Det är nyårsnatt på BB i Göteborg. Med en knapp timme kvar till tolvslaget pågår ett intensivt värkarbete inne på tre av salarna och 23.30 hörs det första barnskriket. Tio minuter senare, det andra. Nu kan nästan alla på skiftet smita undan och skåla för det nya året. Från höghusen i Björkekärr hörs fyrverkerierna smälla. 2026 är här!
Men Dilip Ariyur Durai minns inte en enda raket. Han och hustrun Sukanya inne på rum tre lämnas nästan ensamma en stund runt midnatt och det uppstår en sorts ro, mitt i anspänningen och dramatiken. Ute i mörkret hänger snö i luften, som om hela världen håller andan, tänker Dilip. Just för dem.
I nästa akt: ett komplett scenbyte.
Salen fylls av vårdpersonal med partyhattar kvar på huvudet. Alla vill fira årets första göteborgare, en liten gosse med blanka svarta lockar. Den nyblivna pappan säger att så var det visst också när han själv föddes, långt härifrån, i sydindiska Chennai. En riktig kalufs från första stund, har Dilip alltid fått höra.
Barnet som nu vilar vid Sukanyas bröst ska få namnet Tryaksh. Det är ett annat namn för Shiva, den treögda guden, som anses vara kopplad till naturkrafterna. I samma stund som pojken öppnar sina ögon börjar det falla ett snöblandat regn över staden.
Tryaksh är först i år, men långt ifrån ensam. Den snabbast växande utländska befolkningen i Göteborg är sedan flera år tillbaka den indiska. Trenden är tydlig i hela Sverige, men ingenstans är den lika stark som här. Indierna i Göteborg är tre gånger så många som rikssnittet.
Det märks. På Volvo och på Astra. På Chalmers och i kollektivtrafiken. Och i det faktum att Indiens ambassadör gör täta besök på den svenska västkusten.
Det är tisdag och regn över Järntorget. Här ligger ”International House Gothenburg”, en knutpunkt för nyanlända som kommunen driver, med tydlig inriktning mot ”global kompetens”.
Mumbayfödda Sheeba Alakkal ingår i staben och är hett efterfrågad eftersom indier är husets i särklass största målgrupp.
– Vi försöker hjälpa till med allt. Var kan man klippa sig? Tips på förskola? Jag kom själv hit för bara tre år sen och det var inte kärlek vid första ögonkastet, men sakta men säkert växer min relation till Göteborg, skrattar hon.
Sheeba välkomnar sina landsmän till allt från kravlösa öppna hus till månadslånga jobbcoachningsprogram för medföljande. I kväll har det dukats upp till fest eftersom Indiens annars Stockholmsbaserade ambassadör, Anurag Bhushan, är på besök.
– Göteborg håller på att bli mitt andra hem, säger han.
– Det är en gammal stad, med en ung själ. Jag brukar säga att det är Europas Silicon Valley!
De infödda göteborgarna i salen höjer förtjust på ögonbrynen. De är vana vid att höra 08:or skämta om att ”vrida klockan tillbaka” när de ska hit. Men ambassadören har ju rätt, bnp-tillväxten är rejält mycket större här, än i huvudstaden. Och några veckor senare kommer mer bekräftelse.
Premiärminister Modi landar med självklarhet i Göteborg när han gör ett stopp i Sverige i mitten av maj och statsminister Kristersson, som tar emot, säger att platsen är given: ”Göteborg är vårt viktigaste handelsnav.”
Och överallt i det västsvenska maskineriet hittar man numera anställda av indisk härkomst.
– Var och en av er är högt värderade medlemmar av den världsomspännande indiska diasporan. Vart vi än kommer bidrar vi med talang, säger ambassadören.
Näste man vid mikrofonen är Niklas Delersjö, chef för samverkansplattformen ”Move to Gothenburg”, som drivs av Västsvenska handelskammaren. Han har med sig bilder från höstens resa till Bangalore, dit han for med ett enda budskap: Kom hit!
– Det finns ett starkt engagemang från våra regionala aktörer att välkomna internationell kompetens, men politiken på nationell nivå är mer av ett hinder i arbetet just nu, säger Niklas Delersjö.
Regeringen kommer visserligen med förslag om förbättringar för utländska forskare, men samtidigt läggs andra propositioner om höjda lönegolv och ökade krav på medborgarskap. Det slår mot indiska specialister också. Som tonårsutvisningarna redan gjort.
– Företag som står i begrepp att anställa utländsk kompetens med en 16-åring i familjen, drar öronen åt sig. De vill inte utsätta en ny medarbetare för oron det innebär att inte veta när ett barn tvingas bort, säger Niklas Delersjö.
I lokalen runt honom har minglet börjat. De indiskfödda gästerna pratar om vad som lockat dem hit. ”Work-life balance”, säger många, och fyller på med jämställdhet, ren luft och ett svalt klimat. En man säger att han helt enkelt blev nyfiken på ”the lagom culture”.
Efter tio års stadig inflyttning till Göteborg har vissa indiska kluster börjat bildas. De Volvonära områdena på Hisingen är ett. Frölunda ett annat. Och så Mölndal, vid Astras anläggning.
Typiskt för kvarteren är att de har en hel del nyproducerade bostäder, men ändå ligger på behörigt avstånd från innerstans allra dyraste kvadratmeterpriser.
Men mitt i de gamla burgna delarna av Göteborg finner man en av stadens starkaste indiska magneter.
Fjäderborgen.
Fredagskväll och bana 6 i badmintonpalatset sticker ut. Där har Osborn Bladini och hans gäng en stående bokning sen mer än 50 år tillbaka. Länge var de ganska ensamma om sin hurtiga after-work, men numera är det trångt. De anställda har inofficiellt börjat prata om fredagar som ”Asian night”.
Volvomedarbetaren Aravind Venukumar ingår i ett av de mer hårdsatsande sällskapen, som filmar sina pass för att kunna följa upp och bli bättre. Aravind och hans fru, som forskar på Chalmers, hade knappt rest utomlands när de flyttade hit.
– Vi hade hört om Skandinavien som ett ”Utopia”, där man kan arbeta och bli belönad för det. Där lag och ordning råder. För mig har det visat sig stämma. På vissa områden känner jag mig mer hemma här, än i Indien. Jag cyklar gärna till jobbet till exempel. Där var jag en särling. Här är jag som fisken i vattnet!
En trappa ner har it-teknikern Devashish Gulati bokat en bana åt sig och två kollegor. De turas om att köra två mot en och huvudsyftet är att ha kul, för det svåraste med att flytta hit har varit det sociala.
– På arbetsplatsen är det drastiskt annorlunda mot hemma. I Indien råder strikt hierarki, här är det en nästan platt organisation. Men att skaffa sig riktiga vänner är jättesvårt, säger Devashish.
Indien är sedan några år tillbaka världens folkrikaste land. Före Kina. Familjen har en helt central roll för indier och prioriteras ofta högre än individen.
På den där kartan över globala värderingar som man visar upp i bland, ligger Sverige högst upp i ena hörnet. Extremt sekulärt och frihetligt. Indien drar åt andra hållet på alla plan.
Vad man än tycker om det som hitflyttad indier, är det en omställning.
Dilip Aiyur Duray kan hjälplig svenska numera, efter fem år i landet, och även om alla på Astra – där han jobbar – talar engelska som arbetsspråk, finns vissa ord som bara inte kan översättas.
– Pappadagar!
Mycket av det som handlar om att vara nybliven förälder i Sverige har ingen motsvarighet hemma i Indien. Det är långt från bärsele till arrangerade äktenskap, om man säger så, men i lägenheten i Kålltorp finns numera båda.
Det var mammorna som låg bakom matchen när dataanalytikern Dilip träffade arkitekten Sukanya Srinivasan för allra första gången. Han bodde redan i Göteborg, så för henne betydde ett ja till honom också ett ja till ett nytt land. Efter bröllopet 2022 blev hon antagen till en masterutbildning på Chalmers, men nu är hon föräldraledig.
Sonen Tryaksh ligger väl omstoppad i heltäckande fleece. Sukanyas pappa var på besök under iskalla februari och insisterade på inköp av både björndräkten till barnbarnet och flera extra element till lägenheten.
Till frukost ordnar paret med upma, en vetegrynsrätt kryddad med grön chili och spiskummin.
– Känns oset ut i hallen? frågar Sukanya oroligt när senapsfröna börjar poppa i pannan.
Både hon och Dilip är noga med att hänga sina ytterkläder i garderoben och öppna ett fönster när de lagar mat. I Facebookgruppen ”Indians in Sweden” är matos ett återkommande ämne och tipsen haglar: Tänd ett ljus i köket efteråt, vädra, använd en lätt parfym. Men här finns också de som slår bakut: Bär vår kultur med stolthet!
– En del säger strunta i allt, och en annan grupp försöker att inte störa. Vi hör till dem, säger Dilip.
Både han och Sukanya är vegetarianer, men sonen kan få äta vad han vill, säger de, och kanske väljer han så småningom ett ”love-marriage”. Tryaksh ska nog bli svensk. Om löftena de fått hittills håller.
– När jag flyttade till Europa var det nåt avundsvärt. Nu är det många av mina vänner hemma i Indien som ser våldsamma protester mot invandrare på nyheterna och undrar hur vi vågar stanna, säger Dilip.
Indien och Göteborg. Som kärlekshistoria är det något av ett klassiskt drama, där vissa krafter vill sätta käppar i hjulet för deras möten. Från ”exet” i Kina – vänorten Shanghai – kommer frågor om varför Göteborg inte hör av sig lika ofta numera? Och hade den tullbråkande Trump sett beslutet från det senaste styrelsemötet med kommunens näringslivskontor – Business Region Göteborg, BRG – skulle det ha varit lite som när Emma Thompson hittar paketet med det exklusiva smycket i ”Love actually” och förstår att det inte är till henne.
Det är numera Indien som uppvaktas med full kraft av den västsvenska kavaljeren.
När planet lyfte mot Delhi i vintras hade vd:n för BRG sin strategi klar, men bara i huvudet. Inga papper fanns egentligen då på att Göteborg skulle storsatsa på Indien. Men Patrik Andersson var säker på sin sak och i bland måste man bara göra, inte vänta.
– Vi går samtidigt som vi knyter skorna! säger han.
På deltagarlistan till det indiska toppmötet fanns – utöver Andersson – bland andra Marcus Wallenberg och Ebba Busch. Syftet den här gången var att etablera samarbeten inom AI-området, men Patrik har varit i Indien många gånger förr.
– Det tog väl fart runt 2016 när vi såg att 7–8 indiska företag valde att etablera sig i Göteborg. HCL köpte in sig i Volvo IT, till exempel. På den tiden hade vi riktade arbeten mot bland annat USA, Tyskland och Kina. Indien fanns inte med.
Nu ser det annorlunda ut. Och efter hemkomsten från Delhiresan klubbade BRG:s politiska styrelse den Göteborgsspecifika Indienstrategin. Precis som Andersson räknat med.
Under perioden 2026–2030 ska Indien vara en prioriterad internationell marknad och staden ska jobba proaktivt och fokuserat med relationerna till det som numera är världens fjärde största ekonomi. Ett eget ”Gothenburg-India Business Council” ska startas, liksom återkommande ”Indian Talent & Diaspora”-dagar.
– Det är en jädra energi helt enkelt, säger Patrik Andersson.
– Det är en anda av att vi vill och de vill, och vi vill växa tillsammans. Jag vill att fler indier flyttar hit. Vi har ett jättebehov av deras kompetens!
Om nyfödde lille Tryaksh är yngst, hör Meena Ahluwalia till de äldre. Som 74-åring kan hon se tillbaka på ett långt liv i Göteborg, där hon ofta varit mycket ensam om sin bakgrund. Meena kom redan 1976 när hennes man startade sin första restaurang här.
– Till en början satt jag mest och tittade ut genom fönstret – och tårarna trillade ner.
En gång var hon på det då nybyggda köpcentrumet Nordstan och fick på långt håll syn på en man med svart hår.
– Vi måste prata med honom, sa jag och drog otåligt min make i armen. Så ovanligt var det att se en person från våra hemtrakter. Nu är det ju helt annorlunda!
Meena skiner upp. Runt henne på familjens restaurang samlas intervjupersonerna i det här reportaget. De andra – som landat här som del av en större trend och aldrig känt sig lika udda som Meena gjorde – hajar ändå till framför den här äldre kvinnan.
Tryaksh har inga mor- eller farföräldrar på den här sidan ekvatorn. Sheeba saknar sin föräldrageneration 500 mil bort. Badmintonspelarna blir också liksom mjuka i hjärtat inför Meena Ahluwalias uppenbarelse. Hon sitter vid det rikt dukade bordet och öser beröm över sönerna Ricky och Jimmy och deras goda mat. Ganska osvenskt, enas alla om. Men väldigt indiskt!
– Vi saknar det så klart, säger Sukanya, som försöker vagga sin lille son till sömns i larmet.
– ”The extended family” går inte att ta med sig.
Ricky Ahluwalia måste ge sig av. Han spelar fotboll i Hovås-Billdal Old Boys och avsparken närmar sig. Men det går nästan inte att rycka mamma Meena ur soffan. Alla vill ta bilder och byta nummer.
– Kom nu ”Mother India”, säger Ricky med ett leende, född och uppvuxen i Sverige.
– Vi har en tid att passa.
