Det sitter en man på dass och mår skit. Han är familjefar och glesbygdsbonde, hans plog är rostig och skogen avverkad, kepsen full av hål, busslinjen indragen och dessutom har märren gått ner sig i ett kärr.
Allt detta skildras ur sonens ögon i den östgötske trubaduren Stefan Demerts ”Visa från glesbygden” från 1970. En brummande tuba stämmer sinnet i moll till textradernas allmänna avfolkningsmisär:
Far blir alltmera bitter, alltmera tvär och vass
Han sitter nästan alltid på vårat utedass
Med kepsen djupt i pannan och ser på ett porträtt
av gamle konung Oscar som hänger lite snett
Det är så sorgligt att det blir roligt. Eller så roligt att det blir sorgligt. Alltså så som glesbygdens vardag brukar tolkas i svensk kultur, från ”Vem älskar Yngve Frej?” till ”Änglagård”.
Konungen som Demert besjunger är i vilket fall kung Oscar II, på tronen 1872–1907. Han var det moderna Sveriges tjugonde regent, men den förste att pryda utedassens väggar.
Det finns något gripande i att Sveriges mest helgade symbol har hamnat där få andra vill vara: i det dragiga uthuset, mellan getingbon, gamla veckotidningar och fossiliserade insektslik på girlanderna av flugtejp.
Kungar kommer och går, men på dass har de sin plats, i generation efter generation.
Porträttet av Oscar II kom nämligen att åtföljas av andra monarker. Kungaparet blev en självklar inredningsdetalj på svenska lantställens torrtoa, även intill vår tids moderna förbränningstoaletter.
Det var under efterkrigstiden som medelklassen började köpa sommarhus och dassporträtten därmed blev allt vanligare; ibland som en ironisk blinkning till allmogen, men kanske även med något slags vördnad inför svunna tider, ett sätt att förankra sig i det förflutna.
Det är en tankeväckande paradox: att placera ett kungaporträtt – denna symbol för kontinuitet, tradition och evig ordning – på väggen i en byggnad som är avsedd för det tillfälliga, för avfallet, det som ska försvinna. Det blir ett slags högtidlighetens avlagring mitt i vardagens mest undanskymda ritual.
I författaren PO Enquists självbiografi ”Ett annat liv” beskrivs hur denne brukade ta med sig ett porträtt av prinsessan Sibylla till utedasset. Om man är generös – och pryd – nog att blunda för den erotiska antydningen i det, så är det intressant eftersom Enquists författarskap retfullt beskrivits som att han ”bara skrev om vad han kunde betrakta från utedasset i Hjoggböle”.
Med de kungliga bildernas sällskap kan man föreställa sig att blicken fick nya horisonter, en påminnelse om riket bortom skogen.
När Livrustkammaren i september 2003 skapade utställningen ”Gustav Vasa tur & retur. Svenska folkets kungaminnen” efterfrågade man bilder på kungaprydda dass. En handfull bilder kom med i utställningen, och en av dem finns fortfarande i museets samling, berättar intendent Sofia Nestor.
Men varför har just kungaporträtten hamnat just på dass?
Författaren och journalisten Herman Lindqvist förklarar att det dels kunde handla om att täcka draghål i dassväggarna, men också om att folk på landet inte hade så många fina bilder att sätta upp.
Oscar II fanns däremot i mängder – oljetryck av kungen med familj såldes via postorderfirman Åhlén & Holm, först i enfärg och sedan i flerfärg, och blev en enorm succé som kom att lägga grunden för Åhléns framgångar. Det är en pampig bild med ordnar, medaljer, diadem och smycken för hela slanten.
– Över 100 000 exemplar av Oscar II med familj i oljetryck hade sålts i början av 1900-talet. Folk tyckte väl att det var synd att slänga den inköpta färgbilden, så när den bleknade med åren satte man upp den på dass. Bilden, som kanske funnits i salen i tjugo år, kändes trygg och bra på dass. Den hade i alla fall kostat en slant en gång. Då några gjorde så, gjorde andra likadant, säger Herman Lindqvist.
Att hänga upp kungen på dass kan också ses som ett skämt, menar han. Ett uttryck för folklig humor, även om inte alla i dag skulle kunna identifiera vem det är som hänger där.
I sin bok ”Kritik av omdömeskraften” (1790) kopplar den tyske filosofen Immanuel Kant humor till känslan där något som ursprungligen verkar betydelsefullt plötsligt visar sig vara trivialt.
”Skrattet är en affektion som uppstår ur en plötslig förvandling av en spänd förväntning till intet”, som han formulerade det. Det innebär att vi skrattar när vårt sinne först upphöjer något – intellektuellt eller känslomässigt – bara för att det direkt kollapsar till något banalt eller absurt. Det ”höga” faller alltså till det ”låga”, vilket kan skapa det mentala spänningsfall som upplevs som komiskt.
Därför är det inte lika roligt att hitta ett exemplar av ”Dassboken” på dass, det är ju ett derbymöte mellan två låga och förväntade uttryck. Ett porträtt av landets statschef, däremot, är ett paradexempel på komikteorins grund: fel sak på fel plats. Det mest offentliga vi har i kontrast med det mest privata.
– Teoretiskt sett så är kungaporträtten ett fint exempel på folklig humor och ironi som ingalunda är opolitisk – tvärtom, säger Jonas Engman.
Han är etnolog och arkivchef på Nordiska museet. På 1970-talet hade han på sitt dass på Österlen ett porträtt hängande av Carl XVI Gustaf och Silvia.
– Arbetarrörelsens växande dominans under 1900-talets första decennier gjorde kungamakten, som var i nedåtgående, till en arbetarklassens motståndare, säger han.
Det var den stora folkhemsliga utjämningen, och dasset har länge tjänat som demokratisymbol. Som det brukade stå skrivet i brodyr: ”Här är behoven lika, för fattiga och rika.”
Men att flytta kungaporträtten till uthuset pekar på att vi var åtminstone ambivalenta inför kungen och hans porträtt, menar Jonas Engman. Det kunde förvisso ses som ett radikalt politiskt ställningstagande eftersom kungen kom att associeras med dass, som ju är en av de lägsta, mest privata domäner vi kulturellt kan föreställa oss.
– Men att det fanns en ambivalens kring det utmärks av att vi faktiskt inte slängde porträtten, utan att de fick en förändrad innebörd.
En annan teori, som är rakt motsatt, handlar om dasset som husets hedersplats för kungaporträttet.
Historieprofessorn Kalle Bäck, som skrivit boken ”Det svenska dasset. Inte bara en skitsak!” (2003) menar att forna tiders dass, ”hemlighuset”, var en viktig plats i hemmet, central för förtroliga samtal: där fattades viktiga ekonomiska beslut, därför placerades kungaparet där för att betraktas och begrundas i lugn och ro. Kanske som andlig eller moralisk vägledning inför de viktiga besluten, likt helgonikoner i en ortodox kyrka.
Så: handlar det om hyllning eller hån?
I Norge kan man definitivt peka på det förstnämnda. Under nazistockupationen 1940–1945 var bilder på norska kungligheter förbjudna på offentlig plats, men eftersom dass och uthus var privata angelägenheter kunde bilderna hänga där som patriotiska motståndshandlingar, och där har de förblivit.
I andra länder skulle det dock tolkas som en straffbar skymf, säger Herman Lindqvist.
– I Thailand hade man fått 20–30 års fängelse för det, ännu i denna dag.
Den avgörande frågan i den här artikeln – om kungafamiljen känner till traditionen, dess symbolvärde och vad hans majestät tycker om det – förblir dock obesvarad.
Kungliga Hovstaternas informationsavdelning meddelar i ett mejl till DN att man avböjer att kommentera saken.
Läs mer:
Trots bostadsbristen – kungens lägenheter står tomma
Åsa Linderborg: ”Jag kan älska kungen i vissa stunder”
