Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Det ser ut att bli maktskifte i det ungerska valet på söndag. Enligt oberoende opinionsundersökningar kan Péter Magyar och hans parti Tisza få två tredjedelars majoritet, alltså gå mot samma överväldigande valseger som när Viktor Orbáns Fidesz tog makten 2010. Då ledde det till oanade konsekvenser. I och för sig hade Orbáns hotfulla ton redan efter valförlusten 2006 gett en fingervisning om vad som skulle komma. Han påstod då att Ungern inte kunde vara i opposition, alltså att han själv var ett med nationen, och följaktligen var en nation utan honom vid rodret otänkbar.
Jag befann mig mycket i Ungern under denna period, och minns omställningen av samhället som påbörjades efter valet 2010. Det liknade en fars, men gav ändå upphov till en klump i magen. Orbán och hans gäng tyckte sig ha genomfört en folkresning (mot vad?) och en ny samhällsordning skulle införas. I det ”nationella samarbetssystemet” skulle ”fred, frihet och samförstånd” råda. Ett manifest publicerades som skulle fästas på väggen i varje officiell byggnad. På håll framstod det kanske mest som lite löjligt. Ungern var ju på den tiden en avlägsen provins, och vem hade då kunnat ana hur Orbán i framtiden skulle vända sig till Putin, använda sitt veto i EU och låta sin utrikesminister läcka känslig information till Sergej Lavrov för att påverka kriget i Ukraina till Rysslands fördel?
Valsegern 2010 öppnade för ett högerkonservativt styre med totalitära och inte minst djupt kleptokratiska ambitioner. Sedan gick det utför med det mesta: media, domstolar och utbildningsväsende åts metodiskt upp av partiapparaten och landets fria marknad hamnade i händerna på regeringstrogna aktörer/oligarker. Vad gäller kulturen lanserades det oskönt klingande begreppet kulturkampf, som gick ut på att göra upp med den vänsterliberala ideologi som härskat i samhället , gjort det vekt och feminiserat. In med protofascistiska författare i den litterära kanon, ut med landsförrädare som Imre Kertész. Ut med fria teatergrupper, genusvetenskap och Prideparader, in med kärnfamilj, kristendom och folkdräkt. Historierevisionistiska skolböcker? Absolut!
För Trumpadministrationen är Ungern det europeiska favoritlandet framför andra. Under valrörelsen har JD Vance flugit in för att kampanja med Orbán, i ett försök att säkra makten åt honom. Även om den amerikanska vicepresidentens telefonsamtal till chefen, på scenen under ett valmöte, snöpligt nog gick direkt till mobilsvar.
Idéer om nationell enighet som ska manifesteras i skolor, på teatrar, bibliotek och i konsthallar, är ett tydligt eko av Orbáns drömsamhälle
Att nationalkonservativa rörelser i Europa har sett Orbán som en kompis och förebild är heller ingen överraskning. Han har inspirerat kring hur snabbt det går att omforma ett land. Här hemma har jag själv känt kalla kårar när Jimmie Åkesson vid förra valet talade om ”maktskifte” på valnatten, eller när Richard Jomshof drömt om Ungerns politiskt styrda medielandskap. Idéer om nationell enighet som ska manifesteras i skolor, på teatrar, bibliotek och i konsthallar, är ett tydligt eko av Orbáns drömsamhälle.
För mer sansade medborgare tjänar exemplet Ungern som en varning om vad en nationalkonservativ, illiberal och allmänt intolerant politik skapar för ett samhälle i praktiken. Förvisso: ett land med ett flyktingmottagande på i princip noll. Men ett land med en korruption som gränsar till det obscena, enorma klassklyftor och tilltagande fattigdom, beroende av Ryssland, och med ett samhälls- och kulturliv som styrs på politiska premisser.
Om makten övergår till Péter Magyar och hans Tisza på söndag är det kanske möjligt att just Ungern svänger åt ett annat håll. Förvisso spelar även Magyar på nationella sentiment och förespråkar en samförståndspolitik som rör sig bort från oenigheten mellan höger och vänster, men han ser åtminstone ut att vilja styra landet bort från avgrundens rand. Frågan är bara om den ungerska maktapparaten under Viktor Orbán någonsin kan acceptera att befinna sig i opposition. Något säger mig att han inte kommer att lämna över makten alltför lättvindigt.
Läs mer:
Ingrid Carlberg: Raoul Wallenberg hade blivit bedrövad i dagens Ungern
