Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Kanske har ni sett bilder på en ung David Bowie som klipper sönder sidorna i en bok och placerar ut textstrimlorna på ett bord?
Kanske har ni läst om William Burroughs, som heroinpåverkad avslutar romanen ”Naked lunch” (1959) på liknande vis – men med rakblad.
Kanske har ni även sett Don Cherry, den geniale jazzmusikern bosatt i Skåne, på scen med en vitklädd poet som framför rytmiska textfragment.
Den gemensamma nämnaren: en av det sena 1900-talets mest inflytelserika allkonstnärer, Brion Gysin (1916–1986).
En stor utställning om denne brittisk-kanadensiske målare, författare och uppfinnare visas på Musée d’Art Moderne i Paris: ”Brion Gysin. Le dernier musée” (t o m 12/7). Det är den första stora presentationen i den stad där han tillbringade stora delar av sitt liv.
Det finns underjordiska nätverk som skapar förbindelser mellan konstnärer på sätt som förvånar. Gysin är den centrala noden i ett sådant. Men trots hyllningar av Laurie Anderson, medlemmar av The Rolling Stones och Burroughs som sagt att ”Gysin är den enda person jag någonsin respekterat”, har han förblivit rätt okänd. Kanske blir det nu ändring på det?
Ärligt talat har jag svårt att tro det. Gysins verk passar inte riktigt för den här typen av museala jättepresentationer. Det är för spretigt och gåtfullt för att fungera i de högtidliga salarna.
Men visst är Gysins bilder intressanta. Han lutar sig starkt mot den arabiska kalligrafins tradition, där bokstäver inte bara bär betydelse utan också fungerar som ornament och rörelse. Å ena sidan är skrift ett verktyg för kommunikation, å andra sidan ett visuellt material med egen rytm och egen kropp.
Bilden är aldrig ett fönster mot en fast verklighet utan ett fält av fragment som ständigt kan omordnas. Tecknen glider över i abstraktion, och läsbarheten löses upp.
Jag minns en liten utställning med verk av Gysin som Carl Michael von Hausswolff anordnade på Färgfabriken i Stockholm 2003. Den fångade den experimentella atmosfären på ett mer kongenialt sätt än denna lite väl högtidliga och plikttrogna retrospektiv.
”Influence” kallade von Hausswolff sin presentation, som också lyfte fram det fantastiska internationella nätverk som uppstod kring konstnären.
En likande ambition blir synlig på grupputställningen ”Underwood 2246449-5 (Les diables de Brion)”, på det lilla Paris-galleriet New Galerie (t o m 30/5). I centrum står två apparater: Burroughs skrivmaskin av märket Underwood och den så småningom världsberömda ”Dreamachine” som Gysin i början av 1960-talet utvecklade med matematikern Ian Sommerville, Burroughs unge älskare.
Den består av en roterande cylinder med utskurna hål och en lampa i mitten. När en person sitter framför maskinen med slutna ögon skapar ljuset blinkande mönster, som enligt verkets skapare framkallar hallucinationer och helt nya psykiska tillstånd.
Jag har stött på den många gånger men aldrig riktigt upplevt den utlovade transcendensen. Ändå är det roligt att drabbas av det hallucinatoriska ljuset och att minnas alla enastående människor som trott på dess sinnesutvidgande kraft.
Läs fler texter av Daniel Birnbaum och mer om konst på dn.se
