Daniela Rathana har just visat röven för hela modebranschen. Så kan man också tacka för ett pris. När hon anlände till årets Ellegala för att ta emot utmärkelsen Sveriges bäst klädda kvinna gjorde hon entré i en outfit som fick de andra gästerna att vända sig om – bokstavligen. Peruk tillverkad av långa, metallblänkande dragkedjor. Hellång, figursydd klänning i svart skinn med skarpa axelvaddar och hög krage. Och så på baksidan: ett hål där en del av rumpan kikade ut.
Det var dags för butt cleavage, sade hon framför mingelreporterns kamera och levererade därmed även evenemangets mest rubrikmässiga citat.
I DN:s fotostudio ett par veckor senare är hon mer nedtonad. Klockan är tidigt på morgonen och rumpan är sedesamt täckt, av en kort kjol och ljusa strumpbyxor.
– Det är så lol att jag är Sveriges bäst klädda kvinna, säger hon mellan betten av frukostfrallan som tidningen bjuder på.
– Jag har bara investerat i duktiga stajlister. Egentligen har jag knappt en klädstil, det är först på sistone jag har börjat tänka på hur plagg och färger passar ihop. Jag köper inte ens kläder. Jag lever jättebilligt.
Kontrasten mellan den påkostade galaoutfiten ena dagen och gratismackan på DN den andra liknar den som också präglar Daniela Rathana som artist. Redan när hon slog igenom med debutalbumet ”Rathana club” 2021 var bredden i uttrycket hos den 25 år unga debutanten uppseendeväckande. Med lätthet rörde hon sig från stökig förortstematik i klubbdängan ”Farstaglitter” till lyxig, musikalmässig maximalism i kärleksballaden ”Kyss!”. Känslorna var starka. Gesterna stora.
Fyra år senare på nya skivan ”Where strippers go to die”, släppt nu i maj, växlar hon tvärt mellan att tvärsäkert slå fast att hon är så fet att ingen kan nå henne i ”Transformer”, och att i nästa stund rasa pladask ned i bottenlös sorg i ”Mangatårar”. Hos Daniela Rathana kan hetsig, tempostark elektronisk pop enkelt möta avskalad, nedtonad pianosoul med gott om utrymme för den kraftfulla rösten att breda ut sig. Det är i ytterligheterna man hittar kärnan av hennes uttryck.
– Jag tror att jag drivs av att vilja vara tydlig, säger hon om vad hon letar efter när hon skriver låtar.
– Jag vill bli förstådd. Och jag vill förstå folk. Och möta folk. Det är sådan jag är som människa, och jag tror att det märks både i mitt melodispråk och i hur jag skriver texter. På den här skivan visste jag att jag ville att de skulle stå i centrum. Att det skulle vara från texterna som musiken utgick.
Var befann du dig i livet när du började jobba med ”Where strippers go to die”?
– Precis då gick jag i terapi tillsammans med en person som är jätteviktig för mig, och den terapin misslyckades. Samtidigt var jag i studion och skrev. Så man kan säga att jag skrev mig igenom hela den processen. Jag har alltid skrivit dagbok, mycket längre än vad jag har skrivit musik. Det började jag med först på gymnasiet. Då förstod jag att jag behövde kunna skriva låtar för att bli artist.
Vad hade du sagt om jag hade träffat dig när du var yngre och berättat att du skulle lyckas?
– ”Ja, obviously.” För vad skulle jag annars ha blivit? Det fanns bara artist. Eller hjärnkirurg. Eller delfinskötare.
Hon har just flyttat ihop med sin kille, artisten Anis don Demina, i en lägenhet i innerstan. Men Daniela Rathana växte upp i Akalla, på tunnelbanans blå linje norr om Stockholm. Båda hennes föräldrar är musiker. Pappa trumpetare. Mamma pianist. De separerade redan när Daniela var fyra, så som barn fick hon ta mycket ansvar hemma. Hon och mamma Anna-Maria brukade panta burkar för att få vardagen att gå ihop. När Daniela pratar om det i dag cirkulerar hon runt ämnet:
– Allt du kan tänka dig kan vara utmaningar för ett barn var mina utmaningar, säger hon.
I ”Mangatårar” närmar hon sig uppväxten ännu lite mer. Hon sjunger: ”Är så långt från klar med sånt som hände mig som barn.”
Den verkliga tryggheten fanns hos morföräldrarna. De adopterade Danielas mamma från Thailand under tidigt 1970-tal. I familjen fanns ett starkt kyrkligt engagemang, framför allt i Frälsningsarmén. I kyrkorna i Akalla och Kista kom Daniela tidigt i kontakt med den kristna musiken, särskilt med gospeln. Högstadiet gick hon i Adolf Fredriks musikklasser, som även de, som hon säger: ”flörtar en hel del med det kyrkliga”.
– Min musikalitet är absolut formad av kyrkomusiken. Eftersom tron har varit så närvarande i min familj har jag fått tänka kring existentiella frågor hela livet. Ända sedan jag var liten har jag till exempel fått inpräntat i mig att det finns en himmel. Det var länge en ick jag hade med mig själv. Men nu är jag tacksam. Många av verktygen jag har för att hantera svåra situationer kommer från kyrkan. Jag använder fortfarande bön.
Den religiöst präglade uppväxten och att vara ett barn som tog stort ansvar hemma representerar ena sidan i ett motsatsförhållande. På andra sidan i Daniela Rathanas historia finns att tappa taget. Tonåren blev struliga. Det var mycket fest.
– Jag som hade behövt bli så lillgammal för att överleva blev plötsligt som en nyskild tant på Silja Line, säger hon.
– Det var bag-in-box och leopardtröja. Jag antar att jag fick min frigörelse där, när jag var runt 15.
Gymnasiet gick hon på Södra latin på Södermalm. Tidigt 2010-tal, sociala medier och smarta telefoner var nya. Veronica Maggios ”Satan i gatan” det givna soundtracket till varje fest. I kvarteren runt skolan brukade Daniela se en kille hon kände igen. Oskar Linnros hade studio alldeles i närheten. Han var en av hennes favoritartister, så hon vågade så klart aldrig gå fram och hälsa. Men hon skickade ett mess på Facebook. Väldigt mycket förändrades just då.
– Det som gjorde att jag ville lägga allt åt sidan och satsa på hennes artistutveckling var att jag tyckte att hon var helt vild, säger Oskar Linnros tio år senare.
Det senaste decenniet har han och Daniela Rathana följts åt. Först anlitade han henne som körsångare. Senare har han funnits med som exekutiv producent på båda hennes album.
– Jag såg direkt att hon var en person som kan komma in i ett rum och få alla att bli intresserade av och lyssna på henne, säger han.
– Oavsett om det är i en turnébuss eller på en scen framför tiotusentals människor. Det är sant överallt. Jag har heller aldrig hos någon annan artist sett den förmåga till hyperfokus som hon har. Hon kan ta in så många olika idéer på en gång och göra en jättebra textfras eller sångtext av dem.
2019 lanserade Linnros sin egen skivetikett Dundra, med det uttalade syftet att kunna släppa Daniela Rathanas musik. Första singeln var hennes debut: ”Efterlyst”.
– Oskar är som en kroppsdel i mitt musikprojekt, säger hon.
– I mitt liv har han varit en stabil punkt. Privat har jag haft så mycket kaos under de här åren. Kris, på kris, på kris. I allt det har han varit min trygghet. För honom är det ju så självklart att jag är bäst i världen. Det kan vara en otrolig press, och skapa skav mellan oss. Men det har också hjälpt mig otroligt mycket när jag har känt att jag velat ge upp.
När brukar du vilja göra det?
– När jag är pank. Det är jag med jämna mellanrum och det är jobbigt. Jag kan vara en riktig ”Lyxfällan”-person.
Vadå, har du sms-lån?
– Nej, tack gud. Men mina vänner och jag kan absolut behöva swisha varandra 15 spänn.
”Rockstjärna har blivit ett lågstatusyrke”, skrev Josefine Jinder nyligen i en krönika i Expressen. Rubriken är tillspetsad, men på många sätt är den sann. Sedan albumdebuten har Daniela Rathana både nominerats till och vunnit pris på Grammisgalan. Hon har gjort två egna turnéer och varit förband till Håkan Hellström inför rekordpubliken 70 000 på Ullevi. Hon har medverkat i ”Så mycket bättre”, skådespelat i tv-serien ”Dumpad” och letat efter sina thailändska rötter i egna SVT-programmet ”Blodsband”. Allt runt henne ser utifrån ut som att hon borde ha sitt på det torra.
Men musikbranschen saknar som bekant korrelation mellan uppmärksamhet och pengar. Artister på Daniela Rathanas nivå utgör nästan ett slags prekariat. Sådana som Hellström och Maggio klarar sig fortfarande utmärkt. Men därunder finns ett helt skikt musiker som förvisso inte fyller några arenor på egen hand, men som ändå syns i tv och tidningar, hörs i radio och spelar på festivalerna. För 20–30 år sedan hade de kunnat leva goda liv, med villalån och egen bil, bara på skivförsäljning. I dagens musikekonomi framstår något liknande som utopiskt.
– Den är som ett strypgrepp, den tanken, säger Daniela Rathana när jag frågar om hon reflekterat över hur hennes karriär hade sett ut om hon fötts tidigare.
– Det är en press att inte veta när jag kommer att få pengar nästa gång. När jag är pank oroar jag mig för hur jag ska klara mig. Jag har en alternativ livsberättelse, som blir tydligare ju mindre naiv jag blir. I den går det inte bra för mig. I någon mån vittnar ju brist på pengar om att man inte klarar av att få karriären att fungera.
Som om pengarna är ett kvitto på hur bra man är?
– Ja. Min musik strömmas ju inte särskilt mycket, så därifrån tjänar jag nästan ingenting. Jag håller inte heller på med reklamsamarbeten och sådan skit. Jag har försökt. Jag skulle få 80 000 för att instagramma om en produkt. Men jag kände bara: Vad fan håller jag på med? Det här är inte vad jag ville bli artist för att berätta om. Så jag tackade nej och har fortsatt göra det sedan dess.
Men om man är pank och verkligen behöver pengar. Hur lätt är det att säga nej då?
– Nej, det är ju så folk överlever. Jag tror att många som vill bli artister inte förstår att man inte bara får sjunga, man måste också vara företagare och sköta sin egen pr på sociala medier. Oskar sade en gång att det här med att göra ett album är som att ha en jättedyr hobby. Jag är fullt medveten om att jag aldrig kommer att få lika mycket uppmärksamhet för en låttext som för en selfie på Instagram.
Så som musikekonomin ser ut 2025 kan bara ett mycket litet fåtal leva upp till idén om den glamorösa popstjärnan. I ett land som Sverige, där marknaden och publiken är begränsad, kan man räkna dem som lyckas på en hand. Samtidigt är ingen del av kulturvärlden så fylld av galor, prisutdelningar och andra påkostade evenemang som just musiken. Det är knappast någon slump att modeauktoriteten Elle väljer en artist som Daniela Rathana till Sveriges bäst klädda kvinna. Runt popstjärnan som företeelse finns ju fortfarande en air av lyx och exklusivitet.
Positionen är motsägelsefull. På strömningstjänsternas och skivbolagens kontor sitter folk med fasta löner, medan producenterna av innehållet som de tjänar sina pengar på behöver be sina kompisar om att få låna 15 spänn.
– Det är egentligen bara från spelningarna jag har en inkomst, säger Daniela Rathana.
– Ett album gör jag av andra orsaker. Att jag kan skriva låtar är som ett vapen jag har tillgång till. På det sättet är jag så jävla tacksam att jag kan hålla på med musiken. Den ger på något sätt skit som jag är med om en mening, ett syfte.
Hur ska du göra då, för att ha råd att fortsätta?
– Jag tänker att lösningen är att settle for a broke life. Om man omger sig med människor som också är panka blir livet behagligt. Just i dag behöver jag ingen swish, men jag behöver mina vänner mer än någonsin. När jag mår dåligt är att skrika och dansa och sjunga karaoke med dem alltid det som hjälper.
Var finns den bästa karaoken?
– På Gröne jägaren. De har haft fyra bra år nu. Under det här glappet mellan skivorna när jag har känt som att det bara är jag i hela världen som vill att jag ska vara artist har jag fått vara rockstjärna där i stället.
De närmaste två månaderna får fler än de andra gästerna på karaokebaren på Södermalm chans att höra Daniela Rathana sjunga. När vi träffas är hon precis i slutfasen av att tillsammans med sitt band repa inför den kommande sommarturnén. Där är ytterligheterna igen. Ena stunden: stammis på karaokebaren. Andra: egen turné och eget band. Hon säger att hon är nykär i sina musiker. Att hon ser fram emot att få stå på scen igen: ”Bara där kan jag känna att allt det här som jag planerat för så länge inte bara finns i mitt eget huvud”.
Turnén är döpt till ”Where strippers go to church”. Konceptet den bygger på är en hyllning till hennes mormor, hon som hette Rode och stod för så mycket av tryggheten när Daniela var barn. Hon var sjuk länge och för bara ett par veckor sedan gick hon bort, 86 år gammal.
– Hennes dröm var alltid att jag skulle ta min musik till kyrkan, säger Daniela Rathana.
– Hon brukade säga: ”Snälla Daniela, ge upp nu. Sjung bara psalmer. Då vet du att allt ordnar sig.”
Hon sträcker sig efter snusdosan som ligger framför oss på bordet. Drar lite i kjolkanten, innan hon fortsätter:
– Mormor var min bästa vän. Så den här turnén är till henne. Det blir kyrktema och greatest hits.
