När den svenska filosofen Konrad Marc-Wogau 1935 skriver om månillusionens problem i tidskriften Theoria benämner han det inom parentes som luna mendax, den lögnaktiga månen. Månen har världen över förknippats med föränderlighet och villfarelse sedan urminnes tider, i allt från nordisk folktro till kinesisk poesi. Månljuset – som bara skenbart härrör från månen – vilseleder resenärer, förvrider avstånd och förskjuter verkligheten.
Termen luna mendax har fungerat som en latinsk påminnelse om att när månen ser ut som ett C som i crescit, den växer, så avtar den; och när månen ser ut som ett D som i decrescit, den avtar, så växer den. Månen ljuger, och dess största lögn, som filosofer och forskare förbryllats över sedan antikens dagar, är just månillusionen, hur den lyckas med bedriften att se så stor ut i horisonten.
Månens vinkelstorlek förändras inte nämnvärt oavsett var på himlen månen befinner sig eller när på året den observeras. Den så kallade supermåne som inträffar när månen är som närmast jorden i sin elliptiska bana innebär bara en femprocentig storleksökning på himlen jämfört med medelstorleken under ett år – för lite för att det ska vara märkbart med blotta ögat. Varje gång du har tänkt för dig själv eller högt utbrustit hur sällsamt stor månen är just denna kväll har du alltså låtit dig förledas av månens bluff. När månen står nära horisonten är det dock svårt att inte drabbas av intrycket att den är större än vanligt. De flesta uppger en storleksökning på runt femtio procent jämfört med när den står högre upp på himlen. Vissa upplever en mycket större ökning än så. Frågan som fortsätter att gäcka människan är vad denna skenbara storleksökning beror på.
Marc-Wogaus sammanfattning av forskningsläget 1935 delar in teorierna om månillusionens orsaker i tre kategorier: fysikaliska, fysiologiska och psykologiska
Marc-Wogaus sammanfattning av forskningsläget 1935 delar in teorierna om månillusionens orsaker i tre kategorier: fysikaliska, fysiologiska och psykologiska. Den förstnämnda gör gällande att månens vinkelstorlek faktiskt ökar i horisonten. Mest uppmärksamhet har riktats åt hur ljusstrålar bryts i atmosfären. Men denna refraktion har främst en tillplattande effekt. Dessutom befinner sig månen i horisonten en jordradie längre bort än när den står högst upp på himlen, vilket gör att den snarare blir något mindre. Redan 1935 var denna kategori därför borträknad. När det gäller de fysiologiska teorierna – som berör framför allt blickriktning och ögats funktion – var de varken då eller nu ansedda som mer än på sin höjd marginella bidrag till illusionen, även om forskningen fortfarande pågår.
Därmed återstår den tredje kategorin. Psykologiska förklaringar. När Helen Ross och Cornelis Plug 2002 kommer med sin forskningsöversikt ”The mystery of the moon illusion. Exploring size perception” har inte mycket förändrats. Två gamla teorier är fortsatt av intresse. Enligt den ena bedömer vi månen som större i horisonten för att den då upplevs som längre bort. När två objekt har samma vinkelstorlek men det ena verkar vara längre bort så upplevs det också vara större. Det är samma fenomen som när vi ser ett flygplan uppe på himlen och inte har några problem att tolka det som större än en trollslända. Enligt den andra teorin förstoras månen av den omedvetna jämförelsen med objekten i förgrunden – träd, byggnader och landskap som skapar en visuell referensram som saknas när månen står högre upp på himlen.
Båda teorierna låter rimliga och förklarar en del av månillusionen, men ingen av dem räcker och båda har sina problem. Det är omstritt huruvida, och i så fall hur, avståndsbedömning har med saken att göra, och de flesta upplever tvärtom inte månen som längre bort i horisonten utan närmre. Dessutom kvarstår illusionen även på platser där inga förgrundsföremål finns, som över havet eller i öknar.
Ross och Plugs slutsats är att det inte finns någon tillfredsställande teori. Den enskilt viktigaste faktorn tycks vara den synliga terrängen, som förklarar runt fyrtio procent av storleksökningen. Fysiologiska aspekter förklarar förmodligen tio procent. Möjligen kan fysikaliska aspekter som lätt dis och en röd färgton på månen bidra med ytterligare tio procent. Men hur allt detta hänger ihop och mekanismerna bakom är fortsatt okänt.
Vi vet att månen ljuger. Vi vet bara inte hur. Månens förstorning är som ett trolleritrick
De senaste tjugo åren har vi inte kommit längre än så. En anledning är att det inte råder konsensus ens om forskningens grundpremisser – om vad illusionen är, hur den ska mätas eller vilka faktorer som ska isoleras och på vilket sätt. Det är inte självklart hur en mätning av månens skenbara storlek ska gå till, eller ens om skenbar storlek syftar till månens vinkelstorlek eller linjära storlek. Det är heller inte självklart om det är månen i horisonten som blir större eller månen i zenit som blir mindre. Illusionen fortsätter att återupptäckas och återförklaras av forskare och lekmän som enkelt väcker liv i gamla förlegade idéer. Resultatet är en ström av experiment som inte går att jämföra och nya teorier som i bästa fall förklarar olika delar av fenomenet men aldrig helheten. Det är inte bara månen som är undflyende – det är själva forskningsobjektet eftersom illusionen befinner sig mitt i skärningspunkten mellan subjektivt och objektivt, mellan fysik, fysiologi, psykologi och filosofi. Det finns ingen gemensam forskningsfront, bara ett myller av perspektiv.
Vi vet att månen ljuger. Vi vet bara inte hur. Månens förstorning är som ett trolleritrick som upprepats framför oss under miljontals kvällar genom hela mänsklighetens historia. Men hur mycket vi än försöker lyckas vi inte blicka in bakom kulisserna för att avslöja tricket.
Enligt Maurice Merleau-Ponty ska vi dock vara försiktiga med den ambitionen. I ”Varseblivningens fenomenologi” (1945) slår han felaktigt fast att månillusionen sedan länge är löst och att den uppstår genom objekten mellan betraktaren och månen. Han gör dock inga anspråk på att besitta någon vetenskaplig expertis i frågan. Snarare vill han visa hur vetenskapens perspektiv alltid vilar på en mer ursprunglig erfarenhet av världen, en erfarenhet som inte låter sig reduceras till det som är mätbart.
Det blir tydligt i hans exempel på hur vi försöker korrigera vår perception. Tar man ett rör och betraktar månen genom det så försvinner illusionen tillsammans med terrängen. Enligt det vetenskapliga synsättet befriar röret oss från vår felaktiga upplevelse och visar den objektiva sanningen. Men den olösliga månillusionen föds först med idén om att vi borde uppfatta månen på ett visst sätt. Vi får inte glömma att månen som växer i horisonten är världen så som den framträder. Den erfarenheten kan ingen korrigering upphäva, den är själva utgångspunkten för vad vi kallar verklighet.
Förklaringarna, teorierna och abstraktionerna är enligt Merleau-Ponty bedrägliga eftersom de förvandlar upplevelsen till sekundär fastän den är omedelbar. I försöket att närma oss vad som egentligen händer och kunna blicka in bakom trollkarlens kuliss gör vi oss redo att avfärda vår upplevelse. Denna inställning reducerar paradoxalt fenomenet och hindrar oss från att nå sanningen. Den levda upplevelsen kommer alltid först, och varje analys är bara ett efterspel. Därför kan vi inte förstå oss själva bara som produkter av biologi och psykologi och låta vetenskapens universum sluta sig över oss. Vetenskapen själv är uppbyggd på den levda världen, och om vi vill förstå dess räckvidd måste vi först återvända till denna ursprungliga erfarenhet som allt vetande ytterst springer ur. Vi bör därför inte fråga oss huruvida vi verkligen varseblir världen utan i stället konstatera att världen är det som vi varseblir.
I en strikt fysisk mening är vår levnadsvärld uppbyggd på illusioner. Att månen verkar skifta i storlek är en av de mindre
I en strikt fysisk mening är vår levnadsvärld uppbyggd på illusioner. Att månen verkar skifta i storlek är en av de mindre. Vi ser färger inte för att de existerar i ljuset utan för att de uppstår i våra nervbanor; vi uppfattar fasta former trots att materia till största delen består av tomrum; vi rör oss genom en värld som tycks stabil trots att allt vi ser är resultatet av hjärnans tolkningar av föränderliga signaler. Dörren i rörelse förblir rektangulär fastän bilden på näthinnan ständigt förvrids, pappret förblir vitt även i skymningens röda ljus, och föremål behåller sin storlek trots att deras projektion på näthinnan krymper när vi rör oss bort från dem. Illusioner är inte undantag i vår vardag – de är själva förutsättningen för att vardagen ska framträda som begriplig. Världen är kulissen.
Merleau-Ponty noterar att ”verkligheten är en stabil väv, som inte inväntar våra omdömen för att införliva de mest överraskande fenomen eller förkasta våra mest sannolika fantasier”. Månen är en del av denna tätt vävda verklighet. I Edith Södergrans verk blir detta en poetisk sanning. Månen behöver inte förklaras för att vara verklig – den skapar verkligheten:
Och månen spinner sin underbara väv,
den blommor älska,
och månen spinner sitt sagolika nät
kring allt som lever.
(”Månen”, 1922)
Månen har med sin skenbara storleksökning vägrat att underställa sig vetenskapen i över två tusen år. Men det behövs ingen vetenskaplig förklaring för att avslöja vad det är vi upplever. Den enklaste lösningen är att det inte finns någonting skenbart över den växande månen – det är inget trick att genomskåda utan en del av världens magi. Vissa kvällar tronar månen ovanligt stor och majestätisk på himlen. Det är bara en lögn i relation till människans fixa idéer om hur världen borde se ut.
