Nathan Fielders karaktär Asher är hemma hos frun Whitneys (Emma Stone) familj och svärfadern Paul drar i väg honom för ett samtal två män emellan:
”Jag vet vad du går igenom med min dotter angående din storlek.”
”Ursäkta?”
”Jag vet. Men omfamna det, säger jag, titta vad jag har uppnått och också jag har en jätteliten penis!”
Och så drar Paul ned byxorna …
Det generande samtalet förekommer i första avsnittet av Nathan Fielders ”The curse” (Sky/Showtime) och skämskuddar kramas framför strömningsskärmarna. Men serien hyllas unisont. Typiskt Nathan Fielder, han är regerande mästare i obekväma situationer. För tio år sedan kom hans ”Nathan for you” på Comedy Central. En semirealityserie där tönten Fielder agerade businesskonsult åt mindre, och mindre lyckade, verkliga företag. Affärslösningarna var absurditeter och småföretagarna kämpade med att ta allt på allvar. De var ju ändå i tv. Och tittarna kämpade med vad det var som de vred sig i sekundärskam inför: Är det på riktigt?
År 2022 kom hans ”The rehearsal” på HBO där verkliga personer, med Fielders ”hjälp”, fick öva på situationer som de gruvat sig inför. Som att erkänna för sina vänner att man har dragit en lögn i många år. Skrivet eller semidokumentärt, Nathan Fielder har skapat situationer som varit roliga, obekväma, pinsamma. Eller cringe, på svenska typ kränga eller vrida sig (i pinsamhet) och som millenniegenerationen utbrustit länge. Cringe blev svenskt nyord 2017. Och Nathan Fielder har dubbats till The godfather of cringe.
– Jag tycker att Nathan Fielder är briljant. Det han har gjort det senaste decenniet är något nytt, han går över sociala gränser som ingen annan och beter sig som ingen annan, säger Caroline Hainer, tv- och filmkritiker på SVT och Göteborgs-Posten och något av cringeexpert.
– Med honom har cringe utvecklats till överdrifter, provokationer och framför allt absurditeter, fortsätter hon. Tv har redan gått igenom så många känsloyttringar, från ultravåld till känslopjunk, och det som förut kunde upplevas som awkward, som reality, framstår i dag som lite gulligt. Vi blir inte så imponerade längre, utan behöver ruskas om. Jag ser cringe-tv som ett syndrom för tjugohundratalet.
Caroline Hainer menar att cringegenren har växt fram ur, och vänt på, den falska autenticiteten i allt från företags presentationer av sina fina verksamheter till våra härliga sociala medier-personor.
– Vi vet i dag att inget av det där är på riktigt, alla skapar en falsk autenticitet eller transparens. Vad ska man då göra för att få folk att häpna? Klä av sig sin professionalitet, eller sin godhet. Jag tittade mycket på reality förut, tyckte det var ett utsnitt av verkligheten, i dag tycker jag att cringe är det, säger hon.
Att med flit utsätta sig själv och/eller sin publik för pinsamheter är inget nytt. I fiktionen – som i Larry Davids ”Curb your enthusiasm” – eller olika typer av manipulationer av verkligheten. ”Dolda kameran” började visas i amerikansk tv redan 1948. Sedan har sådana som Andy Kaufman, på 1970-talet, gjort bort sig fullkomligt på både humorscener och i pratshower, och allt inför en förvirrad, förfärad eller förtjust publik. På tjugohundratalet fick Ricky Gervais karaktär David Brent i mockumentären ”The office” det att krypa innanför skinnet på tittarna. För att inte tala om Sacha Baron Cohens skapelser Ali G eller Borat.
Men i dag tycks världen vimla av cringe core, som genren kallas. Inte sällan tack vare unga kvinnor. Bobbi Althoff uppmärksammades förra året för sina filmade poddar, ”The really good podcast”, där hon inför storheter som Drake visade sig vara en lika skevt blasé som okunnig intervjuare. Veronika Slikowska har i ”Veronika is cool”-klipp gjort bort sig – eller karaktären Veronika – rejält i sina ”försök” att vara en cool, rolig youtubare. Amelia Doldenberg har visat upp pinsamma dumheter inför sina gäster i ”Chicken shop date”. Sedan flera år har skådespelaren Zach Galifiniakis, i ”Between two ferns”, med en besvärande brist på takt och ton, och research, fått kända skådespelare (och president Barack Obama) att i bästa fall himla med ögonen inför hans debila frågor. Och Diane Morgan (från bland annat ”Afterlife”) har som ”Philomena Cunk” agerat en så envist dum-i-huvudet-reporter inför verkliga forskare att vi skruvat på oss i sekundärskam.
Till dessa ska läggas ”How to with John Wilson” på HBO (producerad av just Nathan Fielding) där Wilson ger sig ut på gatorna för att försöka få svar på sina egenheter och ”Jury duty” (Amazon) där en ensam stackare på allvar gör jurytjänst, i en uppdiktad rättegång befolkad av skådespelare.
Allt är uttänkt, åtminstone till hälften, och gästerna är alltså mer, mindre eller inte alls med på tåget. Men hur mycket eller lite regisserat det än är – för tittaren är det lika obehagligt att se någon göra bort sig, vara tafatt, imbecill. Och det är, verkar många tycka, alldeles underbart.
Så varför lockar pinsamt obehag – okej, cringe – så? Nej, inte alla tittare och inte alla format. Det kan upplevas cyniskt att lura in någon i en knepig social situation. Film- och tv-kritikern Richard Brody på The New Yorker har kallat Nathan Fielder för ”arrogant, grym och, framför allt, likgiltig”. Men fler ser en underliggande kulturkritik där maktförhållandena i tv-mediet ställts på ända. Som en inverterad skrattspegel. För vilka, och vad, är det egentligen vi skrattar åt eller skäms för?
Henrik Dorsin har skapat många pinsamma, jobbiga eller obekväma karaktärer. Den mest kända torde vara Ove Sundberg i ”Solsidan” och ”Kontoret”, den svenska varianten av ”The office”. Och han har med stigande intresse tittat på ”The curse”.
– Jag ser pinsamhumor som terapeutisk, säger Henrik Dorsin. Oavsett om det är fullt ut fiktion eller en blandning så gör karaktärerna som misslyckas i sociala situationer att man kan känna: så där dum är jag i alla fall inte. Som en lite bättre människa.
– När jag skulle börja spela Ove var anvisningarna i manus att han skulle vara ”snål och tråkig”. Men jag tänkte mer någon som var ”offensivt tråkig”, en som helt sakar sociala färdigheter och bara driver det vidare. Det ser jag som en tråkig person. Och de finns ju, även i oss själva. Flera saker som mina karaktärer har sagt genom åren har varit mer eller mindre direkta citat som jag har snott ur verkligheten. Eller i värsta fall tänkt själv, men bromsat mig.
Henrik Dorsin vill även peka på hur även andra kulturyttringar kan skapa cringe, med goda intentioner.
– Jag tänker på Andy Kaufman, han gjorde ju närmast performance. Och Larry David i dag, han är min hjälte. Men varför inte också Anna Odell? Det är ju inte humor, inte ”roligt”, men det tjänar samma syfte: Obehaget som skapas gör att vi får syn på saker i vårt samhälle, eller i oss själva, och som vi måste ta ställning till. Det här, visar de, händer i verkligheten och vi tvingas förhålla oss till det.
Att vrida sig i obehag kan alltså upplevas som en nåd. Caroline Hainer har upptäckt att i kommentarsfält under cringe-klipp eller tv-shower skriver tittare: ”Tack! Det här var det jobbigaste hittills att ta sig igenom.”
– Jag tror att cringehumor kan tona ned pinsamhetsnormen, säger hon. Vi som tittar kanske känner att vi själva faktiskt inte är så töntiga, så pinsamma, och det skulle i förlängningen kunna göra det lättare att umgås med varandra. Vår sympati hamnar ju hos den som gör bort sig. Jag tror att det kommer att bli mer cringeinnehåll framöver.
– Nu har jag luttrats av all pinsam reality-tv, min cringetröskel är hög. Men jag är granne med en ståuppklubb i Stockholm som arrangerar allt fler amatörkvällar, numera varje dag i veckan, och där gör folk verkligen bort sig på rad – men alla applåderar, berömmer dem för deras mod och är glada att de försöker. Jag ser det som ett utslag för att vi blir allt tåligare inför pinsamheter.
Henrik Dorsin har sitt eget sätt att fundera på pinsamhumorns goda sidor:
– Jesus dog för våra synder. Men cringekomikerna lider på pinsamhetens kors för vår skull. Det är Kristusfigurer som vi har att göra med!
