Har du en känsla av att de döda kändisarna har blivit fler? Eller rättare sagt att medierna rapporterar allt mer om att den eller den personen har gått bort?
Dolly Partons make Carl Dean, Disneyinflueraren Dominique Brown, Rachael Lillis som gjorde rösten åt tre figurer i tv-serien ”Pokémon” – hur blev deras död en nyhet?
Forskning och statistisk saknas i dagsläget, men flera svenska medier bekräftar att magkänslan i det här fallet är något på spåren.
Martina Lindvall, som är den med ansvar för runor på SR:s Ekotredaktion, menar att de inofficiella hierarkierna som finns bland döda kändisar är i gungning.
– Min uppfattning är att vi just nu är mitt inne i ett skifte. Förr var det folkhemskändisar eller personer inom finkulturen som vi rapporterade om. Nu finns det en diskussion om att vi behöver vidga oss. Vi är dessutom public service, vi ska representera alla, säger hon.
Ska en kändis död blir en ”stoppa pressarna”-nyhet består dock hierarkierna. DN:s rundringning ger ett hum om kriterierna: den döde ska vara känd för en större allmänhet, ha gjort avtryck i människors liv, antingen känslomässigt genom sitt liv och verk eller genom sitt ämbete, ha varit folkkära eller haft beslutande makt över människors liv.
– Det kan tyckas konstigt och cyniskt att sitta och bestämma vem som är värd en livesändning och vem som inte är det, men så är det, säger Martina Lindvall.
När det gäller celebriteter av den graden, och som uppnått en viss ålder eller har en sviktande hälsa, är det inte ovanligt att medierna är förberedda när dödsbeskedet väl kommer. Informationen om att någon ligger för döden har inte sällan kommit dem till känna via anhöriga, förlag, agenter eller sociala medier. Det finns färdiga minnestexter och inslag, och i vissa fall listor med personer som man kan ringa för att få en kommentar.
I Sverige är TT Nyhetsbyrån, som tillhandahåller nyhetstexter till i stort sett alla svenska medier, en stor leverantör och spridare av nyheter om döda offentliga personer. Exakt vilka man har färdiga runor över vill redaktionschefen Vicktor Olsson dock inte avslöja.
– I vårt arbete anstränger vi oss för att vara snabba, det är ett av skälen till att vi jobbar på det sättet. Men i de flesta fall är journalistiken mer situationsbetingad, säger han.
På gott och ont, tillägger han. Kändisar är som alla vi andra, de kan dö helt plötsligt. Ibland dör de i olyckor eller för egen hand, och ibland rycks de bort i alldeles för unga år.
Alla som någon gång jobbat på en större nyhetsredaktion vet vad som händer när en offentlig person lämnar in. Isak Krona, reporter på Ekoredaktionen, beskriver stämningen som mycket speciell.
– Det är något som händer, det blir en skarp stämning, det är en massa starka känslor i luften. Då har jag alltid känt att det är bland den finaste och viktigaste uppgiften man har som journalist. Det är ens plikt att försöka göra sitt allra bästa, säger han.
Isak Krona har fått stipendium av Publicistklubben för att åka till USA och besöka The New York Times. Tidningen har en särskild desk som bara sysslar med runor, vilket också har gjort den tongivande. Deras färdigskrivna minnesord är många. Ibland hinner till och med skribenterna själva gå bort innan de publiceras. Så var fallet när ex-presidenten Jimmy Carter dog i somras. En av runans två skribenter, Roy Reed, gick bort redan år 2017.
– En runa hos dem får ofta internationellt genomslag, även om det rör sig om någon som får betraktas som mindre känd. Om de skickar ut en push om att den tyske speldesignern Klaus Teuber har gått bort, mannen som skapade brädspelet Settlers of Catan, då är det fritt fram för alla andra att rapportera om det, de sätter ribban, säger Isak Krona.
När man rapporterar om en kändis som gått bort är publiken ofta tudelad, poängterar Karolina Andersson, nyhetschef för kultur på SVT. Dels finns den halva som vet väldigt lite eller ingenting alls om personen, dels den som själva känner sorg och saknad.
– Vi ska i de här lägena vara folkbildande, nästan ge en historielektion. Samtidigt ska vi rikta oss till dem som haft en nära relation till personen, de vill höra folk berätta och se klipp. Där sitter vi på en guldgruva i och med vårt rörliga arkiv, säger hon.
Hon får medhåll från Martina Lindvall på SR, som sitter på ett ännu större arkiv.
– Det blir lite av ett begravningskaffe och då är det vi kan erbjuda unikt. Vi kan sända gamla intervjuer eller om det är en artist som gått bort spela låtar. Men vi kan också ha med oss en före detta USA-korrespondent som kan berätta om hur Jimmy Carter drog skämt på ett flygplan, eller spela upp ett nyhetsklipp från hur det lät när Birgitta Dahl ammade i riksdagen. Den sortens saker har vi sett verkar vara väldigt uppskattade, säger hon.
Ja, vad kan trumfa det? Det skulle vara ”Sista ordet”. Ett intervjuprogram där kända svenskar i en hemlig intervju med Mark Levengood, som sänds efter deras död, själva berättar sin historia. Än så länge har bara ett avsnitt sänts, gäst då var Lasse Berghagen.
”Sista ordet” väcker många frågor – vilka har intervjuats, hur närmar man sig någon med frågan om att medverka, hur ser sekretessavtalet med de medverkande ut – men omgärdas av så mycket ”det kan vi inte gå in på” att det knappt går att skriva om produktionen. Susanne Nylén, presschef på Viaplay, kan dock berätta att flertalet avsnitt är inspelade, att ”Sista ordet” är en avslutad produktion och att diskretion och respekt är ledorden.
– Det är ett extremt hemlighetsmakeri. Till exempel är det inte ens kameramän i studion som filmar, utan det sker med robotkameror som är stationära i studion. De som hanterat kamerorna har inte haft någon lyssning och har därmed inte vetat vad som sagts i intervjun. Programmet klipps först efter att den medverkande gått bort, säger hon.
Susanne Nylén kallar programmet för en succé. Räknar man ihop tittarsiffrorna från TV3 och Viaplay var det över en halv miljon som såg Lasse Berghagen säga hej och tack för allt.
Intresset för döda kändisar är stort, det bekräftar TT:s Vicktor Olsson. Han tror dock att det alltid har varit det, men att man nu, i samband med digitaliseringen, då medierna kan se vad läsare, tittare och lyssnare klickar på, också kan se att intresset hos publiken är stort.
– Det är ett material som efterfrågas av våra kunder, och vi kan rent okulärt se att det går hem också hos deras läsare. Det placeras ofta högt upp på startsidorna, säger han.
Man kan fråga sig om det är så cyniskt att döda kändisar drar klick, oavsett vem det är. Varför skulle det annars vara en nyhet att någon som spelade en biroll i en eller två ”Harry Potter”-filmer har gått bort av hög ålder? Isak Krona tror dock inte att det handlar om cynism, utan om det pågående skiftet när det gäller rapporteringen kring döda berömdheter.
– Ska vi bara uppmärksamma döda kändisar och politiker, eller ska vi uppmärksamma personer som på något sätt har förändrat eller påverkar vår vardag? I dag är det inte lika självklart som förr vem som har betytt något för många människor, säger han.
Här nämner ett minnesord i The New York Times som fick hans värld att stanna upp.
– De publicerade en runa över Lance Reddick. Han var en inte jättekänd amerikansk skådespelare. Men jag visste vem han var eftersom att han gjorde rösten i ett tv-spel som jag har spelat mycket. Då blev jag väldigt rörd, det var som om en vän gått bort.
Läs mer:
Kristofer Ahlström: Inte ens Mark Levengood kan få en kändis att svärta ner sitt eftermäle
DN Kultur minns kända konstnärer och kulturpersonligheter som lämnat oss under 2024
Karin Eriksson: Historien om den värdige förloraren Jimmy Carter har fått en särskild skärpa
