En av hertiginnan Meghan Markles favoritsysslor är att ställa i ordning gästrummet på sitt lantgods. Då tillverkar hon eget badsalt åt sina vänner – med de hemliga ingredienserna arnikaolja, lavendel och rosa Himalayasalt – och kompletterar med hemodlade blommor till sängbordet, samt förpackar jordnötssmörkringlor och tryffelsmaksatta popcorn i cellofanpåsar.
Allt detta presenteras under de första åtta minuterna av Markles nya Netflixserie ”With love, Meghan”. Och så fortsätter det, med det ena gör-det-själv-tipset efter det andra, sysslor för en livsstil som förutsätter att man har outtömligt med tid, och nog med blommor att strössla på varje möblerbar yta.
Kritiken mot serien, och mot Meghan Markle i synnerhet, har inte låtit vänta på sig. På film- och tv-sajten Internet movie database har den snittbetyget 2,7 av 10.
DN:s Catia Hultquist kallade den ”så tråkig och banal att det blir underhållande”, medan Aftonbladets Karolina Fjellborg sammanfattade den som ”hopplöst daterad, självbelåten på ett helt oironiskt sätt, akut tondöv, och så tråkig att Rolex-klockorna stannar.”
Så har berättelsen om Meghan Markle allt mer kommit att låta.
Till en början såg vindriktningen annorlunda ut. När hon i maj 2018 gifte in sig i brittiska kungahuset anlände hon som en modern myt, en amerikansk skådespelerska med Hollywoodglans som röjde upp i en dammig gammal monarki. En jänkare vid kung Arthurs hov.
På bröllopet höll en lidelsefull svart biskop från Chicago en 15 minuters predikan om kärlekens kraft inför ett galleri blåblodiga kungaättlingar med nedärvt stela överläppar.
Tv-publiken jublade över det friska korsdraget av feminism och mångfald i Buckingham Palaces korridorer. Kulturkrocken och de konservativa mediernas upprördhet verkade bara göda parets popularitet.
Det speciella med Meghan Markle är att hon genererar starka känslor oavsett vilket läger man tillhör. Det säger Sebastian Mattsson, reporter på Svensk Damtidning.
– Om du är rojalist och traditionalist stör du dig på henne för att hon redan från början vägrat förlika sig med den kungliga etiketten, eller för att det kan verka som att hon vill förhäva sig själv snarare än att foga in sig i den förväntade rollen som andrafiol till sin prinsmake.
Men kritiken som uppstått mot henne på sistone, främst på grund av hennes Netflixprogram, kommer till stor del inte alls från de kungatrogna, säger han.
– Den riktas från folk som tycker att hon bara i allmänhet verkar vara en världsfrånvänd, hyperkommersialiserad Beverly Hills-hustru som är besatt av uppmärksamhet.
Och så har vi hennes påverkan på prins Harry.
Länge var han känd som kungafamiljens svarta får, eller åtminstone ett gråmelerat sådant; en stökig snubbe som åt psykedeliska svampar, gick på fest i nazistuniform, slogs med paparazzifotografer och festade naken i Las Vegas.
Men efter mötet med Markle fick han en woke makeover, gick plötsligt på pedikyr, dök upp barfota på ett miljardärsmöte och pratade om klimatförändringar.
Paret lät även meddela att de planerade skaffa ”max två barn” för att inte påfresta planetens resurser.
Någonstans där började kritiken förmeras.
– Kanske kan man se henne som en slags kunglig Yoko Ono, som får bära skulden för Harrys brytning med familjen.
Jag tror absolut att hon bedöms enligt andra måttstockar än till exempel Kate Middleton, som i och för sig också hånats för sin medelklassiga bakgrund
Det säger Aftonbladets kulturskribent Anna Andersson, som i en krönika om Markles livsstilsserie drar paralleller till Marie Antoinette i Trianon, det lilla lustslott där den franska drottningen brukade leka herdinna.
Andersson menar att om ansvaret för Harrys distansering från sin familj läggs enkom på Markle, att allt handlar om hur hon radikaliserat och amerikaniserat honom, så slipper man fundera på den övriga kungafamiljens roll i det hela.
Till exempel påståendena om att de oroligt ska ha diskuterat hur mörk hy parets barn skulle få.
– Jag tror absolut att hon bedöms enligt andra måttstockar än till exempel Kate Middleton, som i och för sig också hånats för sin medelklassiga bakgrund – kanske är det så enkelt som att man alltid är lite varsammare med tronföljaren och hans familj.
I vilket fall gick Meghan Markles varumärkesresa snabbt utför.
Det började heta att hon var en gnällig pr-primadonna, en självutnämnd martyr i exil med Netflixkontrakt och självbiografiska floskler. En person som krävde intakt privatliv samtidigt som hennes nybildade mediebolag pumpade ut självförhärligande berättelser ur en pipeline av präktighet. En person som avsade sig kungliga plikter men samtidigt åtnjöt dess status och privilegier.
Anna Andersson tror att det som provocerar många är känslan av att Markle vill både äta kakan och ha den kvar; både ha uppmärksamhet och lämnas i fred.
– Tillsammans med sin man har de varit mycket tydliga med hur jobbigt och stressigt det varit med all mediebevakning – och jag tror dem absolut. Men varför gör hon då en serie för Netflix, och dessutom med ett personligt anslag? Liksom ”är sig själv” framför kameran – men framstår ärligt talat inte som särskilt genuin.
Ju fler medieframträdanden desto hårdare har kritiken formulerats. Den teatrala intervjun med Oprah Winfrey blev en vattendelare, i recensionerna av egna Netflixdokumentären ”Harry & Meghan” kallades de ”världens tommaste par”, medan podcastkontraktet med Spotify fick en av företagets chefer att öppet kalla hertigparet för ”bedragare”.
Och nu då: ”With love, Meghan”. Med slow motion-klippbilder på kaffebönor, och en huvudperson som lagar all mat i krispigt stärkta vita skjortor och säger ”Det är inte perfekt, men det behöver det inte vara”, samtidigt som kameran visar ett grönsaksfat med sockerärtor serverade frilagda i skidan (”De är som gröna pärlor”).
Trots att man försökt hipstersäkra programmet genom komikern Mindy Kalings medverkan har sågningarna som sagt handlat om det tondöva tilltalet, något som Markle ofta anklagas för.
Vilket är lite ironiskt, eftersom hon så ofta gjort uttalanden kring sociala frågor och mental ohälsa (i Winfreyintervjun berättar hon om sina självmordstankar, men ska ha förbjudits av hovet att uppsöka psykiatrisk hjälp).
De har sagt både en och två gånger vad de tycker om Harrys familj
Det kan vara svårt att känna empati med människor som förvisso är utsatta för rasism och mordhot, men har unika resurser för att ta itu med det – livvaktsskydd, vedergällande intervjuer med tv-världens största kändis, avslöjande miljonsäljande självbiografier.
De är varken utförsäkrade eller slåss för ekonomisk överlevnad, men tittarna avkrävs sympati för deras situation. Paret vill förmänskligas av sin utsatthet men deras förutsättningar är inte allmängiltiga. Risken är snarare att de, återigen, framstår som verklighetsfrånvända.
Anna Andersson menar att både Meghan och Harry har tyckts lite för gnälliga för att vara två förmögna människor som bor i ett mansion under Kaliforniens sol.
– De har sagt både en och två gånger vad de tycker om Harrys familj, varför drar de sig inte bara tillbaka och ägnar sig åt vad de tycker är roligt och/eller viktigt?
Men även när Markle gör sådant som kan anses viktigt, i samhällsstöttande insatser, framstår hennes filantropi som naiv; i värsta fall korkad.
Som när hon 2018 hjälpte en brittisk välgörenhetsorganisation att göra matpaket åt hemlösa sexarbetare. Då skrev hertiginnan ”inspirerande budskap” på bananerna: ”Dröm stora drömmar”, ”Du är älskad”.
Sebastian Mattsson tror att många är kritiska mot Meghan Markle just eftersom de hade önskat sig mer av hennes potential som framåtskridande kraft.
Det började ju så bra, som när hon var gästredaktör för Vogue men valde att inte sätta sig själv på omslaget utan i stället lät det prydas av inspirerande kvinnor: Greta Thunberg, transaktivisten Laverne Cox och den svarta fotomodellen Adut Akech.
– Till en början var Markle en ganska effektiv symbol för något slags progressivitet. Det kunde man se direkt efter Oprah Winfrey-intervjun, när hon agerade visselblåsare kring rasismen i den brittiska monarkin. Men sedan dess har hennes och Harrys aktivism blivit ganska mellanmjölkig och tandlös. Meghan blev inte så radikal som vissa kanske hade hoppats.
Nyligen meddelades att ”With love, Meghan” trots allt får en andra säsong på Netflix.
Sebastian Mattsson tror att Harry och Meghan missbedömt hur publiken skulle reagera på deras självframställning – i kalkylen ingick säkert att rojalistpubliken skulle hatkolla programmen oavsett, säger han, men att paret nog är förvånade över att kritiken kommer lika starkt från annat, i deras ögon mer upplyst, håll.
– Det här är kanske första gången de inser att deras revolt mot kronan börjar betraktas som lite passé, att de kanske betraktas som två privilegierade, trista kändisar i mängden. Jag har svårt att se att Meghans program kommer att bli en långkörare. Jag tror att Netflix snarare börjar ångra att de kastade pengar på paret när de var som hetast.
Läs mer:
Catia Hultquist: ”With love, Meghan” är så tråkig och banal att det blir underhållande
