Tv-serien ”Törnfåglarna” gjorde ett oförglömligt intryck på mitt unga hjärta när Sveriges television visade den på 80-talet. Jag var inte mer än elva år fyllda, men det var något med den omöjliga, förbjudna, skandalösa kärleken mellan seriens protagonister som kändes som en glimt in i vuxenvärldens mysterier.
Han, Fader Ralph, en katolsk präst – spelad av den oöverträffat stilige Richard Chamberlain – kan inte ta emot kärleken som den väsentligt yngre Meggie vill ge honom. I stället underkastar han sig Gud. Han och Meggies kärlek är passionerad men också kantad av förbud och gränsöverskridanden och allt detta inramas av kristendomens symboler – guld, svart och rött, rosor, stearinljus och en halvnaken förödmjukad gud uppspikad på ett kors.
Sammanlänkningar av sexuell och religiös passion löper som en röd tråd genom kulturhistorien. Varför är det så?
Jag tror att det beror på att religionernas myter, regler och tabun ofta är fixerade vid den på många sätt skrämmande sexualiteten, men också för att sex på olika sätt liknar religion. Dessa två delar av det mänskliga livet verkar kunna stärka och ge draghjälp åt varandra. Gränsen mellan dem luckras också upp genom att det sexuella kan närma sig något som liknar religion, och det religiösa kan upplevas som intimt och sensuellt.
Om man frågar sig varför religiösa ritualer kan präglas av sådan förtrollande mustighet, med rökelsedoft, dämpad belysning, obegripliga symboler, rituella roller, hemlighetsmakeri och hierarkier, kan ett svar vara att religionen lånar uttryck från det erotiska.
Likheterna blir tydliga om man funderar över hur själva den rituella akten går till i många religiösa traditioner: Man vill komma åt något särskilt, få en speciell kontakt, något som bryter av från den profana tillvaron, något som inte går att tala om på samma sätt som man talar om vardagligheter. Därför iordningställer man ett rum där de vanliga reglerna inte gäller, ett rum omgärdat av tabun och tystnad, kanske en kyrka eller ett tempel. Och det man får erfara där skapar en förnimmelse av något som går utöver det vanliga, en upplevelse av något transcendent som bryter in i världen.
Till detta kommer deltagarnas psykologiska förutsättningar: deras känslor och förväntningar, deras längtan efter närhet och bekräftelse, deras rädsla för att bli dömda eller avvisade, och kanske deras längtan efter att få ge efter och släppa kontrollen. När allt samverkar kan den religiösa gränserfarenheten infinna sig. Det förefaller mig som att den inte är helt olik de upplevelser som också sexualiteten kan frambringa.
Mötet med den andre blir då som att komma hem, som att det fyller ett hål i ens hjärta
Typiskt för båda erfarenheterna är ju en motsägelsefull kombination av upplösning och bekräftelse av det egna jaget. En del psykologer som försökt sig på att beskriva sexuell extas, har noterat att sådan stärker självkänslan samtidigt som den rymmer en upplevelse av att förlora sig själv. Man tar genom att ge, och ger genom att ta.
Jagets styrka blir till genom att man vågat visa sårbarhet inför den andre, som i sin tur kan leda till känslor av frid och tillfredsställelse, av att vara levande och hel i sig själv, som om man förstått något outsägligt om tillvaron. Föga förvånande är det en erfarenhet som kommer åt något djupt personligt i en människa. Den religiösa erfarenheten kan ibland uppbåda något liknande.
Förutsättningen i båda fallen är också upplevelsen av att sakna något, av att det behövs en relation med någon annan för att man ska kunna vara tillfreds med sitt liv, att man är ofullbordad i ensamheten, och att föreningen med den andre – oavsett om det är en gud eller en kärlekspartner – blir svaret på ens längtan. Mötet blir då som att komma hem, som att det fyller ett hål i ens hjärta. Så har både gudsrelationer och romantiska kärleksrelationer ofta beskrivits genom historien.
Förmodligen hänger likheterna ihop med en historisk utveckling som blivit tydligare i takt med sekulariseringen. Reformationen, upplysningen och framväxten av ett industrialiserat Europa gjorde att kyrkan marginaliserades och att traditionella hierarkier alltmer kom att ifrågasättas.
Det har spekulerats i vad som ersatte religionen. Vad, har man frågat sig, tog den plats som religionen en gång hade som människors djupaste meningsstruktur? Den politiska kampen, konsten, naturupplevelserna, vetenskapen eller konsumtionen har framförts som tänkbara svar. Och det ligger säkert en sanning i de alternativen. Till dem förefaller det dock rimligt att lägga även den romantiska kärleken och löftet om sexuella upplevelser.
Möjligheten att förverkliga romantisk kärlek växte nämligen fram parallellt med att de religiösa berättelserna marginaliserades i vår del av världen. Romantisk kärlek som kulturellt fenomen spred sig bland befolkningen – utifrån förlagor i riddarsagor och aristokratiska fantasier – i takt med att samhällets kollektivistiska strukturer bröts upp.
I Sverige började idén om kärleksäktenskapet spridas i den spirande borgerligheten på 1800-talet. Samtidigt som det kristna livsidealet att ge sig själv till det gudomliga falnade växte alltså ett annat fram som handlade om att ge sig själv till en annan människa. Ett viktigt inslag i den romantiska kärleken var dessutom att dyrka den man älskade. ”Sann kärlek”, sades det nu, handlar inte om självisk lust, utan om en oegennyttig och självöverlämnande hängivelse till den andre. Det är själen som ska älska och inte bara kroppen.
I verkligheten är sexualiteten ofta för hoptrasslad med tillvarons andra sidor – det gäller inte minst maktaspekten
Nu bör det kanske sägas att det nog är så att både sex och religion i verkligheten oftast är allt annat än extatiskt. Och det är inte alltid som sexuella möten i praktiken blir den typ av självöverlämnande själamöten som det romantiska kärleksidealet beskriver. I verkligheten är sexualiteten ofta för hoptrasslad med tillvarons andra sidor. Det gäller inte minst maktaspekten. För att kunna ge sig själv till en annan, måste man äga frihet och självbestämmande, annars är det ju inte ett överlämnande det handlar om utan tvång eller plikt. I de flesta samhällen och epoker har, som bekant, framför allt kvinnors självbestämmande varit extremt begränsat. När man talar om sex som extas är det därför en önskan, snarare än många människors faktiska erfarenhet, som det handlar om.
Icke desto mindre innebär kopplingen religiositet och sexualitet ett potentiellt sprängstoff, en svårslagen möjlighet till både konstruktivt och destruktivt agerande. Religiositeten kan vara lika stark som den passionerade förälskelsen, och den som har kontroll över den besitter därmed ett maktmedel som kan leda människor till mening och ett nytt liv, men också fram till ruinens brant eller in i döden.
Jag tror att det är religionens och erotikens förmåga att ta sig igenom våra försvar som gör dem så kraftfulla
För det finns alltid en risk att extasen – oavsett om den är sexuell eller religiös – blir en kränkande överträdelse av ens integritet och att dess efterdyningar därför inte blir andäktighet och mening, utan förödmjukelse och skam. Över att ha dragits med, över att ha blottat sig, kanske en obehaglig känsla av att ha låtit sig manipuleras.
För både religiös och sexuell attraktion navigerar förbi den genomlysta, moraliska och förnuftsstyrda sidan av oss människor. Jag tror att det är förmågan att ta sig igenom våra försvar som gör dem så kraftfulla. Vi förlorar den psykologiska rustning som vanligtvis skyddar oss från att bli alltför sårbara. I individualismens och de fria valens tidevarv är det kanske inte helt förvånande att en sådan längtan ger sig till känna. För ju mer individualistiska vi blir, desto starkare blir också längtan efter att få förlora sig i något som man inte själv väljer. Något som liksom väljer en. Något sinnligt och autentiskt som berör en på djupet.
Läs fler artiklar av David Thurfjell:
”Vi behöver hopp när inget annat fungerar”
”Att se min pappa dö fyllde mig med tillförsikt”
”Jag sa nej till en varmkorv – och blev en äkta martyr”
