Daniel Andersson har svart keps på sig. Egentligen tycker han att han är ful i keps. Men den gör honom lite mer anonym. Utan kepsen är det nästan alltid någon som känner igen honom – och kommer fram.
Vi sitter på ett fik vid Högalidsparken på Södermalm i Stockholm. Det är en av säsongens första uteserveringssoliga eftermiddagar och det har gått snart två år sedan ”Kalla fakta”-reportaget ”Undercover i trollfabriken” publicerades. Då hade den nyutexaminerade journalisten i fem månaders tid varit medlem i Sverigedemokraterna och arbetat heltid på partiets kommunikationsavdelning – på uppdrag av TV4.
Nu har han skrivit boken ”Lögnare” om sin upplevelse av att gå undercover.
En upplevelse som har förändrat honom.
– Jag är mer på helspänn i dag, och tittar mig över axeln, säger han.
Vad letar du efter?
– Det är en gradvis förändring. Nu i efterhand är jag misstänksam mot alla, så jag kanske överanalyserar blickar.
Varför?
– Det finns folk i Sverige som tycker att jag är en landsförrädare. Och hamnar jag öga mot öga med en sådan person någonstans så finns det en risk.
Första gången Daniel Andersson hör talas om idén om att infiltrera ett av Sveriges största partier är i april 2023. Det är Emil Hellerud, reporterkollega på TV4:s ”Kalla fakta” där Daniel gör praktik, som för det på tal.
Han har just gjort ett reportage om Sverigedemokraterna och ser hur hatet väller in mot honom från anonyma konton i sociala medier. Det verkar koordinerat, och han vill ta reda på om det är SD som ligger bakom. Andra medier, bland annat DN, har redan gjort avslöjanden om hur SD använder anonyma konton – men partiet har förnekat det.
– De redan frälsta, de som var emot partiet och de väldigt politiskt intresserade visste om att de här uppgifterna förmodligen stämmer. Och de som inte ville se det tittade helt enkelt inte ditåt, säger Daniel Andersson.
Den största anledningen till att jag sa ja var att jag inte trodde på projektet
Nu behövs bevis. Helst fångade med dold kamera, säger kollegan – som föreslår att Daniel Andersson ska gå med i Sverigedemokraterna. Som nyutexaminerad är han ett okänt ansikte, och dessutom har han en bra profil: vanligt svenskt namn, uppväxt på landet.
– Jag passade rakt in i schablonen av en person som man annars hade velat skapa. Men hade tanken varit att det skulle gå så långt som det gjorde hade man nog lagt mer tid och energi på att hitta eller skapa en bra person.
För till en början är uppdraget ganska enkelt: gå med i partiet, ta en öl med folk. Fiska lite och se vad som kommer fram.
– Jag tyckte jobbet var viktigt, så jag kände att det kan jag väl göra. Men den största anledningen till att jag sa ja var att jag inte trodde på projektet. Jag var övertygad om att det inte skulle funka. Varför skulle SD ta in mig, när det finns massa andra?
Han säger ja. Då vet han inte att ”ta en öl med folk” bara ska bli första steget, och att det ska ta honom vidare in i ett heltidsarbete. Först som journalist på SD-nära Riks, och till slut på just den arbetsplats där redaktionen misstänker att trollfabriken finns – Sverigedemokraternas kommunikationsavdelning.
Där börjar han själv göra mem till sociala medier, umgås med kollegor och gå på after work – samtidigt som han spelar in alla med dold inspelningsutrustning och rapporterar tillbaka till ”Kalla fakta”.
– Om jag hade vetat vad det innebar hade jag absolut inte tackat ja till uppdraget. Men att tacka ja till nästa steg var aldrig något stort kliv, det gick lite i taget hela tiden när uppdraget förlängdes.
I sin bok beskriver Daniel Andersson ångesten över att iklä sig en roll som en annan person, med andra värderingar än han själv. Bokens titel: ”Lögnare”.
Vem är lögnaren?
– Framför allt är det jag som är en lögnare. Men lögnen är också ett medvetet och återkommande verktyg bland politiker och makthavare – som de inte riktigt ställs till svars för. Främst var lögnen vårt verktyg för att ta reda på sanningen.
Reportaget görs med dold inspelningsutrustning. Boken är full av långa konversationer mellan Daniel Andersson och hans nya ”kollegor”.
Vad var det svåraste med att göra jobbet?
– Ångestkänslan som det skapar i en att ljuga för någon. Det som gör att man i regel sällan gör det. Rent mentalt var det jobbigast. Men själva ljugandet blev också det lättaste i det hela. När man väl har ljugit en gång så har man ljugit fast sig. Då måste man fortsätta. Det blir som en överlevnadsinstinkt att fortsätta hålla linjen.
Jag var nog nära att bryta nästan varje dag
Daniel Andersson ljuger inte bara för sina nya arbetskamrater, utan också för sina vänner och tidigare journalistkollegor. De vet ingenting om hans dubbelliv. När han lämnar SD:s kommunikationsavdelning för dagen tar han på sig sina vanliga kläder, kammar håret på ett annat sätt och byter glasögon – för att återgå till att vara sig själv.
Ändå finns den där hela tiden: oron för att bli avslöjad.
– Det var nog det jobbigaste: att hela tiden sitta och lyssna efter vad man ska dokumentera, och samtidigt hela tiden vara beredd på att agera om någon skulle ifrågasätta en, säger Daniel Andersson.
Samtidigt har han långa debriefing-samtal med sin närmaste kollega, i mörka bilar om kvällarna. Både för hans välbefinnande och för att dokumentera arbetet. Kameran är på när han berättar om hur han mår och vad som hänt.
Hans kollegor pushar honom att fortsätta även när han sjukskriver sig från SD-jobbet. En natt tror han att han ska dö. Han har fått en panikångestattack. Ändå går han efter några dagar tillbaka.
– Jag var nog nära att bryta nästan varje dag. Femtio procent av mig kände hela tiden att vi måste ta nästa kliv och ta reda på mer. ”Det här är viktigt!” Men den andra hälften kände: ”Kan jag inte bara få leva ett vanligt liv igen?”.
Förstod dina ”Kalla fakta”–kollegor hur dåligt du mådde?
– Jag tror egentligen inte att jag själv fattade hur jobbigt det var. Det är därför det har varit viktigt för mig att formulera det i boken.
I ”Lögnare” beskriver Daniel Andersson långa samtal med kollegor och chefer på ”Kalla fakta”. I vissa fall är han arg, i andra vädjar han om att få psykologsamtal för att orka med den press han lever under. Han betonar att boken är skriven ur hans perspektiv – och att han skrivit den utifrån hur han kände under tiden.
– Där och då kändes varje motgång som att världen rasade. I en normal situation hade vi tagit ett vanligt redaktionellt möte där vi hade kommit fram till något bra. I stället skrek jag i alla situationer som inte riktigt gick min väg.
Fredrick Malmberg, som är ansvarig utgivare för TV4:s ”Kalla fakta”, skriver i ett mejl till DN att han är stolt över resultatet av granskningen, men att man lärt sig mycket under färden:
”Skall jag vara riktigt ärlig så trodde jag nog inte att vi skulle lyckas då vi drog igång projektet, men det gjorde vi. Skulle vi gå in i ett nytt liknande projekt så skulle vissa delar se annorlunda ut jämfört med när vi drog igång trollfabriksgranskningen.”
Att Daniel Andersson var praktikant när projektet startade förklarar han med att det är svårt att använda en välkänd reporter för att kunna bygga en berättelse kring den person som går undercover: ”Att ge en ung spirande reporter en sån här möjlighet kändes rätt, kanske för att det var just Daniel och de egenskaper han besitter.”
Han menar att det fanns en bra stöd- och säkerhetsapparat på plats under arbetet – ”men med facit i hand skulle Daniel fått träffa en psykolog tidigare”, skriver Fredrick Malmberg till DN.
Det är alltså Daniel Andersson själv som är boktitelns ”lögnare”. I månader har han arbetat och umgåtts med personer som tror att han är deras kollega, medan han egentligen har ett helt annat uppdrag. Finns det något han ångrar?
– I så fall är det snarare den explosiva och konfrontativa person jag blev mot alla utanför SD-världen. Just SD-kollegorna var jag ju tvungen att spela den här laid back-rollen gentemot.
Att som journalist gå undercover, eller wallraffa, är en etablerad metod för att få tillgång till rum som journalister annars inte bjuds in till. Men den är också kontroversiell.
Vad tycker du om den?
– Uppenbarligen behövdes den i det här fallet. I den bästa av världar skulle vi aldrig behöva göra så här, men i den samhällsutveckling vi ser blir metoden ett allt viktigare verktyg för att komma åt sanningen. Men jag tror ingen som är vid sina sinnens fulla bruk vill jobba på det här sättet.
Jag kommer nog aldrig igen vara med om att någon håller ett tal till nationen som handlar om mig
Reportaget publiceras i maj 2024, i sluttampen av EU-valrörelsen. TV4 kan genom sin metod identifiera 23 konton i olika sociala medier som kontrolleras av Sverigedemokraterna utan att det framgår. Sammanlagt nådde kontona 260 000 följare. En politisk diskussion om trollfabriker tar fart, där även SD:s samarbetspartier tar avstånd från hur de använts av partiet.
Men snart slår SD-ledaren tillbaka. Framför en svensk flagga sitter Jimmie Åkesson i ett av valrörelsens mest sedda klipp och håller ett ”tal till nationen”.
– Sverigevänner! Det pågår just nu, veckorna innan det här EU-valet, en gigantisk inhemsk påverkansoperation från det samlade vänsterliberala etablissemanget, säger SD-ledaren.
Syftet med denna ”påverkansoperation”: att demoralisera SD-väljare och mobilisera vänsterliberala väljare, säger Åkesson.
När Daniel Andersson ser klippet dunkar hans hjärta på ett sätt han bara känner igen från tiden som undercover. Han får inte fram ett ord.
– Jag har aldrig varit med om, och kommer nog aldrig igen vara med om, att någon håller ett tal till nationen som i grund och botten handlar om mig.
Han dröjer med fortsättningen.
– Men också att det på något sätt blev … För vissa skulle det kunna uppfattas som en uppmaning att agera. Att jag är fritt byte.
Sverigedemokraterna anmäler ”Kalla faktas” program till Granskningsnämnden. Man menar att programmet gjort påståenden som är felaktiga, och pekar på tajmningen kring EU-valrörelsen som ”särskilt allvarlig”. Programmet frias.
Daniel Andersson tycker att det viktigaste som kommit ur granskningen är att det nu är bevisat att anonyma konton är en metod som används.
– Vi har kunnat ge legitimitet även åt tidigare granskningar som visat att det här är en politisk strategi som de facto finns, och som kan orkestreras av partierna själva. Men de som kanske tidigare inte tyckte att det fanns trollfabriker tycker i dag snarare att det inte är ett problem att de finns.
Hur ser nästa sorts trollfabrik ut?
– Egentligen är det här ett arbetssätt som går tillbaka åtminstone till Sovjetunionen och deras propaganda, men som ändrat skepnad och bytt till nya oreglerade kommunikationsmedel. Så länge det är sociala medier vi människor främst använder så är det där man behöver vara vaksam, säger Daniel Andersson.
Men avslöjandet om SD har också gjort det uppenbart att det går att driva anonyma konton utan några direkta repressalier. Efter ett nytt avslöjande av TV4 hösten 2025, om hur Socialdemokraternas mediebolag använder konton i sociala medier där avsändaren är otydlig, har även de fått kritik.
– Det är inte olagligt att arbeta på det sättet. Men det viktiga är ju att vanliga människor vet om att det pågår.
Daniel Andersson tar av sig den svarta kepsen innan han poserar för bilder mot en mur vid Högalidsparken i eftermiddagssolen. Sedan han klev ut från SD:s kansli våren 2024 har han inte haft någon kontakt med de han tillbringade varje dag med på jobbet.
– Jag har fått kalla handen. Och jag förstår det. Jag är inte så säker på att jag heller hade velat prata med en person som hade ljugit mig rakt upp i ansiktet under flera månaders tid.
Han jobbar kvar på TV4 som fast anställd, just nu igen på ”Kalla faktas” redaktion. I efterhand kan han se tillbaka på sin arbetssituation med nyktrare ögon.
– Nu ser jag att det fanns stöd på plats. Och att i varje enskild motgång eller diskussion med redaktionen så fanns det rimliga argument från båda sidor.
Jag är inte så säker på att jag hade velat prata med en person som hade ljugit för mig under flera månaders tid
Att gå igenom det omfattande materialet gjorde att han kastades tillbaka till den ångestfyllda perioden.
– Jag hamnade verkligen inne i rummet. När jag skulle lyssna på inspelningen av när jag sa upp mig var jag tvungen att pausa flera gånger. Det kändes surrealistiskt på något sätt.
Var det värt det?
Han är tyst en stund, väger orden länge innan han svarar.
– Att vi gjorde det var väl värt det. Men som jag sa hade jag inte tackat ja om jag hade vetat vad det innebar.
Innan vi skiljs åt vid tunnelbanan åker kepsen på igen.
DN har sökt Sverigedemokraterna, vars presschef Oskar Cavalli-Björkman skriver i en kommentar: ”Att göra den där taffliga historien relevant för sjuttioelfte gången är inte bara ointressant för oss, utan sannolikt för stora delar av befolkningen i övrigt. Vad kan det över huvud taget sägas om detta som inte redan är sagt?”.
Läs fler texter av Evelyn Jones här, och mer av DN:s litteraturbevakning här
