Därför exploderar vi när någon kritiserar oss som föräldrar

Ska han inte ha mössa? När mormor är på besök och vill hjälpa till – borde man inte vara tacksam då? I stället stiger ett märkligt raseri, som lava ur vulkanens mun. Det är nämligen en komplicerad sak att vara förälder, på alla sätt. När man är hemma med barnet vill man ut. När man är ute vill man hem.

”De dagar som jag skall hämta mitt barn – då kan jag inte skriva”, säger Lars Norén i boken ”Anti/minnen” (Ersatz) som kom ut häromåret. Det är lätt att förstå varför. Att ha barn innebär en subjektsupplösning som på samma gång känns som en yttersta mening, och hotar den egna existensen. Har det alltid varit så här svårt?

Svaret är att det tycks ha varit lite lättare – och mycket svårare. Det är i alla fall slutsatsen man drar efter att ha läst Maja Larssons nya bok ”Föräldrarnas födelse”. Efter barnafödandet i den Augustnominerade ”Kläda blodig skjorta” går blicken nu till föräldrarna – och de ”idéer, lagar, påbud och normer” som varit i svang sedan de första statliga amningsråden kom för snart 300 år sedan. Den gången kom initiativet från kungen. Hans krigshärjade land saknade folk och hade en barnadödlighet på femtio procent. Problemet tycktes vara att allmogens dumma mödrar inte älskade sina barn? Larsson konstaterar att inte en enda mening i skriften från 1755 handlar om hur livet tedde sig generellt i det utfattiga Sverige.

Källorna i boken är länge knutna till klass, där en förmögen fru i slutet av 1800-talet skriver dagbok om ”barnkläder, lekar och resor”. Informationen om fattigt föräldraskap kommer i stället från domstolsprotokoll och fattigvårdsstyrelser. Anna Flink i Norrköping ber om understöd för att kunna flytta från fattighuset med sin bebis, men får avslag och barnet ackorderas ut. Klassamhället är onekligen livets och kärlekens fiende.

Historiskt har det varit helt rationellt för utsatta föräldrar att vara misstänksamma när överheten velat titta på barnen. Mödrar har dömts ut som dåliga för att de arbetat eller haft det ”stökigt” hemma. Vid förra sekelskiftet hade en regelrätt fosterbarnsindustri växt fram. När 1871 års fattigvårdsförordning talar om ”orätta fattiga” är det en av många delar i boken där avståndet mellan nu och då känns märkligt kort. Då skickade det fel signaler att hjälpa ogifta mödrar, nu är det inte sällan invandrargrupper som anses skaffa barn på fel sätt.

Stundtals är parallellerna ljuvligt lustiga, som när en man i Tornedalen berättar om hur bebisar under hans barndom runt år 1900 hade ”ett hov av lydiga slavar omkring sig”. Ibland är kontrasterna halsbrytande. Från det sena 1800-talets Dalarna berättas om hur femåriga pojkar kunde stå mitt i slåttern och kräva att modern skulle ta fram bröstet så att de ”kunde dia henne”. Några decennier senare skriver Kooperativa förbundet om hur ”moderna, funktionalistiska” barn ska sova på nätterna.

Allra längst tycks det vara till 1975, då en pappa helt avslappnat säger till tidningen Vi föräldrar att barn som sover i de vuxnas säng kan ”tycka att det är roligt att sitta ovanpå och guppa under samlaget”. Ehum.

Varje kapitel inleds effektivt med en text från den tid som skildras. I ett tiggarbrev från 1877 anstränger sig änkan Johanna Svensson för att framstå som ”lagom nödställd”, för att inte bli av med barnen. 1911 skriver läkaren Anton Nyström om hur stora barnkullar ödelägger kvinnors liv: ”Hustrun är då dålig, klen, smutsig (…) trälande i ett evigt arbete för man och barn”. I en artikel från 1938 lanserar Aftonbladet begreppet ”A-barn” med en tävling för de ”präktiga” (och blonda) barn som beskrivs som ”ett helt folks framtidsgaranti”.

Ju närmare vår egen tid vi kommer, med curlingföräldrar, supernannies och glamourösa mamas, desto mer avvaktande blir man

Ett par år tidigare har zoologen Folke Borg frågat sig om ”samhällets slagg” verkligen ska få fortplanta sig fritt. Passagerna om tvångssteriliseringar är laddad med återhållen vrede och Larsson visar tydligt hur ihålig tanken om ”frivillighet” kan vara. Övertalning, påtryckningar och sterilisering som villkor för abort – vid sidan av det rena tvånget. Är detta den svenska föräldrapolitikens mörka hjärta? Läsaren får avgöra själv.

Larsson har gjort ett stort researcharbete, och på gott och ont domineras boken av enskilda livsöden. Brita i backstugan, Sven som tvingas sälja sina barn på auktion, Eva-Lotta som känner att hon suddar ut sig själv när hon blir mamma. De ger färg och närhet, men läsningen blir också lite trög av att röra sig i ögonhöjd.

Greppet att lyfta fram Carl Larssons liv som en allegori över ”föräldraskapets omstöpande” piggar däremot upp. Efter en barndom full av kackerlackor och smuts fick han i en första omgång en familj som snabbt gick under i sjukdom och barnsäng. Andra gången, med Karin Bergöö, går det som bekant annorlunda. Maja Larsson beskriver hur konstnärsparet inte bara uppfyller – utan också skapar – ett nytt borgerligt familjeideal.

Ju närmare vår egen tid vi kommer, med curlingföräldrar, supernannies och glamourösa mamas, desto mer avvaktande blir man av naturliga skäl som läsare. Allt tycks komplext och fullt av samtidens konflikter, i en tid när föräldraskapet blivit en arena för att bygga sitt jag. Det engagerade föräldraskapet är ett sätt att ”höra till” och ”se bra ut” inför andra.

Inte konstigt att man exploderar när mormor antyder minsta kritik. Att detta också är Larssons känsla skvallrar bokens undertitel om – att ge råd är att lägga sig i.

Detta är föräldrarnas bok, och deras relation till auktoriteter utreds också på längden och tvären. Den är ytterst läsvärt, och först efteråt märker man hur osynliga barnen är. Deras tystnad blir en elegant påminnelse om den maktfullkomliga position som föräldraskapet fortfarande innebär – trots allt.

Läs fler texter av Kristina Lindquist, andra av DN:s bokrececensioner och en intervju med Maja Larsson

Så har liv och död präglat förlossningar i Sverige under 150 år