SVT:s dramaserie ”Tunna blå linjen”, skriven av Cilla Jackert, skildrar vardagslivet för en grupp poliser i Malmö. En av huvudpersonerna, Sara, spelad av Amanda Jansson, är en troende kristen från Umeå. Hon är påfallande snäll, sjunger i en kyrkokör och vinnlägger sig om att försöka tro på människors förmåga att bättra sig. Hon har också konstant en moralisk blick på sin omgivning och på sig själv. Kort sagt uppvisar hon en samling beteenden som de flesta nog kodar som just kristna.
I den tredje säsongen, vars sista avsnitt sändes i november, accentueras den här tematiken och mot slutet vävs det teologiska perspektivet samman med seriens övergripande tematik. De sista scenerna kan ses som ett sorts försvar av gudstro som livshållning. Inte som världsbild kanske, men som något som kan åstadkomma verklig förändring. Det är välspelat, angeläget och gripande, samtidigt kan jag tänka mig att en och annan 40-talist suttit med en svårfångad känsla av obekvämhet i tv-soffan: ska det här snömoset komma tillbaka nu?
Jag som själv har viss ungdomserfarenhet av lågkyrkliga miljöer som liknade den Sara tillhör, måste erkänna att även jag skruvar lite på mig under scenerna där det sjungs i kyrkan. De innerliga minerna, den mänskliga värmen och den öppna glädjen gör att det rister i mig av motvillig fascination, genans och obehag. Det är något med kombinationen av förlåtelse och självtillräcklighet som jag vill protestera mot.
Samtidigt är det svårt att formulera varför. Är det för att det kommer för nära? För att jag fylls av en irrationell rädsla att bli känslomässigt blottad? Eller är det för att det känns som att den varma och härliga stämningen omöjliggör en rak kritik av det anspråk som finns underförstått i sångerna: anspråket på utvaldhet och sanning. Hur förrädiskt är det inte, frågar jag mig, att klä något så o-ödmjukt som en övertygelse om att vara älskad av Gud i en skrud av ödmjukhet? Att förklä trosvisshet till öppenhet, självtukt till fördragsamhet med de svaga, överlägsenhet till anspråkslöshet. En sådan kombination av högmod och ödmjukhet – kanske skulle man kunna kalla den högmjukhet – har följt kristendomen sedan dess begynnelse.
Det slår mig också att något har skett med det sätt som religionen – och kanske särskilt kristendomen – bereds plats i offentligheten. Den pinsamma och konstiga känslan som dominerade när jag växte upp finns inte kvar på samma sätt. Så vad är det som har hänt?
Ett generationsskifte har skett. Man måste komma ihåg att statskyrkan, före sekulariseringen, var kungamaktens primära administrativa myndighet. Utöver sina rituella uppgifter skötte den skola, vård, omsorg och domstolar, allt det som kommuner och regioner i dag administrerar. Det var obligatoriskt att vara medlem i den, obligatoriskt att vara döpt, att gå i nattvard, att känna till Luthers lilla katekes. Sammanflätad med kungamakt, patriarkat och klassamhälle var statskyrkan den sammanhållande kraften i det hierarkiska samhälle som 1900-talet innebar en uppgörelse med.
De som föddes på 90-talet och senare har växt upp i ett samhälle där förfrämligandet av det kristna varit så självklart i mainstreamkulturen att det inte ens framstått som en position
Den avoghet som många av oss som växte upp under detta sekels andra hälft kände inför det kristna, tror jag hängde samman med denna uppgörelse. Ideologiska strider tar sig många uttryck. De sker med vapen, genom demonstrationer och i politiska debatter. Men de pågår också på mer subtila sätt, i förändringen av estetiska preferenser eller sociala statusordningar. Jag tror att man kan se pinsamhetskänslorna som en sorts efterdyning till den politiska kampen mot kyrkans position i samhället.
Den sekulära socialdemokratiska rörelsen behövde berätta bort det gamla samhället för att kunna förändra Sverige. Den filosofiska religionskritiken på 50-talet och den politiska satiren (bäst exemplifierad av Hans Alfredsons Pastor Jansson-sketch på 60-talet) befäste bilden av kristendomen som något som nu för gott var lagt i malpåse. Inte så konstigt då att vi som växte upp under decennierna efter detta skifte tog till oss av världsbilden. Den påverkade våra kulturella preferenser, våra skolgårdshierarkier, vad som framkallade tristess och genans i våra kroppar.
Men detta var på 1900-talet och ett kvarts sekel har nu gått sedan dess. De som föddes på 90-talet och senare har växt upp i ett samhälle där förfrämligandet av det kristna varit så självklart i mainstreamkulturen att det inte ens framstått som en position, än mindre som något man behöver känna starkt kring. Avståndet är ibland så givet att man rent av kan tillåta sig viss nyfikenhet, ungefär som man kan vara nyfiken på buddhismen eller gamla tiders folktro. Det är inte pinsamt längre, och inte konstigare än något annat.
För samtidigt som majoritetsbefolkningen sekulariserats har ju Sverige, genom invandring och flyktingmottagande, förvandlats till ett av världens mest mångreligiösa länder. Unga i dag har levt hela sina liv i ett samhälle där religion – och då inte primärt den lutherska statskyrkokristendomen – varit en självklar del. Den mångkulturella situationen innebär att mycket av det som sker i vår närhet är oss främmande. Det ingår i kontraktet att i ett sådant läge hålla tillbaka sina fördömanden, det gäller i relation till nyanlända folkgrupper och deras religioner. Och det gäller – som ”Tunna blå linjen” indikerar – numera även i relation till majoritetsbefolkningens.
Det finns ytterligare en aspekt av tv-seriens kristendomsfokus som är värd att ta upp. Det övergripande temat i ”Tunna blå linjen” är mänsklighet. Samhället som skildras är trasigt, världen full av våld och misstro. Huvudpersonerna kämpar, utifrån sina olika personligheter, med att förmänskliga tillvaron. Det är en tröstlös strävan eftersom problemen aldrig tar slut. Samtidigt är seriens stora behållning att man får syn på det där hoppet.
Man kan tänka sig religion som en pendel som efter att ha svängt åt ena hållet under 1900-talet, nu är tillbaka igen
En gång, när jag var förtvivlad över de grymheter som sköljde över mig från tv-skärmen, fick jag ett råd av en vän. ”Titta efter de som hjälper”, sa hon. De finns nästan alltid där. Bland raserade husmassor och lemlästade människokroppar förekommer alltid någon som försöker hjälpa, som lyfter något, som ropar och organiserar, som sveper en filt om en medmänniska. Att se det gör inte grymheterna mindre upprörande, men det förskjuter fokuset så att man orkar stå emot impulsen att stänga av helt. ”Tunna blå linjen” påminner mig om det rådet, serien handlar om mänsklighet, om hopp, om att orka åtminstone lite, lite.
Man talar ibland om det postsekulära tillståndet. Det är ett begrepp som kan användas på två sätt. Ett sätt är att se det som synonymt med religionens återkomst. Man kan tänka sig religion som en pendel som efter att ha svängt åt ena hållet under 1900-talet, nu är tillbaka igen. Men man kan också tänka att både det religiösa och det sekulära är meningssystem, att kristendomen i det gamla bondesamhället berättade för folk vilka de var, vad som var riktningen och syftet med deras liv. Upplysning och industrialisering gjorde att denna berättelse förlorade sin trovärdighet, i dess ställe trädde ideologier som inte talade om ett paradis utanför världen utan om möjligheten att skapa ett i den. Precis som kristendomen en gång gjort, gav nationalismen, liberalismen, demokratin och socialismen människorna ett större syfte.
Det postsekulära blir då tillståndet som infinner sig då också dessa meningssystem förlorat sin trovärdighet: när människor inte bara slutat tro på de religiösa berättelserna utan också på de sekulära. Då demokratin inte längre känns som en möjlighet, när socialismens ideal förefaller förfelade, nationalismen som en lögn, feminismens ideal som en utopisk fantasi.
Vissa menar att vi nu befinner oss i ett sådant tillstånd. Stämmer det är det inte förvånande att det finns en längtan efter något som kan engagera och ta en i anspråk, något som är på riktigt: en symbolisk gemenskap, en övertygelse, ett sammanhang, en tro, vad som helst så länge det är någonting annat än den stora tomheten. Kanske är det därför SVT i dag låter ”Tunna blå linjen” mynna ut i ett försvar av gudstron som en helande kraft. För bara några år sen tvivlar jag på att det kunnat hända.
Läs mer:
David Thurfjell: Jag sa nej till en varmkorv – och betedde mig som en äkta martyr
