Den har inte kommit över en natt. Nej, när vi nu ser den sprida sig över världen som en farsot erinrar vi oss de första tecknen. Vi hade betraktat dessa som uttryck för marginella strömningar i vårt beprövade demokratiska samhälle. Vi försummade att konsekvent bemöta de förvridna argument med vilka den fick sin näring av den ultranationalistiska och högerpopulistiska propagandan: den pånyttfödda dolda eller öppna fascismen.
Under tillämpning av den klassiska grundsatsen söndra och härska har denna utveckling främjats av politiska ledare som företräder auktoritativa eller totalitära former av styre, som Rysslands Putin, Ungerns Orbán och USA:s Trump. Ryssland och USA skiljer sig såtillvida att Ryssland är steget före USA. I Ryssland har Putin, i realiteten en maffialedare med stormaktsambitioner, sedan länge med lagstiftning, repression och propaganda skapat ett envälde i ordets sanna bemärkelse. Inom landet behöver han inte bedriva någon söndring att tala om. Den tillämpar han desto flitigare i sin utrikespolitik, i synnerhet mot Europa. Det sker i hans oavlåtliga strävan att härska över ett ryskt imperium som till varje pris ska omfatta också Ukraina.
För Trump är hatdriven söndring (”Jag hatar mina motståndare”) ett effektivt inrikespolitiskt redskap. En del amerikaner tror till och med på ett inbördeskrig. Söndring har också blivit ett av flera verktyg i Trumps tullfixerade globala härtåg mot frihandeln. USA:s president spelar ”Monopoly Deal” med hela världen utan att skämmas för sina egna regler och manipulerade kort. På sikt hotar ett internationellt ekonomiskt kaos där USA:s folk mycket väl kan drabbas värst.
Trumpadministrationens angrepp på USA:s rättssystem och de statliga institutionerna, på oberoende media, den humana asylpolitiken, det gällande rösträkningsförfarandet, universitetens självständighet, bibliotekens val av böcker och myndigheter som svarar för miljö, folkhälsa och ulandshjälp – allt visar på en politisk riktning som väcker onda aningar.
Men ingen kan hävda att varningsklockor inte har ringt. Det må ha saknats direkta paralleller till det vi ser i dag, men likheter finns med den historiskt belagda uppkomsten av totalitära stater och deras successiva avskaffande av demokratiska rättigheter. USA under den oberäknelige Trump kan befinna sig i rörelse mot det tillstånd vi ser i Putins Ryssland: en diktatorisk och korrupt polisstat kännetecknad av aggressiv nationalism, censur, övervakning, angiveri, avsaknaden av fria val och fria medier, av åsiktsfrihet, yttrandefrihet och föreningsfrihet
Ingen kan heller hävda att framstående författare, ibland i profetisk klarsyn, inte har varnat för en utveckling lik den som nu hotar mänskligheten. Först på plan i modern tid var den ryske författaren Jevgenij Zamjatin (1884–1937) som 1921 i sin satiriska roman ”Vi” varnade för ett totalitärt övervakningssamhälle. Denna kritiska samhällsskildring med inslag av science fiction skulle bli modell för några av de dystopiska romaner som följde på de oroliga 1930–40-talen men också det ödesmättade 2000-talet: Aldous Huxleys ”Du sköna nya värld” (1932), Karin Boyes ”Kallocain” (1940), George Orwells ”1984” (1949) och Vladimir Sorokins ”I det heliga Rysslands tjänst” (2006).
Det fascinerande med Zamjatin är att han hade ett hängivet revolutionärt förflutet och uppnådde en aktningsvärd ställning inom det sovjetiska författarförbundet. Samtidigt var han en av grundarna av det frispråkiga litterära samfundet Serapionsbröderna som bland sina medlemmar räknade Boris Pasternak och Vladimir Majakovskij.
Det är i denna verksamhet vi ska söka bakgrunden till Zamjatins kritiska hållning. Mot trycket från den allt oförsonligare bolsjevikiska kulturpolitiken hävdade nämligen Serapionsbröderna poesins och litteraturens frihet. Zamjatin, en ironins mästare, hade personligen motsatt sig såväl censur som totalitarism. Friktioner mellan honom och sovjetmakten hade uppstått. Hans roman ”Vi” hade förbjudits och utkom i engelsk översättning först 1924. Sovjetlitteraturens officiella storhet Maxim Gorkij skulle dock ta Zamjatin under sina vingar. Gorkij lär ha övertygat sin vän Josef Stalin om att tillåta kollegan emigrera. Det skedde 1931 och var i grevens tid – före de utrensningar som skulle eskalera under 30-talet. Serapionsbröderna hade förbjudits redan 1927. Så framlevde och verkade Zamjatin sina sista år i Paris där han dog 1937, samma år som Gorkij.
Här finns utan tvekan föraningar om de fasansfulla förhållanden som ett decennium senare skulle ta sin början under personkultens enväldige Stalin.
Zamjatins roman ”Vi” beskriver det under en glaskupol totalövervakade samhället under ledning av den allsmäktige Välgöraren. Människorna har inte namn utan nummer och tvingas leva efter obönhörliga regler. Oliktänkande straffas med döden. Det kollektiva Vi utmanas av huvudpersonen D-503:s systemfientliga förälskelse i kvinnan I-330 som tillhör en hemlig motståndsrörelse. Uppenbarelsen av det förbjudna Jag leder till en identitetskris och hotar det strängt kollektiviserade samhället. Litteraturvetaren Sten Wistrand har tillskrivit Zamjatins tidiga dystopi profetiska egenskaper. Här finns utan tvekan föraningar om de fasansfulla förhållanden som ett decennium senare skulle ta sin början under personkultens enväldige Stalin. Skenrättegångar och massterror skulle drabba miljoner oskyldiga ryssar och invånare i de sovjetiska republikerna genom dödsstraff, straffarbete i lägren eller deportation.
Det är uppenbart att Zamjatins ”Vi” varit en förebild för såväl Aldous Huxleys som George Orwells mer berömda dystopiska romaner. Orwell medger det öppet och framhåller till och med att Zamjatins ”intuitiva känsla för den irrationella sidan av totalitarismen – mänskliga offer och grymheten som självändamål – gör ’Vi’ överlägsen Huxleys ’Du sköna nya värld’”. Den senare tecknar ett kastsamhälle byggt på teknologi och konsumtion i avsaknad av individualitet och kritik. Omedelbar lycka erbjuds genom känslofri sex och en universaldrog.
Om Zamjatin direkt inspirerade Orwell, kan Karin Boyes roman ”Kallocain” från 1940 i sin tur sägas ha föregripit dennes ”1984”. Om Boye hade läst Zamjatin vet vi inte. I hennes roman möter vi ett ständigt övervakat och militariserat samhälle där staten kontrollerar människornas innersta tankar med hjälp av ett sanningsserum, Kallocain. Det grundläggande temat är den förtryckta människans längtan efter frihet, kärlek och sanning, men också relationen mellan individen och kollektivet.
Orwells roman ”1984” har ofta behandlats och är så känd att några få nyckelord här kan räcka som påminnelse: totalitär stat i ständiga krig, Partiet, storebrorssamhälle, övervakning (bland annat genom så kallade teleskärmar), sanningsministerium, tortyr, historieförfalskning, tankepolis, nyspråk mot självständigt tänkande, etcetera. Självständigt tänkande som företeelse i dagens (tendentiellt) totalitära samhälle riskerar tveklöst att undertryckas. Faran att propagandans ”nyspråk” ska följas av ett ”nytänk” är påtaglig. Hyggligt pålitliga opinionsundersökningar i Ryssland visar ett övertygande stöd för såväl Putin som hans krig i Ukraina. Den officiella omfattningen av detta stöd är emellertid tveksam.
Kännare av Ryssland och rysk mentalitet vet att sådana resultat av opinionsundersökningar inte endast är följden av ett indoktrinerat ”nytänk” – i alla fall inte i så hög grad som kan tyckas – utan också döljer den historiskt grundade överlevnadsstrategi som ryssar utvecklat och som snarare kan betecknas som ”dubbeltänk”. Till en opinionsundersökare ger du ett svar, till din förtrogne vän eller kollega ett annat. Bedrägligt, naturligtvis, men ett hoppfullt tecken på motstånd som i en given situation kan skaka Putinregimens makt och krigföring i Ukraina.
Dystopins grundare Jevgenij Zamjatin skulle få en värdig efterföljare i den moderna ryska litteraturens sannolikt främste företrädare, Vladimir Sorokin. Med honom känns det både följdriktigt och hoppingivande att sammanfatta det litterära motståndet mot de samhällets avarter som utmanar mänskligheten. I likhet med övriga dystopister motiveras Sorokin av den historiska situation i vilken han befinner sig. Hans roman ”I det heliga Rysslands tjänst” publicerades 2006 (på svenska 2008). 2007 hade Putin på säkerhetskonferensen i Mūnchen hållit ett tal där han kritiserat Nato och gett en föraning om den konfrontationspolitik han planerade. 2008 inledde Ryssland den första interventionen mot en tidigare sovjetrepublik, Georgien, genom att stödja separatisterna i Sydossetien och Abchazien (en parallell till vad som senare skulle ske i östra Ukraina). Efter Putins omval 2012 skulle tumskruvarna dras åt också på hemmaplan genom skärpningar av den repressiva lagstiftningen.
Sorokins dystopiska roman, som på ryska egentligen heter ”En dag i en opritjniks liv” (opritjnik är benämningen på tsarens livvakter) är en allegorisk framställning av det inom en snar framtid återupprättade ryska tsardömet med drag av Ivan den förskräckliges tid. Ryssland är ett självhärskardöme isolerat från Väst, berövat fria media och övergivet av sina intellektuella. Sorokin uttrycker i en senare intervju sin förvåning över att det mesta faktiskt blev verklighet, trots att boken egentligen skrivits som en varning. Han citerar också en läsare som menar att folket i Kreml måste ha studerat boken och ansträngt sig för att förverkliga den.
Inför det vansinne som nu utspelar sig i vår omvärld måste vi fråga oss om inte en ny generation av dystopiska romaner en dag blir verklighet. Det vore den naturliga följden av den oförsonliga kamp om makten som vår tids despoter för på bekostnad av sina vilseledda och övervakade befolkningar.
Nils B Thelin är professor emeritus i slavisk filologi
