Utställning
Tracey Emin: ”A second life”
Tate modern, London. Visas t o m 31/8
Att Tracey Emin nyligen öppnat en utställning på Tate modern i London har ingen som följer engelsk press kunnat missa. Den tidigare skandaliserade men nu djupt älskade Dame Tracey – adlad och sedan decennier överexploaterad i media – ger de mest sensationslystna läsarna allt de kan drömma om.
Inbäddade i denna retrospektiv finns berättelser om missbruk och våldtäkter, dödsångest och självhat, skam och sexuella preferenser, aborter och barndomstrauman. Konstnären bjuder på citat som detta: ”Här är jag – en jävligt trasig, galen, anorektisk, alkoholiserad, barnlös, vacker kvinna. Jag hade aldrig kunnat drömma om att det skulle sluta så här.”
Tracey Emin gör ingen besökare besviken, ej heller de engelska recensenterna. Publikrekord är att vänta.
”A second life” heter utställningen på Tate. Är hon redan inne på sitt andra liv?
Ja, att Emin är återuppstånden efter ett blixtbesök i dödsriket har heller ingen kunnat missa. När hon 2020 diagnostiserats med en aggressiv form av cancer i blåsan följde en medial uppståndelse utan dess like. Hennes operationer och mödosamma återhämtning ledde till intervjuer från sjukhussängen, alltid rikt illustrerade.
När detaljer om hennes sjuka kropp fyllde tidningssidorna – som att delar av hennes könsorgan opererats bort – uppstod känslan att ytterligare en gräns passerades. Att offentligheten nu trängde in i en zon som de flesta av oss aldrig bett om att få tillträde till.
Fast det självutlämnande var hennes signum redan för tre decennier sedan. Då skapade Emin ett av sina mest avgörande verk på Galleri Andreas Brändström i Stockholm, ”Exorcism of the last painting I ever made”.
Hon flyttade in i sin installation, blev en del av den.
Under tre veckor fick vi nyfikna besökare följa hennes liv därinne. Genom små kikhål kunde vi se henne arbeta, äta, sova, promenera runt naken. Hon fyllde rummet med vardagliga saker och med teckningar, texter och spretiga bilder som bearbetade sorgen efter två aborter och misslyckade förhållanden.
Hon kunde inte längre förmå sig till att måla, men skapade ändå bilder och texter som handlade just om den omöjligheten.
I själva verket föddes ett nytt slags måleri där bakom galleriväggen. Det blir tydligt nu. Hela installationen har rekonstruerats på Tate Modern och presenteras som en vändpunkt. Som ett tidigare besök i underjorden.
Under 1990-talet förändrades den brittiska konstscenen i grunden genom framväxten av Young british artists (YBA) – en löst sammansatt grupp konstnärer som kombinerade konceptuella grepp med medial provokation och en ovanligt stark koppling till konstmarknaden. De var alla utbildade vid konstskolorna i London i slutet av 1980-talet, mitt under Thatcher-eran.
Utställningen ”Freeze” 1988, organiserad av Damien Hirst medan han fortfarande var student, var en startpunkt. Här presenterades flera av de konstnärer som senare skulle bli centrala inom YBA, som skulptören Sarah Lucas och målaren Gary Hume.
Det var inte bara verken som väckte uppmärksamhet, utan också att konstnärerna själva tog kontroll över produktion och marknadsföring. De använde sig av material som tidigare sällan setts i finrummen: döda djur i formalin, levande flugor, ruttnande kött, sopor och pornografiskt material. Estetiken kulminerade i verk som Hirsts haj i formalin och Emins självutlämnande installationer.
En avgörande faktor för YBA:s genomslag var stödet från nya samlare. Mest central var reklammogulen Charles Saatchi, vars utställningar på Saatchi gallery i London gav konstnärerna enorm synlighet. Den nya konsten blev en del av populärkulturen och samlandet blev en form av spekulativ investering.
Konstnärerna mötte kritik för att vara cyniska, sensationslystna och alltför beroende av marknaden. Men rörelsen förändrade obestridligen det brittiska kulturlivet. Hirst och Emin suddade ut gränsen mellan konstnär och varumärke, mellan privat bekännelse och offentlig performance.
I dag är det lätt att förstå YBA som ett tidstypiskt uttryck för ett England präglat av nyliberal ekonomi, medialisering, nya britpop-hits och en självsäkerhet som fångades i begreppet Cool Britannia. När Tate modern öppnade år 2000 blev det en officiell bekräftelse på den samtida konstens nya status. Samtidigt växte konstmässan Frieze fram och förstärkte Londons roll som global konstmetropol.
Emins stora retrospektiv fungerar nu som en påminnelse om hela denna berättelse. Man kan trots allt bli nostalgisk. I dag, efter brexit, är konstlivet i London betydligt mindre expansivt.
För Emin inleddes mediahypen med ”Everyone I have ever slept with 1963–1995”, ett tält som på insidan presenterade en lista med namn på alla dem som hon legat med. Men också på familjemedlemmar och nära vänner som hon bara sovit med. Hennes två aborterade foster nämndes också i tältet som senare förstördes i en uppmärksammade brand på Saatchis lager.
Det egentliga genombrottet kom med ”My bed” 1998, en obäddad säng omgiven av flaskor, kondomer, blodfläckar och personliga tillhörigheter. Scenen fungerar som en form av självporträtt utan att konstnärens kropp behöver avbildas. Här förskönas ingenting. Spår av kropp och liv, sex och fylla, begär och vardagligt kaos blir till konstnärligt material.
På Tate modern lyfts den ikoniska sängen fram som ett av senare tids centrala konstverk i världen, skapat i England. Så är det också.
Däremot är hennes stora och dyrt producerade bronsskulpturer rätt misslyckade försök att arbeta vidare i den tradition som leder fram till Louise Bourgeois. De känns mest tunga.
Emin arbetar också med neonskrift: ödesmättade sentenser skrivna för hand förvandlade till rött ljus. Orden uttrycker längtan, saknad, ånger och hot. De är mörka bekännelser och samtidigt skulpturala objekt som ger sexualitet och desperation fysisk form.
En märklig kontrast uppstår mellan mediets kommersiella konnotationer och budskapets intimitet.
Men det är hennes storskaliga målningar och självporträtt som överraskar mest på utställningen. Fragmenterade, nakna kroppar avbildade med snabba linjer och begränsad färgskala: svart, rött, vitt.
Ibland fylls delar av duken med skrift: ett slags dagboksanteckningar eller kärleksbrev. I ”The end of love”, 2024, är vi tillbaka i sängen. Nu är den fylld av blod. En svart katt kikar ner på utgjutelsen.
De erfarenheter av kropp och död som gestaltas på dessa dukar är av så privat slag att de inte borde kunna delas av andra. Men de bästa bilderna förmedlar en kroppslig närvaro som är omöjlig att värja sig mot och svår att fånga annat än i klichéer om närvaro och äkthet.
Jag hade inte väntat mig detta. De sena målningar har en nerv och kroppslig intensitet som är jämförbar med Egon Schieles och Edvard Munchs. Helt klart har hon studerat dem. Och lyckats transformera deras frenesi på ett sätt som pekar mot ett nytt kapitel.
Mycket i den här utställningen blickar tillbaka. Men samtidigt visar den vad ingen tidigare vetat om Tracey Emin.
Hennes andra liv har precis börjat.
Fakta.Tracey Emins liv och verksamhet
Tracey Karima Emin är född 3 juli 1963 i Croydon i södra London, av en engelsk mamma med romsk härkomst och en turkcypriotisk pappa. Hon växte upp i Margate, Kent, med sin tvillingbror Paul.
Hennes konstnärliga utbildning startade med modestudier på Medway college of design 1980–82. Vid denna tid träffade hon sin första partner, punkaren och multiartisten Billy Childish, blev en del av gruppen The Medway poets och utbildade sig i grafiska tekniker 1983–86. Efter uppbrottet med Childish studerade hon konst på Royal college of art 1987–89.
Hon blev senare en del av gruppen Young british artists, delade ateljé och öppnade en butik med Sarah Lucas. 1997 deltog hon i succéutställningen ”Sensation” med Charles Saatchis samling på Royal Academy. Där fick tältinstallation ”Everyone I have ever slept with 1963–1995” stor uppmärksamhet, följt av ”My bed” 1998. Den nominerades till Turner prize året därpå.
Emin har haft en lång rad utställningar, utsågs till professor i teckning 2011, har belönats med riddarorden och adlats, sedan 2024 titulerad Dame Tracey Emin.
På Instagramkontot Tracey Emin Studio, med 323 000 följare, presenterar hon sig så här: ”Jag lever utan blåsa med mina katter Teacup och Pancake”.
Hon är också uppmärksammad för sitt välgörenhetsarbete och har återvänt till Margate, där hon finansierar TKE Studios med ateljéer för unga konstnärer.
Läs fler texter av Daniel Birnbaum och mer om konst
