Det hittades notblad i Auschwitz-Birkenau redan i januari 1945: brända i kanterna, sönderrivna, osorterade – rester av sådant SS-soldaterna förstört i sina försök att undanröja bevis.
Det mesta var färdigtryckta noter till marscher och folkvisor som spelades av lägerorkestrarna när fångarna fördes fram och tillbaka till slavarbetet.
Uthungrande och sjuka tvingades fångarna gå i takt med musiken. Ofta kommenderades de att sjunga med. Det hände att de fick fortsatta även när de bestraffades och pryglades in i medvetslösheten eller döden. Primo Levi kallade den musiken för lägrets röst: ”När vi hör den vet vi att våra kamrater marscherar som robotar där ute i dimman”, skrev han.
Musiken var en del av förtrycket och tortyren.
Och förstås en del av den kulturella fernissa, den estetiska kappa som nazisterna svepte in sina brott i.
Orkestrarna – som bestod av fångar de med – underhöll vakterna och SS-officerarna i lägren. Kommendant Rudolf Höss kunde dyka upp och begära en aria ur ”Madame Butterfly”. Josef Mengele kunde beställa Schumanns ”Träumerei”.
Men musiken var också en del av mördandet.
Orkestrarna spelade när tågen kom till lägret – och när det skedde som på byråkratins kalla språk benämndes selektionen. Orkestrarna spelade när de som sorterades bort anlände med lastbilar till gaskamrarna. Orkestrarna spelade ibland till och med när människorna klädde av sig, och lämnade ifrån sig sina sista ägodelar. Stråkarna i Johann Strauss ”An der schönen blauen Donau” kunde ett ögonblick dämpa ljudet från de mullrande ungarna.
Det är inte svårt att föreställa sig att Auschwitz-Birkenau skulle ha tagit död på musiken – fördömt den, förgiftat den för alla som upplevde den i lägret. Men det förunderliga är att det också fanns annat där bland de brännskadade, osorterade notbladen, som påträffades i den stränga kylan vintern 1945.
Man fann även förbjuden musik, noter som skrivits ner och spelats som motståndshandlingar, eller bara för att stå ut några dagar till.
”Denna sång är skriven i blod, inte av bläck. Den sjungs inte av vilda fåglar på himlen, utan av människor inför kollapsande murar.”
”Zog nit keynmol”, protestsången på jiddisch som skrevs som en hyllning till upproret i Warszawagettot, fanns nedtecknad och sjöngs i hemlighet i lägret, precis som den judiska ”Hatikvah”, hoppet, och den tyska sången ”Die Gedanken sind frei”.
Men där fanns också egna kompositioner, sorgsna, förtvivlade, vackra stycken som arkiverades efter kriget och som nu efter idogt detektivarbete fogats ihop, renskrivits, uttytts och framförs av orkestrar världen över.
Jag kan inte sluta tänka på dem.
Jag ser dem som fåglar just, brända, slagna som nu lyfter och sjunger om det som knappt kan uttryckas.
Låt musiken, tänker jag, om orden inte räcker, vittna, nu åttio år efter befrielsen när mörka moln åter rör sig på den europeiska himlen.
Eller som det sjöngs i ”Zog nit keynmol”:
Om soluppgången dröjer, låt sången skickas vidare till kommande generationer som ett hemligt lösenord.
Texten är en bearbetning av ett tal som David Lagercrantz höll på måndagen i samband med utdelningen av Micael Bindefeld-stipendiet.
Läs mer:
Björn Wiman: Förintelsen är inte en avslutad historisk händelse – det är en alltjämt livsfarlig erfarenhet
