”Northern sky” (1971)
Egentligen allt som behöver sägas om hur det känns att vara riktigt kär, sammanfattat på fyra minuter. Kärleksballaden från hans andra skiva är ovanligt ljus och hoppfull för att komma från Drake. ”I never felt magic crazy as this”, sjunger han, vidöppet, medan det pojkaktigt sköra i hans röst fångas upp av ett varmt och omslutande poparrangemang signerat bland andra John Cale. Femtio år senare är det faktiskt smått obegripligt hur den perfekta ”Northern sky” inte blev den kommersiella framgång som Drake hoppades på.
”Pink moon” (1972)
I stället var det den mera lågmälda ”Pink moon” som gjorde att Nick Drakes namn spreds till en miljonpublik när låten dök upp i en Volkswagen-reklam år 1999. Följande månad såldes plötsligt fler Nick Drake-skivor än det gjort under de föregående 30 åren, och filmmakare i Hollywood fick nys om de uppenbart filmiska kvaliteterna i hans musik. Vad ”pink moon” står för är höjt i dunkel, men att Drake kämpade med ett inre mörker blir uppenbart när man hör hur orden mumlas fram i refrängen.
”One of these things first” (1971)
Genom kultfilmer som Wes Andersons ”The Royal Tenenbaums”, och Zach Braffs ”Garden state”, blev Nick Drake en hel generations nya indieälskling i början på 00-talet. Poppigt lekfulla ”One of these things first”, som hörs på ”Garden states” Grammybelönade soundtrack, satte tonen. Genom att ställas bredvid samtidens artister som The Shins och Imogen Heap fick Drakes introverta gitarrplock ett nytt och quirky skimmer över sig. Ett rykte som lever kvar i senare film- och tv-succéer som Sally Rooneys ”Normala människor”, där Drakes musik har en given plats.
”River man” (1969)
Drake var en mästare på att bygga atmosfärer och mera oroväckande och febrigt än på ”River man” blir det inte. Låten som av Drake själv beskrevs som den mest centrala på debuten ”Five leaves left” ger en ingen ro när man en gång har hört den, med sina mollackord, stråkar och den udda taktarten. För att inte tala om Betty, låtens mystiska huvudperson, som ber ”for the sky to blow away / or maybe stay / she wasn’t sure”. Många är de musiker som fascinerats och spelat in egna covers sedan den först gavs ut.
”From the morning” (1972)
Ofta är det enkla det allra vackraste, som i avslutningslåten på den tredje skivan när Drake sjunger om hur ”A day once dawned and it was beautiful” över ett sparsmakat gitarrplock. Skivan blev hans sista innan han dog två år senare i en överdos, 26 år gammal. Kontrasten mellan det egna mörkret och förmågan att drömma ihop världar som genomsyrades av skönhet och hopp är vad som gör Nick Drake unik – och anledningen till att han fortsätter att älskas och upptäckas av nya generationer, 50 år efter sin död.
Läs mer:
Nick Drake dog ung – så blev han en av musikhistoriens legendarer
Läs fler texter om musik
