”Jag tror på en framtida upplösning av dessa två till synes så oförenliga tillstånd, drömmen och verkligheten, i ett slags absolut verklighet, i vad man skulle kunna kalla en öververklighet, en surrealitet.”
Så lyder den centrala meningen i André Bretons ”Surrealismens manifest” 1924. Inget annat manifest har under 1900-talet haft en lika stor verkan på konsten och litteraturen, och dess hundraårsjubileum firas nu med en enormt rik utställning med objekt, målningar, manuskript och fotografier överst på Centre Pompidou i Paris (t o m 13/1).
Publiken gör entré genom ett monsters öppna gap och lockas sedan in i en labyrint, inspirerad av Marcel Duchamps utställningsarkitekturer för surrealistgruppen. Myten om Minotauros, tjur-människan som levde i en labyrint, fick en symbolisk funktion i surrealisternas uppror mot förnuftet.
Deras tidskrift hette mycket riktigt Minotaure. Pablo Picassos sexuellt våldsamma tjurskalle prydde första numrets omslag. Författaren Georges Bataille och målaren André Masson förlorade sig ännu längre in i de irrgångar där rationaliteten upplöses i ett töcken av drömbilder och dunkla begär.
Bretons ledarskap var dock militant, hans härskarmetod blev att hota med exkommunikation och gång på gång uteslöt han egensinniga medlemmar ur gruppen. När Antonin Artaud förklarade att han sket i marxismen, eller till och med på marxismen, så fick han inte vara med. När Batailles erotiska fantasier blev alltför perversa åkte även han ut.
Men kanske var det just i gruppens utkanter som de viktigaste tankarna tänktes och den intressantaste konsten tog form.
För det är svårt att komma ifrån att det ofta är något puerilt över surrealisterna pornografiska drömmerier, något som knappast blir bättre av att könsdelarna staplas på varandra i sådana kvantiteter som här på utställningen. Och även om det är roligt att återvända till några klassiska målningar av Max Ernst och Salvador Dali, så är det utmattande att se hela urvalet av epigoner från världens alla hörn.
De motbevisar också Bretons försäkran om att rörelsen befriat sig från smak och estetik. Tvärtom är det uppenbart att surrealismen snart blev just en estetisk stil, omedelbart igenkännbar oavsett om konstnären var verksam i Kairo eller i Halmstad.
Men så finns de där verkliga guldkornen: förbryllande objekt av Meret Oppenheim, Giorgio de Chiricos metafysiska målningar, Dora Maars gåtfulla fotografier. De har verkligen något drömlikt över sig.
Filmfragmenten som projiceras inuti labyrinten ger dessutom utställningen liv. Självskriven är Luis Buñuels ”Den andalusiska hunden” från 1929 – hans fetischistiska samarbete med Dali. Likaså en drömsekvens från Alfred Hitchcocks psykoanalytiska rysare ”Trollbunden” från 1945, även den ett samarbete med Dali.
Psykoanalysen var själva utgångspunkten för stora delar av den surrealistiska rörelsen, vilket Breton inte gjorde någon hemlighet av. Han sökte också upp Freud i Wien. Tyvärr utan att mötas av någon större förståelse.
Även Dali försökte upprepade gånger tränga sig in på mottagningen på Bergstrasse 19. När ett möte till slut blev av, i Hampstead 1938, konstaterade Freud att han i konstverk i allmänhet letade efter det omedvetna. Men i Dalis bilder sökte han förgäves efter det medvetna.
I Sverige presenterade Gunnar Ekelöf surrealismens idéer i en stor artikel i Svenska Dagbladet 1933. Där hävdade han att svensken ofta är en enstöring och inte gärna låter sig dras med i rörelser som denna.
Men då hade han själv publicerat sin första diktsamling, ”Sent på Jorden”, med rader som dessa: ”sakta sakta som en dröm strax efter midnatt skall själv-/ mordet fortsätta i stora spegelsalongen eller i kolgruvan / som färgar fingrarna svarta bara nässlorna inte tar eld / och brinner upp i armhålan”.
På Centre Pompidou är en målning av svensken Max Walter Svanberg centralt placerad; ”Himlens ljusblå orkidé och stjärnans tiohövdade åtrå” från 1969. En kosmisk vagina.
Läs mer: Ett surrealistcentrum växer fram på Mjellby konstmuseum
Läs mer om konst på dn.se
