Polarfararen Ernest Shackleton har gått till historien för att tillsammans med fem andra ha lyckats segla i en öppen livbåt från Antarktis till Sydamerika. Resan – som var på 720 nautiska mil (motsvarande 1 333 kilometer), gick över ett stormigt hav och tog 17 dygn att genomföra – har ansetts som en av de främsta seglatserna någonsin.
Anledningen till den våghalsade resan var att Shackletons skepp, Endurance, några månader dessförinnan hade fastnat i packisen och sedan sjunkit. Konstigt, tyckte många, eftersom Endurance ansågs vara det mest stryktåliga polarfartyg som någonsin hade funnits. Förklaringen blev att isen hade slitit bort rodret. Otur, helt enkelt.
Innan skeppet gick till botten hade besättningen övergivit fartyget. Efter en äventyrlig vandring lyckades man till slut nå den obebodda Elefantön, varifrån en handfull alltså gav sig iväg mot Sydamerika för att fyra månader senare kunna undsätta de andra.
Först år 2022 lokaliserades vraket på 3 000 meters djup i Weddelhavet.
En av dem som var med då, som en inbjuden expert, var Jukka Tuhkuri, professor i hållfasthetslära och arktisk marinteknologi vid Aalto-universitetet i finska Esbo. Nu visar hans efterforskningar att Endurance inte alls var så starkt byggt som man tidigare trott. Inte nog med det. Ernest Shackleton var dessutom väl medveten om fartygets brister, redan innan han satte segel och gav sig ut på den ödesdigra resan.
– Faran med en is som hela tiden rör sig, och det tryck som en sådan is ger upphov till, och hur man bygger ett skepp för sådana förhållanden, visste man vid den här tiden. Därför kan man undra varför Shackleton valde ett skepp som inte var konstruerat för en tryckande packis, säger Jukka Tuhkuri i en kommentar.
Resultatet av forskningen, som nu presenteras i Polar Record/Cambridge University Press, visar bland annat att det norskbyggda fartyget, som Shackleton döpte om till Endurance (uthållighet på svenska), hade ett ovanligt långt maskinrum, vilket resulterade i en allvarlig försvagning av skrovet. Några diagonala balkar för att kompensera för denna försvagning fanns dock inte. Andra balkar och ramverk var också betydligt klenare till sin konstruktion än vad de borde ha varit.
– Det här utmanar inte bara den romantiska idén om att Endurance var det starkaste polarfartyget någonsin. Det motsäger också den förenklade förklaringen att det var rodret som var skeppets Akilleshäl, säger Jukka Tuhkuri, som också har analyserat Shackletons dagböcker samt annan korrespondens.
– Shackleton kände till de här svagheterna. I ett brev till sin fru strax före avfärd beklagade han sig över skeppet och medgav att han var beredd att byta ut det mot sitt tidigare fartyg vilken dag som helst. Vid ett besök på ett norskt båtvarv föreslog han dessutom diagonala balkar för ett annat skepp. Det skeppet klarade sig, trots att det satt fast i packisen i flera månader.
Men trots att Shackleton visste, vill Jukka Tuhkuri inte döma honom.
– Man kan spekulera om pengabrist eller tidspress, men sanningen är att vi nog aldrig kommer att få veta varför han gjorde de val han gjorde.
