Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Naomi Beckwith heter en amerikansk curator som till vardags är verksam på Guggenheim-museet i New York och nyligen fick uppgiften att skapa nästa Documenta i tyska Kassel. Den öppnar sommaren 2027 och brukar som konstlivets bäst finansierade jättemanifestation väcka intresse över hela världen.

Just nu visas en mindre utställning som Beckwith ställt samman på Palais de Tokyo i Paris: ”Echo, delay, reverb” (Eko, fördröjning, efterklang). Många har hoppats på att få en försmak av Documenta 16, och gett den lite större uppmärksamhet än vad den förtjänar.

Men utställningen har ett intressant tema, som formuleras i undertiteln: ”Amerikansk konst och frankofont tänkande” (visas t o m 15/2). I grund och botten handlar det om den transatlantiska axeln och relationen mellan konstvärldens viktigaste metropoler: Paris och New York.

Under första halvan av 1900-talet fungerade Paris som en magnet. Det var dit konstnärer och författare, även amerikaner, begav sig för att finna inspiration. Varken Picasso eller Dalí var fransmän. Det var inte heller Man Ray, Ernest Hemingway eller Gertrud Stein. Men det var i ljusets stad de fann sig själva som konstnärer.

Efter andra världskriget utövade New York en liknande magnetism och konsthistoriken Serge Guilbaut kunde så småningom lite tillspetsat beskriva förskjutningen i boken ”How New York stole the idea of modern art” (Hur New York stal idén om den moderna konsten) från 1983.

Men så hände något märkligt. Paris smög sig in igen bakvägen. Det skedde med hjälp av nya filosofiska idéer som spreds över den amerikanska kontinenten i pocketböcker som varenda collegestudent hade råd med.

Det var en rätt besynnerlig brygd: strukturalistisk språkteori och antropologi, semiotiska studier av litteratur och mode, nya former av psykoanalys och post-fenomenologisk filosofi. Allt buntades ihop och togs emot med entusiasm på Columbia University, där den franske kritikern Sylvère Lotringer redigerade bokserien ”Semiotext(e)”.

Något nytt ”franskt” hade uppstått som man inte ens kände till i Frankrike. Det fick helt enkelt namnet ”French theory” – fransk teori.

Tänkare som Michel Foucault, Roland Barthes, Julia Kristeva och Jacques Derrida blev intellektuella stjärnor som dyrkades vid de amerikanska universiteten och deras begreppsvärldar blev så centrala för diskussionen om hur den nya konsten skulle förstås att varenda galleri med självaktning skickade ut pressreleaser med kryptiska citat översatta från franska.

New York hade visserligen tagit över rollen som huvudstad för den nya konsten, men Paris fick sin revansch: konsten klarade sig inte utan franska kläder. Ja, ett konstverk utan essä (helst med franska citat) framstod som naket.

Tyvärr är utställningen på Palais de Tokyo en rätt tunn historia. Det känns ungefär som om någon fått för sig att ställa ut en halvbra privat konstsamling på en konstskolas bibliotek.

För den som själv varit collegestudent på 1980-talet är det dock kul att återse alla dessa bokomslag av teoretiska klassiker. Och visst finns här några höjdpunkter av viktiga konstnärer som Dan Graham, Cindy Sherman och Martha Rosler.

Men temat är så rikt att det hade förtjänat en bättre utställning, inte minst med tanke på dagens alla debatter om identitetspolitik och attacker på den ”wokeism” som den anses ha resulterat i.

Är det de franska postmoderna teoretikernas fel att vi i dag lever i en värld där den gamla hederliga sanningen förlorat sin funktion och demagoger kan sprida vilka lögner som helst? Eller var dessa teoretiker snarare klarsynta diagnostiker som tidigt såg vart vårt mediala samhälle var på väg?

Med tanke på hur den transatlantiska dialogen tycks allt svagare är det lätt att bli nostalgisk när man får minnas en tid då unga amerikaner var besatta av avancerad europeisk teori.

Läs fler texter av Daniel Birnbaum på dn.se

Share.
Exit mobile version