David Baddiels vrede och humor träffar rätt om samtidens antisemitism

För femton år sedan skrev David Baddiel manus till filmen ”The Infidel”, en hejdlös men kärleksfull drift med religion och etnisk identitet. Den muslimske fast-inte-så-troende taxichauffören Mahmud, spelad av Omid Djalili, upptäcker att han är adopterad – och född jude. Det utlöser en kris och han tar hjälp av den judiske taxichauffören Lenny för att ”lära sig bli judisk” – i hopp om att försonas med sin biologiske, ortodoxe far innan denne dör.

Filmen är klassisk knaskomedi och nästan hela den brittiska komikereliten ställde upp i biroller. Men jag undrar om den i sin respektlöshet kunnat göras i dag. Den känns som en vindpust ur en mindre oförsonlig tid.

Baddiel har i Storbritannien mutat in en nisch som såväl skarp ståuppkomiker som författare för barn och vuxna. I hans produktion sticker romanen ”The secret purposes” (2004) ut som en särskild satsning. Föga förvånande handlar den om Förintelseöverlevare och de fördomar de stöter på när de nått säkerheten i Storbritannien; Baddiels egen mor kom till landet som flykting efter Kristallnatten.

Men för tre år sedan väckte han uppmärksamhet med en helt annan sorts bok: ”Judar räknas inte”, som nu kommer på svenska. Det är en hundrafyrtio sidor lång och enveten monolog av det slag man skulle kunna höra honom framföra från scenen – men här är humorn hårt kopplad, även om den naturligtvis blixtrar till, särskilt i fotnoterna.

Baddiel går i clinch med de mer svårfångade sidorna av samtida antisemitism. Han tar som vanligt tag i en bisarr egenhet som sticker ut – och nystar tills det visar sig att tråden var en hel matta. Hans ursprungliga fråga är: vi vet att judar i alla tider varit en ”utsatt” minoritet, men varför räknas de i dag inte till den gruppen? Varför är utbrott av rå antisemitism ”undantag” medan angrepp på andra minoriteter ses som uttryck för ”strukturer”, för de mörkare sidorna av hela det moderna samhället?

Alla som tillhör en sådan minoritet vet vad ”mikroaggressioner” är och hur de känns. Och alla människor som står för demokratins idéer om jämlikhet och universalism uppfattar sådant som avskyvärt.

Men Baddiel frågar varför de demokratiskt sinnade, progressiva (hans ord) människor han själv anser sig tillhöra tidvis skyggar för att lika kraftfullt fördöma fördomar, våld och hot mot judar.

Ett av de fyndiga begrepp han använder är ”Schrödinger-vit”. Judar är vita och därmed inte lika utsatta som andra ”rasifierade” – men ändå ”annorlunda” och därmed inte vita. (Vad Elisabeth Åsbrink i sitt efterord kallar en ”lose-lose-situation”.) Baddiel nystar på, med exempel ur främst brittisk offentlighet, som från debatten om Jeremy Corbyns alltför senfärdiga sätt att röja upp bland antisemitiska tendenser i sitt parti. Själv vänstersosse såg Baddiel sympatiska drag hos Corbyn, men också ”den blinda fläcken” – som kom att skada Labour i grunden.

Baddiels vrede rör vid något centralt. Vad jag själv tidvis saknat hos i övrigt övertygade antirasister är insikten om hur antisemitismen tillhör det rasistiska tänkandets kärna. Detta må växa ur kolonialismens behov av att tvinga ned grupper i underordning; men antisemitismen är på plats där från början, i 1500-talets tanke på Limpieza de sangre, ”rent blod”. Blundar man för antisemitismen kommer snart hela zombieföljet ut ur kulisserna – som i den i svensk politik numera etablerade konspirationsteorin om ”folkutbytet”, där det förstås ytterst är judar som står bakom all migration.

Jag undrar själv hur mycket bredare och starkare protesterna mot Israels övergrepp mot Gazas civila skulle kunna bli om de ”progressiva” (ett honnörsord för såväl Baddiel som för mig) mer energiskt urskiljde vikten av att synliggöra försåtlig och därför än farligare antisemitism.

I förordet, skrivet efter Hamas terrorattack den 7/10 2023, påpekar Baddiel att israeliska förläggare länge inte ville ta i hans bok. Han var för kritisk för deras smak. Men Baddiels bok blir brännande, också tre år efter sin utgivning, när han beskriver det kollektiva skuldbeläggandet av staten Israels övergrepp mot den palestinska befolkningen. Han skriver:

”Jag bryr mig inte mer om det [Israel] än något annat land, och att utgå från att jag gör det är rasistiskt. Att utgå från att jag har en grundmurad åsikt om Israel är rasistiskt.”

Samtidigt berättar han hur Hamas attack fick honom i gungning och skrämde honom själv. Den som inte kände fasa inför den 7 oktober har stängt av kontakten med något avgörande inom sig – på samma vis som den som inte tillåter sig att känna fasa och förtvivlan över vad Gazas civilbefolkning utsätts för.

Det är den sortens ideologiska strömbrytare Baddiel vill hacka loss ur väggen.

Läs andra texter av Ola Larsmo och fler av DN:s bokrecensioner