– Ja, jag vill påstå att man gör det mer nu än vad man gjorde för några år sedan. Till viss del tror jag att man väljer det beroende på att konkurrensen ökat. Har du ett nedslag ska du vara väldigt snabb för att vara med i diskussionen, säger hopplandslagets förbundskapten Henrik Ankarcrona.
– Men framför allt tror jag att det beror på att vi för varje år som går utvecklas och lär oss mer och mer om våra hästar. Det gör att när ryttarna känner att deras häst inte är på topp inte tycker att det är någon idé att hoppa sex-sju hinder till, fortsätter han.
När ryttarna bestämmer sig för att avbryta sin ritt räcker de ofta upp ena handen för att signalera att det är nog, men det finns också ett annat sätt. Ibland hoppar de helt enkelt ”fel hinder” på banan, till exempel hinder nummer ett igen. Något som meddelar att de är klara för dagen.
Varför väljer man ibland att göra på det sättet?
– Har hästen stannat vid ett hinder, eller kanske rivit lite grövre, vill man gärna hoppa ett lite enklare och förtroendeingivande hinder innan man lämnar banan för att hästen ska avsluta med en så positiv upplevelse som möjligt, säger Ankarcrona.
För de som till exempel följer världscupen i hoppning på tv kan det ibland vara svårt att se något tydligt mönster i när ryttarna räcker upp den där handen. Det beror främst på att man genom en tv-ruta inte kan förmedla känslan som ryttaren har när hen sitter på hästens rygg.
Landslagsryttaren Erika Lickhammer van Helmond har ett färskt exempel på det.
För ett par veckor sedan var hon och hennes EM-häst Tessa och tävlade i världscupen i Oslo. Ekipaget rev redan hinder nummer två, och när det sedan blev ytterligare en rivning valde ryttaren att tacka för sig.
– Hade det varit förra årets världscupklass i Mechelen (30/12) hade jag tänkt annorlunda. Den gången fick jag platsen för att jag och Tessa skulle skaffa erfarenhet. Vi behövde känna hur det var att rida en hel världscupbana, berättar Erika Lickhammer van Helmond som då dock aldrig behövde fundera över att räcka upp handen eftersom ekipaget svarade för en felfri världscupdebut.
– I Oslo var det annorlunda, i och med att Tessa och jag har mer erfarenhet.
Dagen före världscupen avgjordes en Grand Prix-hoppning i Oslo.
– Vi hade redan på förhand bestämt att Tessa skulle gå den, och hon gjorde det jättefint. Men det blev en oväntat sen kväll, vi var inte klara förrän vid midnatt.
Redan på framhoppningen inför världscupen kände ryttaren att stoet, som hon själv har fött upp, var något trött.
– Men min tanke var att med hjälp av den rutin som vi under det här året har skaffat oss skulle det ändå kunna gå. Inte minst med tanke på att banan var ovanligt enkelt för att vara en världscupbana. Men efter vår andra rivning var det självklart för mig att säga stopp, berättar Erika Lickhammer van Helmond.
– Det har som sagt varit ett fantastiskt år för oss, men också ett år där väldigt mycket har hänt. Tessa har verkligen gett allt och att då hoppa runt en världscupbana – som kräver det där lilla extra av hästen – bara för att så att säga gå i mål ville jag inte utsätta henne för. Hon har gett mig så mycket att det hade varit fel av mig att kräva mer i den situationen.
Förbundskapten Ankarcrona är helt inne på samma linje.
– Den där tanken att man ska ta sig i mål till varje pris finns inte längre kvar, utan är det inte ekipagets dag sparar ryttaren så att säga de sprången och den energin till ett senare tillfälle, säger han.
När det däremot kan ha ett syfte att fullfölja hela banan, naturligtvis under förutsättning att hästen mår bra, är till exempel om den är under utbildning.
– Fortsätter man hela vägen in i mål trots flera rivningar är det ofta i ett utvecklande syfte. Det kan till exempel vara att man tävlar med en yngre häst om är på väg uppåt och kanske för första gången hoppar på den höjden. En yngre häst behöver, på samma sätt som alla idrottare, också en del mängdträning. Därför kan det vara viktigt att en sådan häst får hoppa hela banan även om den har rivit något hinder, säger förbundskapten Ankarcrona.
– Vi har ju svårt att träna tävlingslikt. Vi tränar dressyrarbete, smidighet- och styrkeövningar, och kan hoppa ett antal hinder på en linje för att jobba med kommunikationen med hästarna. Men det är ganska sällan som vi hoppar på den höjden som vi tävlar på eftersom det sliter på hästarna att göra det för ofta, och det vill vi inte göra. Vi vill ha pigga och fräscha hästar när det kommer till tävling.
– Men även på en äldre häst kan det ibland behövas en lärorunda. Kanske har man gjort någon förändring i sin teknik som gör att häst och ryttare tillsammans behöver träna på det.
Läs mer:
Ryttarnas svåra val: ”Mycket hormoner som far i kroppen”
Stenbecks mångmiljonsatsning ska ge nya svenska medaljer
Peder Fredricson: ”Mycket i livet handlar om att hitta rätt människor”
