”Folk, fioler och fotstamp – så blåste generation Z nytt liv i den norska traditionsmusiken”. Det är rubriken på en ny artikel i brittiska The Guardian, som handlar om hur folkmusiken fått ett uppsving i norska storstäder tack vare olika nattklubbsinitiativ, med ung och hbtq-vänlig inriktning.
Spindeln i nätet, och intervjuad i artikeln, är Tuva Syvertsen.
Sedan 20 år tillbaka har hon och hennes Valkyrien Allstars gått i bräschen för en sorts modernisering, och popifiering, av folkmusiken i hemlandet. Gruppen har beskrivits som pionjärer och hyllats som ett av Norges bästa liveband.
När de i våras sajnades av svenska skivbolaget Supertraditional, grundat av folkmusiker som Sara Parkman och Samantha Olanders, var det på sätt och vis en cirkel som slöts.
– Vi är väldigt glada över att få jobba med just dem, förklarar Tuva Syvertsen över videolänk från Oslo. Bredvid sig har hon violinisten och gitarristen Erik Sollid. Med via en annan telefon är trummisen Martin Langlie.
– Det vi har gjort i Norge är egentligen samma sak som Sara har gjort i Sverige. Vi spelar på alla möjliga slags scener. Jag och Erik (Sollid) har samtidigt en… extrem street kredd inom folkmusikkretsar här i Norge, säger hon och ler ironiskt. Vi har alltid varit aktiva inom den miljön.
Tuva Syvertsen och Erik Sollid lärde känna varandra i tonåren när de spelade hardingfela i samma spelmanslag. Senare lärde de känna trummisen Martin Langlie och basisten Magnus Larsen.
– För många år sedan var vi ett rent folkmusikband. Numera är den musik vi gör snarare pop. Ett slags weird pop, säger Erik Sollid.
I deras musik hörs inslag av alltifrån rock, country och visa till ambient och nordafrikansk ökenblues. Själva är de mindre intresserade av att försöka kategorisera.
– Vi är inte så analytiska när det kommer till musiken. Men vi är alla musiknördar. Alla tar med sig egna grejer till gruppen. Vi är goda vänner och adopterar smak från varandra. Det blir en gemensam estetik, säger Tuva Syvertsen.
Det är hon som skriver texterna till låtarna. Förra skivan ”Slutte og byne”, som släpptes 2020, blev en vändpunkt.
– Jag lyssnar mycket både på norsk och svensk hiphop, och började själv hålla på med improviserad rap. Jag blev väldigt upptagen av rimteknik och rimstruktur. Hela förra skivan är präglad av det här.
Albumet ledde inte bara till en första Spellemann, Norges motsvarighet till Grammis, utan också till en helt ny och yngre publik, berättar Tuva Syvertsen.
– 20-åringar kunde plötsligt relatera. Det är fantastiskt. Vi blir bara äldre, medan publiken blir yngre.
Störst genomslag fick titelspåret ”Slutte og byne” (”Sluta och börja”), en bakfyllebanger där Tuva Syvertsen sjungrappar till sig själv: ”Skal slutte å drikke, slutte å drikke, slutte å være en ubrukelig fitte / Slutte å reise, slutte å jobbe, slutte å feste til klokka er åtte”.
Inte helt oväntat kom låten till efter en blöt utekväll på turné.
– Jag var så jävla bakis dagen efter och tvingades sitta på en fullproppad turnébuss med grov social ångest. Så jag började skriva på en lista, säger hon.
Ett par dagar senare, i studion, var det listan som låg närmast till hands.
– Jag började spotta bars. Ut kom en lång rant som dröp av självömkan. Där och då fick jag syn på att jag kanske borde börja ta tag i saker också.
Andra halvan av låten går i dur. Allt slutar i stråkar.
– Det är det fina med låten. När du har lyssnat igenom hela är du på en annan plats än när du började. Du känner dig bättre när den är slut.
Att prata om vad nya albumet ”Venter på noen som venter på noen” handlar om är svårare att sätta ord på.
– Vi spelar konserter året runt numera, så att man börjar med en ny platta handlar väl egentligen mest om att man är trött på sina gamla låtar och längtar efter att ha nya att spela, skrattar Tuva Syvertsen.
– Men om förra skivan var rim och struktur så har jag försökt frigöra mig från att allt måste rimma den här gången. Och så har Martin lärt sig spela banjo!
Nu är ni sajnade på svenskt bolag, med två stora festivalgig inbokade i sommar. Hur ser ni på att satsa i grannlandet?
– Det är fan på tiden att vi börjar spela mer i Sverige, säger Martin Langlie och berättar att det är viss storebrorskänsla.
– Historiskt har ju folkmusiken varit mer etablerad i Sverige än i Norge. På 80- och 90-talet var det svenska band som Hoven Droven som uppfann den nordiska folkrocken, och vi norskar som härmade.
– Men allt går i vågor, tillägger Tuva Syvertsen. Just nu känner jag att det är Norge som är poppin’. Det är här det händer. Det är ett otroligt tryck inom folkmusikscenen, med många unga och begåvade utövare som utvecklar musiken åt olika håll. Man hoppas på en synergieffekt, att man kan väcka Sverige lite.
Härhemma har folkmusiken ibland präglats av en dragkamp mellan dels dem som tryckt på det ursvenska, dels artister som Sara Parkman med flera som betonat det gränsöverskridande och föränderliga i musiken.
Har det funnits en liknande debatt i Norge?
– Jag känner igen detta om att man inte vill att nationalister ska kidnappa folkmusiken som reklam för sin bullshit. Men vi har inte haft det så i Norge, det är annorlunda jämfört med Sverige, säger Tuva Sivertsen.
Samtidigt, resonerar Martin Langlie, är Valkyrien Allstars texter i någon mån helt klart politiska.
– De kanske inte är skrivna som politiska manifest, men berör ofta viktiga samhällsfrågor och värderingar, om hur det är att leva i Skandinavien, om privilegier och hur vi behandlar varandra…
– Det personliga är politiskt, säger Tuva Sivertsen. Vissa av våra låtar är faktiskt direkt skrivna till politiker. Men de flesta låtar handlar trots allt om kärlek och mänskliga relationer.
Hur ser ni på er egen roll i folkmusikrörelsen?
– Jag tänker mycket på att det är fint att få vara en del i en tradition, att vara ett led i något mycket större än en själv. Det är fascinerande med melodier som har överlevt så många generationer, så många liv. Det är något romantiskt med det.
Läs fler texter av Kajsa Haidl och alla texter om musik
