Längs med en krokig och illa plogad väg strax utanför Malung finner vi skräddaren och mångsysslaren Täpp Lars Arnesson. Hans ateljé på andra våningen i den röda stugan luktar av läder och man måste röra sig försiktigt längs det knarriga golvet för att inte riva ned alla mönsterdelar, band och halvfärdiga syprojekt som ramar in rummen.
För ett antal år sedan kom Täpp Lars över en gammal uppteckning från en årsbok för Malungs hembygdsförening som beskriver de dåtida luciatraditonerna. Medan han syr klart några handskar i älgskinn berättar han om hur han en luciamorgon för fem år sedan fick idén om att göra ett folkdräktsklätt luciatåg till verklighet igen.
– Det slog ned som en bomb, att det här måste vi göra, berättar han ivrigt. Jag ringde upp några kompisar och sa: Nu tar vi den här uppteckningen från Malung som beskriver ett luciatåg från 1860-talet och sen sätter vi på kören dräkter från fler ställen här i Dalarna.
I större delen av sitt liv har Täpp Lars arbetat med skinnslöjd och sömnad. Han har tack vare det ett brett kontaktnät med vänner kunniga inom både historia, folkdräktssömnad och folkmusik. En projektgrupp bildades och de bestämde sig för att anordna luciakonserter med kör och spelemän klädda i folkdräkter från fem socknar i Dalarna: Dala-Floda, Leksand, Malung, Rättvik och Mora. Från en del av socknarna finns både plagg och kunskap från äldre tider kvar, men på andra håll har det fallit i glömska och i och med det inleddes ett gediget researcharbete.
– Vi har tittat i gamla källor och dalmålningar för att få fram hur brudpigorna såg ut då, förklarar Anna-Karin Jobs Arnberg, mästare i folkligt broderi och en av arrangörerna till Dalarnas lussibrud. Jag har ju jobbat med folkdräkter i nästan 30 år, men det har varit ett teamwork.
Både färg, form, utsmyckning och håruppsättningar har studerats i minsta detalj för att få luciaföljet så historiskt korrekt som möjligt. För att fördjupa känslan av att konserten är en resa tillbaka i tiden sjungs och spelas bara sånger skrivna innan 1900-talets början, med undantag för den nyskrivna sången ”Lussibrud” av följets egen dirigent Maria Ähdel.
Lussefirandet i Sverige har gamla anor och traditionerna har skilt sig mycket åt beroende på vilken del av landet man tittar på. Det stillsamma luciatåget vi är vana att se i dag är långt ifrån det typ av lussefirande som förr fanns i Sverige.
– Grunden till allt det här är skämtsamma traditioner, berättar Lena Kättström Höök, etnolog, författare och före detta intendent på Nordiska museet. Man klädde ut någon på skämt och så drog man runt i byn.
I Sveriges bondesamhälle fanns luciatåg i många olika tappningar; drängar som klädde sig till lucia, stjärngossar som busade och tiggde brännvin, spelemän som reste mellan gårdar och uppträdde och även, som i Dalarna, lussibrudar klädda i bröllopskläder. Dessa traditioner fanns främst i Västsverige och var inte allmänna över hela landet. På 1890-talet ville Artur Hazelius, grundare av Skansen, visa folkliga traditioner och ordnade därför luciatåg på Djurgården. Olika föreningar började sedan med egna luciatåg på sina julfester och när Stockholms Dagblad år 1928 hade ett luciaval och anordnade ett stort offentligt luciatåg till häst slog traditionen igenom stort över hela landet.
– Det här statiska luciatåget som man pratar om i dag kommer först på mitten av 1900-talet, förklarar Höök. Och luciakonserter i kyrkan, det är inte särskilt gammalt. Man ville inte ha något som påminde om något katolskt helgon i den svenska protestantiska kyrkan. Det kommer först under 70-, 80- och 90-talet.
Det finns en trygghet i att kunna återuppleva traditioner i samma format som man upplevt dem sedan man var barn. Nytänkande kan skapa förvirring och rädsla för att kultur som betyder mycket är på väg att försvinna. Men Höök förklarar att det snarare är det statiska och repetitiva som dödar traditioner, och att förändring i själva verket är det som är avgörande för deras överlevnad.
– Det ligger i traditioners natur att det finns en ständig förändring, för annars skulle de ju dö ut, säger hon.
Täpp Lars betonar att Dalarnas lussibrud inte är något försök till att få bort det vitklädda luciatåget. Ett rätt och fel sätt att fira lucia på finns inte, menar han.
– Ibland får vi frågan om Dalarnas lussibrud är mer äkta svensk lucia än den vitklädda. Men det har ju inget med det att göra, vad lucia betyder för var och en bor inne i varje människa, säger han.
Längs byn Säters dimmiga kullerstensgator ligger decembermörkret och ruvar. Men i församlingshemmet mittemot Säter kyrka råder frenetisk aktivitet. Dagen för premiärkonserten har kommit och på några få timmar ska över 40 körsångare och spelemän hinna äta, värma upp, kläs och smyckas.
Täpp Lars och Anna-Karin Jobs Arnberg står mitt i det stimmiga rummet och gör håruppsättningar medan man stryker skjortor, tvinnar hår i skimrande band och stämmer fioler. Tillsammans med tre andra arrangörer är de ansvariga för att klä en socken var i dräkterna som de själva till stor del har sytt. Bredvid dem, redan klädd i sin Malungsdräkt, sitter lussibruden själv, Täpp Kerstin Arnesson, och skrapar bort stearin från sin krona. Det är hennes fjärde år som lussibrud och hon menar att gemenskapen med de andra i lussetåget har kommit att betyda mycket.
– Det här som är nu, säger hon gestikulerar mot de skrattande kullorna och masarna runt sig. Att få vara här med alla dessa människor och förbereda sig, det är faktiskt det bästa.
Redan innan kören är klar med soundcheck börjar en lång kö bildas utanför kyrkporten. Maria Ehlinder har rest ända från Sörmland för att få se konserten och står otåligt längst fram i kön med sina väninnor.
– Jag ser fram emot helheten – musiken, sången, dräkterna, berättar hon.
Till skillnad från de flesta konserter får publiken gärna filma och fota så mycket de vill och tack vare spridningen som publikens videor har fått på sociala medier har biljetterna gått åt snabbare för varje år som gått.
– Det var svårt att få tag i biljetter, säger Maria. De sålde slut på bara någon timme till alla sex föreställningarna.
Några minuter innan konserten ska börja småspringer följet bort mot kyrkan. Väl inne träs slöjan på Täpp Kerstins huvud och kronan tänds. Efter att kyrkklockorna klingat ut stämmer spelemännen upp i en brudmarsch och vandrar in i kyrkan, tätt följda av körens manliga sångare. Tiden tycks stanna till när tärnorna, ledda av Täpp Kerstin, dansar in i kyrkan med sina dräkter gnistrande i de levande ljusens sken.
Konserten som följer är stundom livlig, med pardans längs altargången och fartfyllda gånglåtar, och stundom stilla sång med flera lager stämmor som får hela kyrkorummet att vibrera. Efter konserten trängs publiken för att få en bild på följet och Täpp Kerstin som ler brett trots stearinet som runnit nerför hennes ansikte och fastnat i ögonfransarna. Täpp Lars tar av henne kronan och går stolt arm i arm med sin dotter ut ur kyrkan.
– Hon är suverän som orkar stå där, säger han. Jag är så stolt över vår ensemble och det är fantastiskt roligt att vi får folk att åka till Dalarna. Vi tycker om vårt Dalarna och vi visar gärna upp det.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Genom att porta föräldrarna från lucia straffar man barnen
