Coralie Fargeat: ”Kroppsskräck är det perfekta sättet att skildra kvinnligt självhat”

Som kvinna har Coralie Fargeat omedvetet samlat stoff till body-horror-rysaren ”The substance” under hela sitt liv. Det behövdes bara en galopperande 40-årskris för att få alla bitar att falla på plats.

– När jag passerade 40 fastnade jag i ett tankemönster där jag upplevde att allt var över. Som om jag hade passerat ett bäst-före-datum, som om livet var slut. Men sedan drabbades jag av insikten om att det verkligen inte var okej att känna så. ”The substance” blev mitt sätt att bryta mig ur det här absurda ”kvinnofängelset”, säger en glad och uppsluppen Coralie Fargeat på en zoomlänk från Paris.

I våras hamnade hon i filmvärldens skarpaste rampljus med ”The substance” som vann pris för bästa manus i Cannes och blev en av festivalens mest omtalade filmer. En mardrömslik och satirisk uppdatering av Oscar Wildes ”Dorian Grays porträtt” där Demi Moore spelar en avdankad filmstjärna som numera jobbar som flåshurtig fitnessinstruktör på tv.

Hon hamnar i fritt fall när hon hastigt och lustigt får sparken av sin misogyna boss (Dennis Quaid) och ska bytas ut mot en yngre kollega. Hennes livboj blir ett slags dna-kloningssubstans som går att beställa på svarta marknaden via postorder. Ett do-it-yourself-kirurgi-kit som ger henne möjlighet att via sin ryggrad (!) ”kläcka” en ung dubbelgångare (Margaret Qualley) som kan ta hennes plats så att hon slipper arbetslöshet.

Och, ja, på ett psykologiskt och symboliskt plan är historien djupt personlig för den franska auteuren.

– Under hela mitt liv har jag internaliserat det mesta av vad samhället förväntar sig av mig som kvinna – hur jag ska se ut, hur jag ska bete mig, vad jag förväntas göra och inte göra, att jag ska anpassa mig till skönhetsideal, vara sexig och fortfarande bekymra mig huruvida jag är ung nog. Det är något som har förföljt mig i alla åldrar och skapat en våldsam inre kamp som jag helt enkelt var tvungen att krishantera. ”The substance” blev ett slags demonutdrivning, säger Fargeat.

Hur som helst tycks hon ha surfat på en trend. ”’Body horror’ är det nya normala”, konstaterade DN:s Kerstin Gezelius när hon sammanfattade årets Cannesfestival som blev ett slags konvent för kroppsskräck tack vare auteurer som David Cronenberg, Yorgos Lanthimos och svenska Magnus von Horn. Coralie Fargeat är inte det minsta förvånad över att auteurer rör sig utanför det naturliga skräckreservatet.

– Kroppsskräck är den perfekta metaforen när man vill beskriva teman som åldersfascism, misogyni och kvinnligt självhat som vi kvinnor tala tyst om säger Coralie Fargeat.

Som liten var Coralie Fargeat inte riktigt som de andra barnen. Till skillnad från sina jämnåriga gjorde hon mest sporadiska gästspel i verklighetens Paris. Medan väninnorna lekte med Barbiedockor fick hon utlopp för sin fantasi genom att läsa in egna berättelser på kassettband. Hennes eskapistiska läggning fick näring när hon också blev besatt av film. Inte minst sedan hennes cinefila farfar smygintroducerade henne till barnförbjudna filmer som ”Rambo”, ”Robocop” och ”Flugan”. I tonåren kände hon sig euforisk när hon fick möjlighet att spela in egna korfilmer med hjälp av familjens nya videokamera.

Efter några uppmärksammade kortfilmer långfilmsdebuterade hon för sju år sedan med ”Revenge”, en blodig rape and revenge-thriller där det unga våldtäktsoffret Jen (spelad av Matilda Lutz) hämnas sina tre gifta förövare och lär dem sitt livs läxa när hon jagar dem genom en öken.

– Jag tycker att det finns en tydlig koppling mellan ”Revenge” och ”The substance”, särskilt ur ett feministiskt perspektiv. Båda filmerna utforskar kvinnors strävan efter att anpassa sig till en värld som hela tiden värderar vårt yttre, säger hon.

– ”Revenge” handlade om det yttre våldet som karaktären utsattes för, eftersom hon gick utanför ramarna för hur bryter mot den gamla ”vacker kvinna”-normen. ”The substance” fokuserar mer på den inre kampen och det självdestruktiva våld vi riktar mot oss själva, säger Coralie Fargeat.

I intervjuer har Demi Moore beskrivit hur rollen som Elisabeth Sparkle låg långt utanför hennes trygghetszon och fungerade som en personlig väckarklocka. Som ung blev hon en del av brat-pack-gänget efter filmer som ”St. Elmo’s fire” (1985) och ”About last night” (1986). Under 90-talet spelade hon i storfilmer som ”Striptease” (1996) och ”G.I. Jane” (1997) men har på senare år haft en alltmer undanskymd roll i Hollywood.

– Eftersom ”The substance” leker med symbolik, så var Demi Moore perfekt för rollen. Hon inkarnerar filmens Elisabeth Sparkle – en skådespelare som är van att vara i rampljuset på grund av sitt utseende och få den kärlek hon tror att hon förtjänar genom andras blickar. Som du vet är jag inte inne på realism, utan det handlar snarare om att hitta de mest förhöjda symbolerna som kan uttrycka mina idéer, säger Coralie Fargeat.

De båda träffades för 25 år sedan när Fargeat var en ung assistent under inspelningen av den romantiska och psykologiska thrillern ”The passion of mind”.

– Redan då blev jag imponerad av hennes enorma, inre styrka. Hon kunde vara tuff ibland och gjorde lite som hon ville. Om jag ska vara ärlig så har Demi Moore inte förändrats så mycket, haha, men nu lät hon sig villigt vägledas in i okända territorier. Jag gör film på ett sätt som hon inte riktigt är van vid, ler Coralie Fargeat.

Hon var lite nervös för hur Demi Moore skulle reagera på manuset men blev positivt överraskad.

– Om jag ska vara ärlig så trodde jag att hon skulle vara väldigt rädd för rollen, som man kan säga speglar hennes egen karriär. Men när jag träffade henne nu upptäckte jag en helt annan sida av henne. Hon hade gått igenom liknande saker som jag och hade börjat hitta en viss frihet under senare år genom att försöka lyssna på sin egen röst. Jag upptäckte också någon som hade tagit många risker i sitt eget liv, och någon som var ganska före sin tid på många områden.

Hon gör ingen hemlighet av att ”The substance” är inspirerad av filmer som Cronenbergs ”Flugan”, Kubricks ”The shining”, John Carpenters ”The thing” och flera filmer av Paul Verhoeven som har gjort alltifrån ”Robocop” till ”Elle”. Annars har hon lärt sig att lita på sin egen inre röst genom hela skrivprocessen.

– Jag intellektualiserar aldrig när jag skriver, men det är som om jag vägleds av de bilder och scener kommer till mig. De har en mening som jag brukar förstå lite senare när alla bitar har fallit på plats. Och då förstår jag också varför jag behöver göra saker på ett visst sätt. Så jag tycker att det passar mig väldigt bra, den känslan av frihet som filmskapandet ger mig.

Så vad är den största utmaningen med att göra en blandning av satir och kroppsskräck?

– Att lita på sin instinkt och inte vara rädd för överdrifter. Det är en hög risk eftersom man alltid ligger nära gränsen för det löjliga eller groteska. Den här typen av film följer inte normen, den är varken artig, trevlig eller fin. Men jag har alltid sett genrefilmer som ett sätt att få släppa lös någon form av galenskap och energi som man inte får ha i vardagen.

”The substance” har svensk biopremiär den 20 september.

Läs mer om film- och tv i DN och fler texter av Nicholas Wennö.

Kerstin Gezelius: ”Body horror” är det nya normala i Cannes