Daniel Sjölin: ”Jag har burit på minnena av övergreppen i hela mitt liv”

Här, hemma i trerummaren i Kristineberg, rasade Daniel Sjölin ihop i början av sommaren.

Svimmade på köksgolvet.

Tonårsdottern ringde 112.

Det var kulmen på en mental meltdown. Sex veckors förlamande depression, kombinerad med en ”migrän på loop”. Allt började på senvintern när han oväntat fick lämna jobbet som programledare på Sveriges Radio. Beskedet öppnade ett slukhål under honom. På barnens skolavslutning var han inlagd på S:t Görans neuroavdelning. Ett ovanligt virus kopplat till akut stress, förklarade läkaren, hade fått hans hjärna att svullna upp. Daniel Sjölin blev språklös, kunde varken tala eller skriva.

Nu är det sent i augusti. Han är inte helt återställd, säger han, och oroar sig över hur han ska klara den här intervjun.

– Diagnosen nu är hjärntrötthet. En märklig soppatorsk. Jag blir snabbt utmattad. Avancerade resonemang kan vara svårt. Just nu försöker jag erövra skriften igen, säger han.

Några dagar efter att vi ses publicerar Expressen Kultur en lång text av den 46-årige författaren där han skildrar sommarens skräckfyllda händelser. Rädslan över att förlora allt. Inte minst sin partner, författaren Helena Granström, som han har två små barn tillsammans med: ”Jag undrar om hon kan älska mig fast jag kanske aldrig blir mig själv igen.”

Varför blev det en sådan våldsam reaktion när du förlorade jobbet, tror du?

– Jag har under lång tid bundit upp mitt mående på att prestera i yrkeslivet. På att lyckas. Det har varit ett skydd, ett sätt att kompensera för den bristande tillit som jag känner. Mot hela omvärlden egentligen. Och mot mig själv.

– Det finns förstås de som har sämre ekonomi än vad jag har, men som ändå oroar sig mindre för sin inkomst. Överreaktionen är ett tecken. Eftersom jag inte tror på mitt värde så tror jag heller inte på min förmåga. Jag har nyligen förstått att det här är vanligt för människor som upplevt en utsatthet som barn.

Daniel Sjölin står i det blygrå förmiddagsljuset som läcker in från köksfönstret. Svag skäggstubb. Urgröpt blick.

– Allting gick hyfsat bra, så att säga, så länge det gick hyfsat bra. Men sen när det inte gjorde det längre så rasade allt. Självföraktet blev förlamande.

– Liksom: ”Vet jag hur jag ska försörja mina barn i höst? Inte? Då är jag värdelös.” Eftersom det påverkar arbetsförmågan blev det upprinnelsen till den nya boken. Jag ville förstå var det här kommer ifrån. Hur blev jag så här?

De sexuella övergrepp som Daniel Sjölin utsattes för i barndomen är det svarta hålet i ”Fältskärsv”, som allting graviterar mot. I boken opererar han som en sorts litterär kriminalpolis. Bevisen finns i en bortglömd kulvert, någonstans i hans eget minne. Ett par bruna galonbyxor. En flottig messmörsbytta. En docka kladdig av kräks. Men vad har de för betydelse? Och hur hänger de ihop?

Han utreder minnena. Konfronterar ”alltings smärtpunkt” som han i drygt fyra decennier begravt i sitt medvetande. Återvänder till brottsplatsen. Han måste ta reda på vad som egentligen hände när han vid tre års ålder började som dagbarn i Sundbyberg, i ett hus på en gata med ett påhittat namn som också är bokens titel.

När minnesdetektiven Sjölin inser att han är på rätt spår skakas han om: ”Skräcken drar som ett stumt skrik genom bröstet.”

– När jag förstår att mina bortträngda minnen stämmer, så blir jag … rörd, säger han.

Tårblanka ögon bakom de hornbågade glasögonen.

– Jag har burit på det här genom hela mitt liv. Den där ensamma pojken fick aldrig med sig en känsla av att hans värde var okränkbart. Men nu försöker jag ge honom upprättelse.

Vi flyttar ut på den inglasade balkongen. Slokande pelargoner. Bokhyllor. Leksaker utspillda på golvet. Bland minnesskärvorna finns också fönster. Ibland är det vinter i fönstren, det snöar där ute. Men nästa gång han tänker på fönstren är det vår. Varför är fönstren viktiga? Plötsligt står det klart, skriver han i ”Fältskärsv”:

”Jag fattar nu varför jag minns alla fönster med sina årstider. Det var ju dem jag såg ut genom för att löskoppla mig från min kropp, som en babianhona, medan jag räknade sekunder.”

När Daniel Sjölin blev programledare för SVT:s ”Babel” för snart tjugo år sedan, var han 27 år. Pigg, polerad, påläst. En solig litteraturhunk som intervjuade vår tids största författare. Men bakom det plirande programledarleendet fanns ett molande mörker: kroppsförakt, skamkänslor, självhat. Det var inte svårt att dölja, säger han.

– Att sitta på en scen och styra ett samtal är att för en stund uppleva att mina ord har giltighet. De som inte spelade någon roll när jag var liten.

Han kränger på sig en brun kavaj ovanpå t-shirten, som en skottsäker väst.

– Jag försökte säga ifrån. Använda ordet ”nej”, eller ”jag vill inte”. Men språket kunde aldrig hjälpa mig.

Övergreppen kom att färga Daniel Sjölin på många sätt, även som författare. Hans romaner har blivit publicerade på ett stort förlag och stundtals fått strålande recensioner. Men de har också kallats pretentiösa, tröglästa, obegripliga.

Böckerna har ofta byggt på en knepig katt och råtta-lek med läsaren. Om ”Världens sista roman” från 2007 sa Eric Schüldt i deras gemensamma ”Två män i en podd”: ”Jag läste ungefär halva, sedan fick jag ge upp, för jag förstod ingenting!”

Daniel Sjölins senaste roman ”Underskottet” från 2022, en bok där första halvan helt saknar bokstaven a, hånades av Sigge Eklund i landets största podcast. Nu frågar sig Daniel Sjölin varför han har gjort det så svårt för sig.

– Svaret blev självklart under skrivandet av den här boken. Det har med huset på Fältskärsvägen att göra. Den platsen är ground zero för hela mitt författartemperament.

I nästan alla Daniel Sjölins böcker har det figurerat övergivna barn, på olika sätt.

– Det är tröttsamt att vara en författare som alltid måste ut och rädda ett barn innan man kan börja skriva …

Han ser ner på innergården. Snurrar en blå leksaksbil i handen.

– Jag hoppas att jag kan bli befriad från det där nu. Det här mottot som jag haft att: ”Ska jag skriva så ska det vara böcker som bara jag kan skriva!” Jag förstår nu att det har varit ett slags självcensur. Det experimentella ett skydd, kanske. En knut. Och ett sätt att dölja.

Det har passerat fyra decennier sedan övergreppen. Varför har han inte skrivit om det tidigare, undrar jag.

– Det handlar kanske om mina barn. Man har råd att möta sin egen bitterhet på ett annat sätt om man har fått fem friska barn. De har en tendens att sopa banan med all ens vrede, all ens sorg.

– Vilket i sin tur påverkar skrivandet: ”I don’t give a fuck!” liksom. Jag skriver som jag vill nu. Jag behöver inte göra uppror mot konventionerna längre.

I slutet av ”Fältskärsv” funderar författaren över om han kan lämna en liten del av sig själv i det där huset, som han känner ett sådant äckel inför. Stanna hos pojken.

– Om jag räddar mig själv genom att berätta, så kanske jag även kan rädda en del av honom. Eller tvärtom.

”Fältskärsv” är sprängfylld av naket tvivel. Så fort Daniel Sjölin närmar sig något till synes värdefullt stannar han upp. ”Det här är verkligen pinsamt”, eller: ”Vad är det här för skit? Ett jävla sommarprat i radio?” När han brister i gråt drar han omedelbart i den självbestraffande handbromsen: ”Författaren som rör sig själv till tårar; den yppersta patetiken.”

Vilken typ av reaktion oroar du dig mest för?

– ”Oj oj, nu har den där avdankade tv-kändisen tydligen kommit ut som våldtäktsoffer också.” Det är den största skräcken.

Att någon tycker att du bara vill ha uppmärksamhet?

– Ja, eller ännu värre – att de vill ge mig nåt stipendium eller pris som allmosa. Här har man skrivit briljanta böcker utan bokstaven a som mest mobbats av folk som inte ens har läst. Sen kommer man ut som offer med en snyfthistoria på lättsmält prosa, och då ska man plötsligt få stöd!

– Så på ett plan vill jag inte ha med den här boken att göra. Samtidigt är sexuella övergrepp inom ramen för svensk barnomsorg förstås ett viktigt ämne. Jag hoppas andra kan känna igen sig och väcka debatt.

Daniel Sjölin utsattes för övergrepp av ett annat barn. Vilket komplicerar bilden, säger han.

– I en tredjedel av alla fall där barn utsätts för sexuella övergrepp så är förövaren ett annat barn. Det står inte i proportion till den futtiga plats detta har i offentligheten. Det stökas ofta undan som: ”Barn är så nyfikna, de vill upptäcka varandras kroppar!” Den jargongen är en del av tystnadskulturen.

Ögonen glöder av vrede plötsligt. Han drar efter andan.

– Eftersom förövaren var ett barn används inte ens den gängse terminologin, våldtäkt eller sexuellt övergrepp, utan ”gränsöverskridande sexuella handlingar”. Det här förminskande språkbruket understödjer tystnadskulturen.

Daniel Sjölins ilska, betonar han, är inte främst riktad mot förövaren. Utan mot de vuxna i familjen där han gick dagbarn. Som genom att vända bort blicken bekräftade för honom att han inte var värd att skydda.

Har du använt de inblandades riktiga namn, eller hur har du och förlaget resonerat där?

– Det är anonymiserat, på många sätt.

Oroar du dig för att de ska känna igen sig och reagera?

– O, ja. När jag började skriva kunde jag inte ens närma mig tanken på att texten skulle ges ut. Men mest bekymrar jag mig för mina föräldrar, som aldrig vetat om detta. Och för en underbar dagmamma jag gick hos senare, i Sollentuna, som inte har ett dugg med det här att göra.

Helena Granström, kallad H i boken, har varit avgörande för tillkomsten av ”Fältskärsv”.

– Helena påtalade tidigt i vår relation: ”Det är något som inte stämmer. Ditt självförakt är oproportionerligt.” Det är henne som jag lutat mig mot i skrivandet, eftersom hon hela tiden har sagt: ”Skriv, skriv, det här är viktigt.” Den kärleken… det är en total tillit. Och utan den hade det aldrig gått.

Bokens sista mening är: ”Jag har vågat ställa mig här för att jag är älskad.” Det är en modig mening.

Ögonen vattnas igen.

– Förlåt, det är hjärntröttheten som gör att jag blir rörd. Jo, det var en stor rad att skriva. Det tar så mycket kraft att gå genom livet och göra ner sig själv.

Daniel Sjölin har nyligen börjat arbeta deltid igen, som litteraturkritiker på P1. Han gjorde sin andra insats igår, berättar han, en recension av Bruno K. Öijers nya diktsamling ”Växla ringar med mörkret”.

Hur fungerar det att arbeta igen?

– Det är som att köra med dubbdäck på sommaren, det knastrar på vägen.

Kommer du att bli helt återställd?

– Tidigare har det varit precis lika jobbigt hela tiden. Just nu kan jag skryta med att säga: det går upp och ner. Jag har till exempel börjat kunna lyssna på Beach Boys igen!

Han spricker upp.

– Det är något med deras harmonier som min trötta hjärna orkar med. Jag väljer att tolka det som ett friskhetstecken.

Någon vecka efter vårt möte lyssnar jag på recensionen av diktsamlingen i P1. Daniel Sjölin läser, utan att rösten kränger:

”Man talar om romantikern Öijer och så kan man förvisso se det. Men jag slås av respekten för barnet du bär inom dig, det som kanske överlevde uppväxten utan att du förvandlades till en av alla dem med asfalterade hjärtan.”

Läs fler författarintervjuer och läs mer om böcker