Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Christer Hugos klartext i tidskriften Sans hade varit värd en prövning om var gränserna för Kyrkans tro går. När jag anmälde hans text till domkapitlet var jag uppriktigt intresserad av svaret, vilket det än skulle bli. Det blev ingen läroprocess. En vecka före domkapitelssammanträdet klev Hugo av prästeriet. Det kan jag bara beklaga.
Svenska kyrkan sägs ofta vara en ”bred” kyrka. På sitt sätt är det ett konstigt tal, eftersom Svenska kyrkan är en bekännelsekyrka, med klart angivna urkunder: Bibel, trosbekännelser av skilda slag och Uppsala mötes beslut år 1593, när kyrkan bröt med Rom. Identiteten borde uppfattas vara väl definierad och alls inte så läromässigt bred.
Svenska kyrkan vet vad hon med goda sakskäl tror. Hon vet också att tron ibland tycks absurd, som att Jesus verkligen uppstått, exempelvis
Idéhistoriskt är det inte svårt att spåra Svenska kyrkan som en evangelisk kyrka tillbaka till augustinermunken Martin Luther, lärjunge till kyrkofadern Augustinus, som var den store Paulus-teologen. Idélinjen är tydlig; Svenska kyrkan vet vad hon med goda sakskäl tror. Hon vet också att tron ibland tycks absurd, som att Jesus verkligen uppstått, exempelvis – och det är ett skäl för tron, för så oskickligt skulle ingen ljuga.
Att kyrkan är en tänkargemenskap, en gemenskap där tron vill veta, är en del av berättelsen. Det var kyrkan som behövde universiteten. Teologin var den första fakulteten, de juridiska och medicinska följde därefter. Det är klart debatten blev livlig då, inget nytt under solen här alltså.
Om en präst inte vill stå för sina löften till dessa identitetsmarkörer och sitt läroansvar är det inte orimligt att prästen stiger av, kanske främst för sin egen skull. Man kan inte både knäppa händerna över magen och stå med fingrarna i kors bakom ryggen. Men fenomenet har självfallet inte varit okänt under kyrkans 2 000 år. Kloka biskopar har hanterat prästers tvivel och vetat att göra reda i teologiska tankehärvor. En präst bör nog ett par gånger under sin prästtid ha rannsakat sin tro utifrån frågan ”kan jag stå för det här?”. Den sortens diskussioner hanteras kollegialt, tillsammans med dem som bokstavligen ”läser tillsammans” – för det är vad ordet ”kollega” betyder.
Det behöver inte vara en rigid hållning att vilja veta vad som är kyrkans tro och vad som på den religiösa marknaden är något annat. Exempel på samtalspartners värda att ta på allvar här är självfallet KG Hammar, som blev ärkebiskop, och Eskil Franck, som avsade sig prästämbetet och blev rektor. De svarade olika på det problem som det innebär att ha en personlig Gud och inte bara hålla sig med ett gudsbegrepp.
Att denna brist på teologisk reflektion i praktiken fört oss till ett religionsskifte, från kyrkans tro till så kallad MTD-religion, Moralistisk Terapeutisk Deism, är uppenbart
När den teologiska utbildningen blev ”religionsvetenskap” gick nog något viktigt förlorat. Att präster för några årtionden sedan kunde hanka sig fram med lärda teologiska och filosofiska avhandlingar, samt ständigt skvaller om livet vid de två teologiska fakulteterna, gav en lärdomsmiljö av nu närmast förlorat slag, så kallad prästgårdsteologi. Att denna brist på teologisk reflektion i praktiken fört oss till ett religionsskifte, från kyrkans tro till så kallad MTD-religion, Moralistisk Terapeutisk Deism, är uppenbart. Det är lika uppenbart att Christer Hugo och många med honom väljer MTD-religionen, den som fungerar bättre för konsumenterna än en Gud som har åsikter om eller griper in i våra liv.
I stället för Gud, som uppenbarat sig som Fadern och Sonen och Anden, definieras ett andligt behov i alla människor, och att det innerst inne i oss finns det vi kan kalla ”gud”. Själva motsättningen står fram. Det är bara att vänta på att Christer Hugos aviserade bok ”Utanför boxen” kommer. Då får vi se om Hugo är en kättare, det vi inte fick klart för oss när det inte blev någon ”kättarprocess”.
Läs mer:
Christer Hugo: Jag vägrar vara präst om det krävs att jag ska tro på Bibelns Gud
Patrik Hagman: Christer Hugos bokstavliga tolkning av Bibeln är dålig läsning




