När Andréexpeditionen lyfte från Spetsbergen i luftballongen Örnen den 11 juli 1897 var det för att utforska en av de sista vita fläckarna på världskartan: Nordpolen.
Det kolonialistiska projektet att kartlägga världen, som hade pågått sedan 1400-talet, var i princip avslutat. Polarfararna var de sista i en lång rad av upptäcktsresanden.
Men att världen är upptäckt betyder inte att kartan är färdig. En världskarta från 1897 eller för den delen från 1987 påminner mycket lite om dagens karta.
– Vi måste komma bort från idén om att kartan är färdig. Den idén bygger på gamla koloniala idéer. Kartan förändras hela tiden, säger Staffan Bergwik.
Han är idéhistoriker och författare till boken ”Terranauterna”, som handlar om människans dröm att upptäcka och kartlägga världen. Kartan är ett verktyg för att manifestera makt som fortsätter att spela en viktig roll, menar han. Särskilt i en tid då geopolitiken gör comeback.
– Politiken i dag handlar mycket om land, vem som äger det och vem som har rätt till det. Kartan har en historia som spökar. När Donald Trump säger att han ska byta namn på Mexikanska golfen är det klassisk västerländsk imperialism i sin renaste form. Det är en gammal blick på världen som kartan representerar men också producerar.
Ett annat exempel är det så kallade ”kartkriget” i USA, där man ritar om kartor över valdistrikt för att säkra en politisk fördel. Antingen klumpas motståndarpartiets väljare ihop i ett fåtal distrikt, eller så sprids de ut över flera så att de aldrig blir tillräckligt många för att vinna. Metoden är så pass etablerad att den till och med har ett namn: gerrymandering.
– Varje karta är en representation av verkligheten och har en funktion, men vi måste fråga oss vems verklighet den visar och vilken funktion den har, säger Staffan Bergwik.
Men man behöver inte korsa några hav för att konstatera att kartan ständigt ritas om, det räcker med att ta en titt på Sverigekartan. En karta över Sverige från 1970-talet är i dag inte särskilt aktuell, lika lite som en karta från 2025 kommer att vara det om 50 år.
– Våtmarker återställs, det byggs nya vägar och stadsdelar, solcellsparker anläggs, skogar avverkas och åkermarker växer igen. Sverige förändras ständigt och vi uppdaterar kartan hela tiden, åtminstone i söder och längs med kusterna där de flesta bor, säger Björn Olander.
Han är kartingenjör vid Lantmäteriet i Gävle och hans arbete går ut på att jämföra nya flygfoton över Sverige med gamla, för att se vad som är nytt, vad som är borta och vad som har förändrats, för att skapa nya, aktuella kartor. Det är ett arbete som har pågått sedan 1628, då kartografen Anders Bure fick i uppgift att kartlägga och mäta Sverige.
– Vi kommer heller inte ifrån det nya säkerhetsläget i Europa. I framtiden kan det vara så att saker som vi i dag tar med på våra kartor utelämnas, säger Björn Olander.
Att Sverige ständigt förändras blir tydligt när DN får följa med mätingenjören Erik Jönsson ut på fältet för att stycka av en bit mark. Grusvägen vi färdas på existerar inte, åtminstone inte enligt gps:ens karta. Vägen är så pass ny att den ännu inte är utritad.
Den karta som Erik Jönsson ska rita om är en fastighetskarta, som markerar indelningen av olika markområden. Kartor finns över området, men de bygger på mycket gamla mätningar.
– Den aktuella kartan bygger på mätningar som gjordes på 1920-talet, som i sin tur bygger på en karta från 1700-talet som ritades i samband med storskiftet. När en ny fastighet bildas måste vi kontrollera att mätningarna stämmer, säger han och visar de gamla kartorna.
Storskiftet, som numera finns med i förslaget till en svensk kulturkanon, gick ut på att böndernas då små och utspridda ägor skulle slås ihop till stora och sammanhållna, allt för att jordbruket skulle kunna effektivseras. Då skickades lantmätarna ut för att mäta upp all mark och göra en ny, rättvis fördelning baserad på varje bondes tidigare ägande.
– Det var ett jättelikt arbete som pågick mellan 1758 och 1827, säger Erik Jönsson.
Det är en markgräns från storskiftet som Erik Jönsson är på jakt efter. Eller rättare sagt: de gränsrösen som restes för att markera var markgränserna gick.
– Man reste dem på strategiska platser och en bit ifrån dem restes så kallade riktningsrösen som pekade ut åt vilket håll de andra gränsrösena fanns, förklarar han.
I verkligheten visar det sig att kartorna inte stämmer. Somliga av gränsrösena befinner sig flera meter från den plats där de enligt de gamla kartorna ska befinna sig.
– Men med tanke på vilka verktyg de hade är det ändå ett imponerande arbete som de utförde, säger Erik Jönsson och lägger handen på ett gammalt gränsröse.
Kartor ritas om hela tiden, men om man likt Andrée och hans likar har en släng av upptäckarlusta, finns det då något kvar att kartlägga? Absolut, menar Staffan Bergwik.
– Vi har karterat i takt med våra behov. Därför började vi med land, sedan med haven, därefter med luftrummet. De stora frågorna nu är havsdjupen och rymdrummet. Luftrummet upphör 11 000 meter upp, därefter börjar rymden, och vem tillhör egentligen den? Det låter kanske löjligt, men det gjorde också tanken på att kartera luftrummet en gång i tiden.
Men också för den som vill ha fast mark under fötterna finns det jobb. På frågan om vilket område som är Sveriges sämst kartlagda svarar Björn Olander på direkten.
– Inte sagt att fjällen inte är kartlagda, men där finns en del förbättringspotential. Vi har gjort lite enklare kartor där. Det är en fråga om ekonomi och tidsfaktorer, säger han.
Liksom i resten av Sverige pågår där ett kontinuerligt karterande. Björn Olander tillhör den grupp inom Lantmäteriet som några veckor varje sommar är ute på fältarbete i fjällen.
– Det är något av årets höjdpunkt för mig som annars sitter framför en skärm. Mitt intresse för kartor började i barndomen när jag och min pappa vandrade i fjällen.
Fredrik Davidsson, ordförande i Kartografiska sällskapet, menar dock att i princip alla kartor har en tydlig potential vad gäller förbättring. Till och med våra stora städers.
– I den digitala eran är det egentligen bara vilken information som finns att tillgå som sätter stopp för vad en karta kan innehålla och visa i framtiden, säger han.
När sällskapet, som har funnits sedan 1908, i vår träffas för sin årliga konferens är temat ”Kartans framtid”. I framtiden, menar Fredrik Davidsson, kommer kartan att innehålla allt mer information, vilket egentligen är själva motsatsen till vad som är grunden för kartografi.
– Kartografi handlar i grunden om att skala av, utifrån vilket syfte kartan har. I framtiden kommer de digitala kartorna att vara helt fullspäckad med information, men ändå läsbara.
Han exemplifierar med hur till exempel Google maps kartor ser ut. Redan i dag kan man klicka på restauranger, få upp kundomdömen, öppettider och länkar till hemsidor.
– I framtiden kommer kartan på samma sätt berätta om hur gammalt ett hus är, vem som byggde det och så vidare. Eller så kan man se vilken bar som har billigast öl vid en viss tidpunkt.
Det som tidigare var omöjligt att få in på en karta som ryms i handen är i dag fullt möjligt tack vare den digitala tekniken, konstaterar Fredrik Davidsson.
– Informationen som våra kartor bygger på är högintressant.
Kartorna, eller rättare sagt informationen som de bygger på, ägdes på 1400-talet ofta av spanska och portugisiska furstehus. I dag ägs de av amerikanska teknikjättar. Framöver kommer kartdiskussionen att handla om dataägande, integritet och hur de som kontrollerar kartan påverkar ekonomin och hur vi uppfattar världen, menar Fredrik Davidsson.
När det gäller den informationsspäckade kartan höjer dock Staffan Bergwik ett filosofiskt finger genom att påminna om den argentinske författaren Jorge Luis Borges novell ”Noggrannheten i vetenskapen”, som handlar om det meningslösa i att framställa en karta i skalan 1:1, det vill säga en på alla sätt exakt återgivning av verkligheten.
– Kartans syfte är att förenkla och representera, inte att duplicera verkligheten. Om en karta är en exakt återgivning av verkligheten, vad ska vi då med en karta till?
Läs mer:
Många svenskar kan inte läsa en karta: ”Bra att kunna om mobilen dör”
Gerrymandering – så fungerar metoden som plågat USA i 200 år
Staffan Bergwik: Drömmen om överblick gjorde kartan till en skenbild av världen
