallet, stilkänslan, ett strålande berättarhumör som fortplantar sig till läsaren och som gör att även en vän av ordning lockas att sympatisera med hälare och torpeder och att även en tråkmåns som aldrig prövat nåt annat kortspel än vändåtta och skitgubbe kan drömma om pokerpartierna hos Corky Bell på Aloha Room ”i en livlig flod av nykomlingar, träskallar, skrävlare och färgstarka figurer”. Colson Whiteheads Harlem är den hårdkokta romanens traditionella värld där poliser och bovar är till förväxling lika varandra (fast poliserna kanske är något mer osympatiska). Men den har mer gemensamt med det som förr i tiden brukade kallas ”skälmroman” än med genrens bistrare representanter: mer Elmore Leonard än James Ellroy.

Likt George Orwell anser jag att fascination för våldsverkare eller skönmålning av dem – och dit räknar jag också Gudfadernfilmerna – är förstulen och lite löjlig maktdyrkan

Till den hör ett slags hederskodex, ett slags känsla för mänsklig anständighet som Orwell trots allt skulle uppskattat. Titelns ”skurkmanifest” förklaras av Pepper, den respektingivande hitman som är en av romanens huvudpersoner som ”en brottets hierarki, vad som är moraliskt acceptabelt och vad som inte är det… de som följer lösare normer är kackerlackor.” Gränsen mellan dem är inte helt lätt att urskilja i det tidiga sjuttiotalets Harlem som framställs i de fascinerande grälla färger vi nu känner igen från tusentals filmer, tv-serier, soundtracks. Systemet är genomkorrupt, den vite mannen härskar. ”Skurk förblir skurk och ljusskygg skyr laglydig. Resten är överlevnad.” Men Pepper och hans kumpan, den f d hälaren, numera möbelhandlaren Ray Carney försöker trots allt överleva utan att bli kackerlackor, även om deras uttolkning av Skurkmanifestet ser olika ut. När Pepper ser sig tvungen att behandla en antagonist med kofot för att få fram livsnödvändig information (”Det började. Dan Hickey fick mål i mun”), då vänder Carney ryggen till och skäms.

Om man nu vill att rättvisan ska segra på slutet kan man inte låta bli att reflektera över det faktum att detta land mycket väl kan välja en uppenbart kriminell sociopat till president i höst

Men romanens egentliga huvudperson är Harlem, den omänskliga värld där Pepper och Carney försöker behålla sin mänsklighet. Det goda berättarhumöret hindrar inte Whitehead från att, liksom i förbifarten, skildra USA i lika skoningslösa ordalag som i genombrottsromanen ”Den underjordiska järnvägen”. Här har vi Heshie Lefkowitz, som flytt till det förlovade landet från pogromerna i Ryssland: ”Amerika var också i massakerbranschen, konstaterade Heshie, men de koncentrerade sig mest på svarta och indianer. Han antog att de skulle ge sig på honom när de andra offren tog slut, men det kunde dröja många år.” Nationens 200-årsjubileum 1976 får Ray Carney att drömma om att sätta ut en skylt i sitt fönster: ”200 ÅR MEN DET KÄNNS SOM MER – FRÅGA INDIANERNA.” Om man nu vill att rättvisan ska segra på slutet kan man inte låta bli att reflektera över det faktum att detta land mycket väl kan välja en uppenbart kriminell sociopat till president i höst. Det vore ett skurkmanifest med en mindre sympatisk innebörd än Whiteheads.

Huvudintrycket dock: njutning. Den förminskas inte av Niclas Nilssons översättning, som lyckas med konststycket att få rapp och slangig amerikansk prosa att kännas naturlig och lätt på svenska. Klick, säger det, när kassaskåpsdörren öppnas.

Läs fler texter av Jesper Högström och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.