Krigets första offer är sanningen, men det finns ju ett annat också: själva människan.
Inte bara i den självklara meningen att det är människor som dör, lemlästas och flyr – de förvandlas dessutom snabbt till ansiktslösa siffror, fiendebilder och hatobjekt.
Avhumaniserade.
Det är en polarisering som i Palestina visserligen pågått i över ett halvsekel, men med Hamas massaker 2023 och Israels utrotningsliknande hämndkrig har den nått ett slags slutpunkt där ingen vill visa någon som helst förståelse för den andra sidans lidanden.
Hur många döda? 60 000? 80 000? Ingen vet, det hör till avhumaniseringen att Israel inte släpper in oberoende observatörer i Gaza. De kunde ju riskera att ge offren de mänskliga dragen åter.
Cecilia Uddén är sedan många år Sveriges Radios korrespondent i Mellanöstern. Hon har rört sig där hela livet, redan som ung på 80-talet liftade hon med visst dödsförakt runt i länder som Israel, Syrien och Libanon. Redan då visste hon att hon ville göra just detta: berätta om alla de människor i Mellanöstern som annars så lätt försvinner i konfliktrapporteringen. Det har hon också gjort sedan dess, och det är ingen liten sak.
Hennes oförvägenhet har knappast avtagit, den heller. Hon är sällan rädd, förklarar hon i sin nya bok ”Allt har en smak av aska”. Kanske dumdristigt litar hon på att hon är skyddad av både sitt svenska medborgarskap, sitt kön och journalistrollen (det enda som skrämmer henne på riktigt är bomber; de är urskillningslösa).
Hon är välgörande personlig, saklig och sträv och lyckas verkligen ofta nå människorna bakom de färdighuggna politiska formlerna
Hennes röst har fått tyngd, hon är välgörande personlig, saklig och sträv och lyckas verkligen ofta nå människorna bakom de färdighuggna politiska formlerna. I boken berättar hon åter om några av dem hon tidigare låtit radiolyssnarna följa.
Skräddaren Farouk i Gaza, till exempel, som hon känt i långt över trettio år. En klarsynt tänkare som slitit för att försörja familjen med sin symaskin och vars blick för korruptionen i det palestinska styret och för Hamas intoleranta islamism varit oförvillad.
Han dog under kriget i början av förra året, men inte av bomber utan av en infektion han inte kunde få vård för i de överbelastade sjukhusen.
En av tiotusentals, en siffra bland andra – om inte Cecilia Uddén gjort honom levande igen.
Journalisten Sami Abu Salem har vi också mött. Han och Uddén är nära vänner och har samarbetat i åratal. Han har varit hennes ögon och öron inne i Gaza, deras bevakning gav dem Stora journalistpriset 2024, och när hon här beskriver hans dagliga tillvaro och observationer ger det en påträngande bild av flyktinglivets helvete.
Även han kämpar för sin familj och lever nära hungerns gräns – nu, i september, hör jag att han har tvingats fly igen, den här gången från staden Gaza till ett område där bara spillror återstår, något han själv tidigare rapporterat om.
Men Cecilia Uddén träffar förstås många människor i Israel också, en del förtvivlade och hatiska, andra mer försonliga – till och med några som ännu orkar söka kontakt över gränserna och hoppas på fred, hur avlägsen den än kan te sig.
Inte minst den pågående förödelsen gör det här till starkt berörande journalistik, och som läsare vill man bara ha mer – till den grad att man bläddrar lite otåligt genom de avsnitt där Uddén ger aldrig så intressanta tillbakablickar på sitt korrespondentliv eller tecknar bakgrunden till den till synes eviga konflikten.
När allt får smak av aska kan även det nyss förflutna kännas avlägset. Den dag ridån väl går upp över liken och grushögarna kommer ändå inget att vara sig likt och världens syn på Israel aldrig mer densamma.
Hatet lever vidare förstås. Men också människorna, de som finns kvar.
Läs mer:
Fler texter av Lars Linder och andra av DN:s bokrecensioner
Cecilia Uddén: ”Som journalist ska du vara opartisk – men objektiv kan ingen vara”
