Ett rikt dekorerat slott med hundratals rum. Förgyllda salonger och de finaste möblerna som gick att uppbringa. Silkesgobelänger, guldbroderade kläder, utsökt konst, ett hav av tjänare och ett helt folk som följde din minsta vink.
Ungefär så såg livet ut för Ludvig XIV (1638-1715), även kallad Solkungen, när han levde i slottet Versailles utanför Paris. Den skärva av befolkningen i övrigt som tillhörde de mest privilegierade, gick det heller ingen nöd på.
– I dag är det nästan svårt att föreställa sig den materiella lyx och all personlig service som de rikaste hade på den här tiden. Det går inte att jämföra med de rikaste i dag, säger Fredrik Charpentier Ljungqvist, professor i historia vid Stockholms universitet.
Vid en första anblick är det lätt att bli avundsjuk. För vem vill inte framleva sina dagar i en ofattbar lyx? Visst fanns det vedermödor förr. För de allra flesta var livet betydligt mer slitsamt än vad det är i dag, men knappast för en enväldig kung, eller?
Fredrik Charpentier Ljungqvist, som ägnat sitt yrkesverksamma liv åt att studera det förflutna, är inte helt övertygad.
– Livet på 1700-talet var mer brutalt, mer smärtsamt och betydligt kortare än vad det är i dag, även för en kung eller drottning, säger han.
Det mest uppenbara är de framsteg som gjorts sedan dess inom både medicin och folkhälsa. För hela världen är den förväntade livslängden nu mer än 73 år – en ökning med åtta år sedan 1990. Aldrig tidigare har vi blivit så gamla som nu. Annat var det förr.
– Folk dog till höger och vänster, framför allt barn. Om du fick tio barn kanske tre eller fem av dem aldrig blev äldre än fem år, säger Fredrik Charpentier Ljungqvist.
I en värld utan vare sig vaccinationer, antibiotika, rent vatten, eller någorlunda hygien var medellivslängden i Sverige runt 40 år under 1700-talets andra hälft, så långt tillbaka vi har tillförlitlig statistik. Främst beroende på den höga barnadödligheten, som – på grund av epidemier av smittsamma sjukdomar och tillgången på mat – pendlade kraftigt från år till år. Exempelvis var barnadödligheten ”bara” 32 procent år 1771. Till följd av svår missväxt och svältrelaterade sjukdomar var motsvarande siffra två år senare hisnande 49 procent. Vart annat barn under fem år, med andra ord.
– Men om du klarade dig de första åren kunde du räkna med att bli någonstans runt 60 år gammal, även om det också fanns en hel del som blev runt 80 år, säger Fredrik Charpentier Ljungqvist.
Förutom att en lunginflammation eller simpel sårskada kunde ta kål på dig, fanns det heller ingen effektiv smärtlindring, vilket resulterade i ett lidande som är svårt att föreställa sig i dag.
– Man opererade, amputerade och drog ut tänder utan riktig smärtlindring. Det var först på 1840-talet som man med hjälp av eter och kloroform kunde erbjuda effektiv bedövning, säger Fredrik Charpentier Ljungqvist.
Även om det dödliga våldet minskade kraftigt under 1700-talet, var samhället betydligt mer brutalt då, jämfört med i dag. Att gå på krogen och bli full, att föda barn eller resa. Mer eller mindre allt vi förknippar med ett vanligt liv i dag innebar en kraftigt förhöjd risk att fara illa.
– Många av de här sakerna var nästan lika riskabla för de rika som de mindre välbeställda, som att drabbas av sjukdom, resa eller föda barn.
Därutöver var tillgången till information, utbildning och jämställdhet väsensskild mot vad den är i dag. Bara för att nämna några saker.
Men var 1700-talsmänniskan mindre lycklig för det? Enligt Fredrik Charpentier Ljungqvist är det svårt, för att inte säga omöjligt, för oss att veta. Inte minst eftersom förväntningarna var helt annorlunda då, jämfört med vad de är i dag.
– Tidig och plötslig död och svårt lidande var något helt normalt, även för de privilegierade. Svältkatastrofer och dödliga sjukdomar var också något naturligt. Man visste ju inte om något annat.
Så hur gick det då för Ludvig XIV? Levde han – tack vare all sin konst, alla sina tjänare och vackra slott – ett liv värt att avundas? Karln blev ju ändå nästan 77 år gammal.
När Ludvig var nitton år gammal drabbades han av dysenteri, samma sjukdom som tog många liv i Sverige 1773. Han överlevde, men tappade allt sitt hår (därav den svallande peruken, som på så vis blev högsta mode vid de europeiska hoven). När han närmade sig 30 fick han en besvärande analfistel som läkarna, efter flera misslyckade försök (bland annat med hjälp av ett glödgande strykjärn), lyckades operera bort. I 40-årsåldern drogs alla hans tänder ut. Utan bedövning, så klart. Dessutom led han av gikt, reumatism och dålig mage. Till råga på allt sägs han ha luktat osedvanligt illa, även med den tidens mått mätt. Som ett ”vilddjur”, enligt en utländsk ambassadör. Mot slutet av sitt liv åt han i princip bara gamla fikon. Vid det laget hade alla hans legitima barn och barnbarn dött, de allra flesta redan i unga år, varför han efterträddes av sin sonsons son.
Att en regent blev så gammal var dock ovanligt.
– Den förväntade livslängden för de allra fattigaste i världen i dag är högre än vad den var för kungar och drottningar i Europa för 200 år sedan, säger Fredrik Charpentier Ljungqvist.
Men som professor i historia borde väl du vara nyfiken på att se hur det var då, eller?
– Nej, tack. Jag trivs väldigt bra i vår samtid. Det mesta talar emot att göra en tidsresa. Inte minst med tanke på hur brutalt och obekvämt samhället var och det lidande som fanns då.
Läs mer:
Broderade könsorgan får historiker att drabba samman
Vasaskeppets ”lillasyster” Falken identifierad
