Hur ser politiskt motstånd ut? Brittiske Steve McQueen, en av dagens mest inflytelserika konstnärer och filmskapare, svarar på frågan med hjälp av fotografier som dokumenterar protester och demonstrationer i hans hemland. De presenteras i utställningen ”Resistance” på konsthallen Turner Contemporary i kuststaden Margate (visas t o m 1/6) och i en rikt illustrerad bok med essäer om motståndets estetik (Monument Books, 4th Estate).
Inledningsvis avhandlas en fördom: När fransmännen protesterar mot politiska beslut går de ut i massiv strejk, blockerar trafiken och finner andra kollektiva uttryck för sitt missnöje. Hos de individualistiska engelsmännen ser protesterna annorlunda ut. Ta till exempel 1970-talets punkrockare, som ville krossa staten och kungahuset. De klippte sönder sina egna kläder, ristade in hakkors i pannan och förstörde sina gitarrer inför likasinnade.
Vänder engelsmännen vreden inåt?
Nej, detta stämmer inte, enligt McQueen. Han presenterar hundra år av kollektivt uppror mot förtryck och diskriminering. Protesterna gäller kvinnors rättigheter, skattereformer och lagstiftning kring homosexualitet. Enorma folkmassor demonstrerar även mot krig, rasism, upprustning, kärnkraft, byggandet av motorvägar, fällandet av träd.
Feminister marscherar på Londons gator. Poliser med batonger drabbar samman med ungdomar. Stillsamma familjer rullar sina barnvagnar och bär antiatomkraftskyltar. En grupp poliser, några av dem på hästar, föser en ensam antifascist framför sig. Året är 1936.
En del scener är våldsamma. Andra mer lekfulla och uppsluppna, som bilderna av musiker och dansare från Notting Hill-karnevalen, en manifestation mot rasism som i dag attraherar miljontals människor som äter, dricker och dansar till karibisk musik.
De äldsta bilderna är från suffragetternas marscher 1903. Utställningen avslutas med bilder från protesterna mot Irak-kriget 2003, de största demonstrationerna i Englands historia.
Utställningen blir så ett slags porträtt av 1900-talet och av ett land med en omisskännlig atmosfär. Ingenting är så grått som en grå eftermiddag i en förort i en engelsk industristad. Ingenting så fashionabelt som en välklädd ung revolutionär i 1960-talets swinging London.
Två välklippta män som 1988 kysser varandra ser ut att komma direkt från en Morrissey-konsert. De är enligt sin skylt unga, kära, arga och demonstrerar mot Margaret Thatchers diskriminerande lagar.
”Hur protester formade England och fotografin formade protesterna”, lyder utställningens underrubrik. Den handlar lika mycket om mediernas rapportering och om fotografins roll som om de frågor som demonstranterna vände sig mot. Den handlar också om stil, mode och estetik.
Vissa utseenden har snabbt förvandlats till livsstil. Punken, som hämtade inspiration i den franska situationismens antikapitalism, var snart inget annat än ett mode som kunde konsumeras.
Utställningens alla bilder är från en era då det inte fanns några sociala medier. Sedan dess har helt nya slags globala protester rullats ut via de digitala nätverken: den arabiska våren, MeToo och Black Lives Matter. Dessa rörelser fick effekt.
Men hur ser motstånd ut i vår reaktionära tid då ett slags teknofascister äger de nätverk som möjliggjorde protestaktionerna? Det är en av de största frågorna jag kan tänka mig. McQueens utställning och bok kommer i rättan tid. Vem kan betvivla att nästa våg av globalt motstånd måste vara på väg.
Läs fler texter av Daniel Birnbaum
Läs mer om konst på dn.se
