”da Costa-fallet skapade sektlika grupperingar”

Rigmor Robèrt slogs av mytbildningen kring mordet på Catrine da Costa.

– Hösten 1984 gick jag en utbildning på Junginstitutet, jag pendlade till Schweiz och berättade för min analytiker om det styckmord som upptog oss i Sverige och hur arketypiska teman kom i omlopp. Inom kvinnorörelsen framställdes Catrine da Costa som närmast helgonlik medan de två läkarna förvandlades till monster.

Initialt följde Rigmor Robèrt, läkare, analytiker och psykoterapeut, fallet da Costa som de flesta och hon antog, liksom de flesta, att läkarna var skyldiga.

När Per Lindebergs bok ”Döden är en man”, som i en granskning av förundersökningen hävdade att läkarna i själva verket var oskyldiga, kom 1999, trillade polletten ned, förklarar hon. Hon ringde regissören Marianne Ahrne, som hon arbetat med i två dokumentärer om manligt och kvinnligt, och de engagerade sig för läkarnas sak. När läkarna 2009 stämde staten för hur de behandlats följde Rigmor Robèrt och Marianne Ahrne skadeståndsmålet på plats, bloggade om det, blev bekanta med läkarna själva. Bloggen har nu återuppväckts.

Hemma hos Rigmor Robèrt ligger sönderlästa exemplar av Hanna Olssons och Per Lindebergs böcker. För Rigmor Robèrt och Marianne Ahrne är den ideologiska tolkningen av fallet – som tydligast beskrevs av Hanna Olssons bok ”Catrine och rättvisan” – lika uppenbar som destruktiv. I den grupp som var övertygade om läkarnas skuld ingick också bland andra rättsläkaren Jovan Rajs och barnpsykiatern Frank Lindblad. I bakgrunden fanns inflytandet från psykoanalytikern Margit Norell; som också haft stor betydelse för de erkännanden om mord som Sture Bergwall (tidigare Thomas Quick) gjorde.

– Det är en krets med sektliknande drag: där berättas en historia som blir likt en parallell verklighet, och som blir otroligt viktig, säger Rigmor Robèrt, som i sitt arbete nära följt sektmentaliteter.

Marianne Ahrne och Rigmor Robèrt har egna erfarenheter av vad epitet och kategoriskt tänkande kan leda till. Efter sina egna filmer stämplades de som särartsfeminister, blev attackerade och ifrågasattes professionellt under många år.

När läkarna i styckmordsfallet misslyckades med att få skadestånd och resning ville Rigmor Robèrt och Marianne Ahrne göra en dokumentärfilm om fallet, ”Efter häxprocessen”, men fick inga pengar.

– Filminstitutet tackade nej med motiveringen att vi inte borde ”stöta oss med Hanna Olsson och hennes vänner”, säger Marianne Ahrne.

Inte heller Sveriges Radio var intresserade. SR hade 1991 sänt en serie av Britt Edwall, som utmålade läkarna som skyldiga.

Några år efter Per Lindebergs tegelsten kom journalisten Lars Borgnäs bok ”Sanningen är en sällsynt gäst”, som ifrågasatte Lindeberg och byggde vidare på program i SVT:s Uppdrag granskning. Lars Borgnäs betonar att han själv står utanför alla grupperingar, och är grävande journalist. Han kallar Dan Josefssons serie för tendentiös och ohederlig.

– På flera punkter väljer han bort eller förvanskar information, eller ger sken av förhållanden som inte stämmer. Det gäller värderingen av flera av vittnesmålen, som fotohandlarparet och särskilt fruns utpekande av en av läkarna under vittneskonfrontationerna. Man får också intryck av att ”barnets berättelse” hade betydelse för att läkarna berövades sina legitimationer, men så var det inte. Kammarrätten lämnar den i sin dom helt utan hänseende.

På punkt efter punkt, menar han, upprepar Josefsson vad Lindeberg skrivit. Det enda nya är läkarnas egna röster. Hur det kommer sig att de, om de var skyldiga, inte har fortsatt att begå perversa våldsbrott, men inte heller har skapat sig rika liv som fria män (om än som något annat än läkare), utan framstår som stukade människor, vill Lars Borgnäs inte spekulera i.

Han håller med om att den samsyn som rådde kring läkarnas skuld under de första åren fick medialt eldunderstöd, men menar att precis som en mindre grupp pekas ut som drivande av läkarnas skuld, finns en annan krets av personer som högljutt driver motsatsen.

Och han höjer ett varningens finger:

– Se vad som händer nu: samma sak som vid rättegångarna på åttiotalet. Alla springer, bara åt andra hållet.

Han skakar på huvudet, och återkommer till kammarrättens dom, som åter slår fast att läkarna utan tvivel styckat Catrine da Costas kropp. Också hans egen bok kritiserades för att vara vinklad och selektiv, men han säger:

– Jag är förstås beredd att ändra min uppfattning om nya omständigheter dyker upp, men det har det inte gjort.

Lars Borgnäs skulle gärna debattera fallet med Dan Josefsson i direktsändning.

Dan Josefsson betonar att hans dokumentär inte utgår från Per Lindebergs bok, utan från en genomgång av hela förundersökningen:

– Borgnäs påståenden, som började i ”Uppdrag granskning”, är häpnadsväckande. Det gäller också det som handlar om fotohandlarparet – och om barnets berättelse. Utan den hade det inte funnits något da Costa-fall alls. Det är barnets berättelse som gör att utredningen tar fart, och det skapar en dominoeffekt som leder både till tingsrätten och till utredningen om legitimationerna. Att påstå något annat, eller att läkarna har styckat Catrine da Costa, är absurt. Borgnäs har själv ett ansvar för att läkarna inte har fått upprättelse.

Efter tingsrättens friande dom hamnade fallet så småningom i förvaltningsrätten – på grund av frågan om läkarnas legitimationer. Den granskades separat av Socialstyrelsen, där Claes Örtendahl då var generaldirektör.

– Vi hade en skyldighet att utreda om någon skulle deslegitimeras. Ingen patient ska behöva möta en mördare, säger han i dag, och tillägger att han inte minns detaljerna.

Läkarna var friade för mord, men i tingsrätten slog domskälen fast att de styckat da Costas kropp, ett brott som var preskriberat. Socialstyrelsen gjorde en helt egen granskning.

– Det var ett enormt material, och vi var inte direkt vana vid brottmålsutredningar. Jag tog in en brottmålsjurist.

Han är tyst en stund innan han säger, apropå Socialstyrelsens roll i fallet da Costa:

– Vi blev en sorts mellanhand. Det var förstås egendomligt.

Juristen Kristina Hultegård, adjunkt vid Göteborgs universitet, tror att polariseringen uppstod ur det faktum att den mediala granskningen av fallet skedde genom en feministisk lins och i en samhällsdebatt som mycket kretsade kring incest.

– Den debatten vävdes samman med da Costa-målet. Det skapade en skräck i två läger: å ena sidan för att incest och mäns våld mot kvinnor var mer utbrett än man förstått – å andra sidan för att vilken man som helst skulle kunna anklagas och dömas för sexuella övergrepp mot barn.

Kristina Hultegård satte sig in i fallet da Costa i samband med sin avhandling i allmän rättslära, om vittnesmål i fall som rör sexualbrott mot barn. När fallet nu aktualiseras igen har hon, först i GP, reagerat på hur läkarna i SVT beskrivs som utlämnade till ett havererat rättsväsende, trots att ärendet prövats gång på gång. En dom kan förstås ändå vara felaktig, men, tillägger hon:

– Jag har ofta hört upprepas att läkarnas legitimationer återkallades med hänvisning till tingsrättens domskäl – men frågan om legitimationerna utgjorde en separat och självständig rättsprocess, med ny bevisning och en fullständig bevisprövning.

Hon tycker att SVT:s serie misslyckas med att visa vilka bevis som åberopades i de olika processerna.

– Både polis och åklagare framstår som klandervärda, men deras agerande har granskats i en långdragen skadeståndsprocess. Fel kan ha begåtts, men i debatten verkar man glömma hur många jurister som nagelfarit målet genom åren.

Historikern Yvonne Hirdman var den som en gång introducerade begreppet genus i Sverige. Hon är i dag professor emerita, men var under andra halvan av 1980-talet ledamot i den statliga Maktutredningen. Under den tiden kontaktades hon av Hanna Olsson, som i Hirdman såg en potentiell bundsförvant.

– Jag värjde mig. Hanna Olsson tillhörde de feminister som använde ord som patriarkat och könsmaktsordning. Jag förnekade inte att det finns en maktobalans mellan kvinnor och män, men talade hellre om genusordning och samexistens.

Mäns våld mot kvinnor diskuterades inte alls som en bärande idé till kvinnors underordning under arbetet med Maktutredningen, som var inriktad på politik och ekonomi.

– Hanna Olsson ville upphöja ett enskilt fall till struktur. Jag ville inte det, jag såg inte mordet på Catrine da Costa som något extremtypiskt fall.

DN har sökt Hanna Olsson och Jovan Rajs. De vill inte låta sig intervjuas.