– Den här behöver du kanske inte nu? Jag tar den här!
Svante Kohala böjer sig fram och fiskar upp en båtnyckel ur kompisen Rasmus Mobergs bakficka.
Det är förmiddag på Ljusterö i Stockholms skärgård och ett rasslande ljud hörs gång på gång från de röda husen snett bakom ett säsongsbommat kafé.
Tystnad. Rassel. Och så en röst som ropar ut fyra siffror i en snabb följd.
Här tränar tre OS-jagande svenskar starter på en hemmasnickrad räls.
Varje tusendel är viktig.
Välkommen till Skärgårdens rodel- och kälkklubb.
Hans ”Hasse” Kohala hade lämnat toppidrotten bakom sig.
1992 och 1994 var han svensk rodelåkare i OS. I början på 2010-talet en engagerad idrottsförälder ihop med hustrun Ann, som skjutsade barnen Svante och Tove till fotbolls- och slalomträningar.
2012 kom dock frågan han hade bävat för; Svante, och senare även Tove, ville testa pappas sport.
– Jag tänkte ”satan också!”, säger Hasse Kohala och skrattar högt.
– Jag hade faktiskt tänkt ”tänk om den här frågan kommer”. För då visste jag ju hur det kommer sluta, det här är så kul att de kommer bli fast.
Vi sitter på familjens veranda på Ljusterö med bullfat och kaffe uppdukat i höstsolen.
– Så vad skulle jag göra? Skicka dem till någon annan eller ta tag i det själv? Vi körde i gång själva.
Ljusterö, som förbinds med fastlandet med en bilfärja, lär vara den plats i Sverige där rodel – sporten där man åker på rygg på en kälke nedför en isig bana – får mest igenkännande nickar.
Vid den lokala matbutiken mitt på ön sitter en plansch på åkarna med en tackhälsning till lokala sponsorer. 27-årige Svante Kohala och 24-åriga Tove Kohala var med i OS 2022 och har chans på ett nytt OS, i Italien i februari. 22-årige Rasmus Moberg kan göra OS-debut.
Skärgårdens rodel- och kälkklubb har sedan starten samlat barn och unga från de kringliggande öarna. Pandemin bromsade visserligen återväxten …
– … men bor man här ute, då är det lättare att vara borta fyra dagar i rad hemifrån än att åka och spela fotboll fyra gånger i veckan, säger Hasse Kohala, huvudtränare och förbundskapten.
– Det är det som har varit vårt koncept. Att vi har åkt iväg (till exempel till rodelbanan i norska Lillehammer) och gjort något med ungarna härifrån.
Rasmus Moberg har kommit i egen båt till dagens träning.
Han bor på Ingmarsö, rakt över fjärden.
– Jag är en av dem som ramlade in i det här längs vägen, säger Rasmus – den enda i landslaget som inte tillhör Kohala-familjen.
30 procent av verksamhetens omsättning kommer från småföretagare på Ljusterö, berättar Ann Kohala som har titeln lagledare.
– Sen har vi ju även kaféet härnere, säger Ann och gör en gest mot vattnet.
– Folk härute länkar ihop det med rodelverksamheten.
Dottern och landslagsåkaren Tove Kohala skrattar gott. På somrarna jobbar hon med att servera glass (vi ska återkomma till det) i familjeföretaget:
– Folk brukar fråga mig ”vet du vilka de där rodelåkarna är?”.
Sverige har aldrig tagit en OS-medalj i rodel och är ett litet landslag. Ett samarbete finns i dag med Österrike, men resurserna är små. Och då krävs uppfinningsrikedom.
Hasse Kohala har själv byggt den startträningsanläggning där svenskarna nött starter stora delar av försäsongen.
– De stora nationerna har ju isade startramper, inomhus med nedfarter från två håll, jätteavancerat, vi pratar mellan 50 och 100 miljoner. Men vi får ju hålla oss till vad vi kan hitta på själva, säger förbundskaptenen, visar runt och konstaterar:
– Det här är lite som ”Pettsons uppfinningar”.
En rodelåkare startar ett åk genom att dra i gång sig från två handtag.
Kälken som den här förmiddagen går varm på Ljusterö går på medar med små hjul på, på ett par meters räls. Den far iväg med ett ryck när åkarna finjusterar detaljer i startmomentet.
Utmaningen sitter i kroppshållningen, hur långt bak den aktiva ska föra armarna, kraften ut från handtagen.
Dessutom gäller det att snabbt komma framåt med armarna igen för att ta ytterligare fart, det som rodelåkarna kallar en ”paddling”. Åkarna bär handskar med spikförsedda fingrar för bättre grepp. All kraft du har i kroppen ska ner i marken, via handen och ut i fingrarna, förklarar förbundskaptenen.
Trion turas om att med ett rep se till att kälken inte flyger iväg.
Fotosensorer vid olika punkter längs banan ger exakta tider. En manick spottar ut ett kvitto med ”resultatet”.
– Nu var du fyra tusendelar snabbare än Rasmus! ropar Hasse Kohala till Svante.
– Det syntes med blotta ögat hur explosivt det var!
Hur är det att mäta tusendelar?
– Visst är det surt ibland när det skiljer två tusendelar, men ibland är det så tajt på tävling, säger Svante Kohala.
– En tusendel på start är tre i mål, brukar man säga. Så det gör stor skillnad hur bra vi startar.
Det här är första året med den nya anläggningen.
– Den är liksom ”beta nummer 1”. Men det har varit väldigt bra att ha den här. Vi har ju inte haft möjlighet till den här typen av träning tidigare.
De har gjort ett par hundra starter på hemmaplan i sommar, uppskattar landslagsåkarna.
Fingrarna tar mest stryk, berättar Tove Kohala. Efter ett riktigt hårt pass går det inte ens att öppna en vattenflaska.
Hur känns det i kroppen när man får till en bra start?
– De snabbaste starterna, de känns faktiskt ganska lätta. I gymmet tänker man att man ska ta i hela tiden, men starten är ju mer att det ska gå snabbt, det ska gå lätt, säger Rasmus Moberg.
Han har visat på tävling att han kan vara en av världens snabbaste i startmomentet.
Men plötsligt säger siffrorna på dagens kvitto något annat.
Tove Kohala står med repet som är fäst i kälken, och tar snabbt på sig skulden:
– Oj, jag råkade hålla emot!
Svante Kohala slutade på 20:e plats i Peking-OS 2022 och Tove Kohala fick samma placering i damsingeln. I världscupen har de varit tia respektive elva.
Syskonen behöver mer eller mindre bara hålla sig hela och friska för att klara den internationella kvalgränsen till OS 2026, enligt pappa Hans. Men för att bli uttagna behöver de visa topp-tolv-resultat i världscupen för Sveriges olympiska kommitté (SOK).
Rasmus Moberg, som varit 18:e i världscupen, kan tas ut till OS på SOK:s så kallade framtidskriterium.
Hur mycket tänker ni på OS?
– Mer än vad jag vill tänka på det, svarar Tove Kohala.
– Innan förra OS så pratade alla om OS hela tiden. Det var lite jobbigt.
– Jag är aldrig nervös inför en tävling, men då kände jag till och med i luften att det var lite annorlunda. Jag tror det är den som kommer lyckas hålla sig lugnast som kommer lyckas bäst. För att åka snabbt gäller det att vara avslappnad.
När vi ses är de i slutfasen av höstträningen hemma. Vägen mot OS-drömmen fortsätter i Lillehammer, Riga och i den – nu äntligen – färdigställda OS-banan i Cortina. Därefter i tävlingar i både USA och Europa.
Under försäsongen har laget även varit på ett SOK-läger, på Kreta.
Att vara ett litet – familjärt – landslag har utmaningar, men också fördelar, berättar åkarna. Dels är de inte rädda för att ta hjälp av andra nationer. Dels:
– Jag har inga hierarkier jag måste följa, jag får göra lite som jag vill, säger Tove Kohala, kastar en lekfull blick på sin pappa förbundskaptenen och fortsätter:
– Nej, men det bästa är väl dialogen. Det blir en öppen konversation om allting. Det är ingenting som är filtrerat.
Hennes tyske pojkvän Eric Bauroth, som även är fystränare för laget, har suttit med och lyssnat. Nu bryter han in på engelska:
– Det här ger en väldigt unik chans, för du kan anpassa systemet till idrottaren. I stället för idrottaren till systemet.
Basen är Stockholms skärgård för hela landslaget – men att vara rodelåkare i Sverige är inget heltidsjobb.
Svante Kohala har en egen firma som reparerar båtar och jobbar utanför tävlingssäsong dessutom en dag i veckan på ett varv. Rasmus Moberg hjälper sina föräldrar som har krog och annan verksamhet på skärgårdsön Finnhamn. Och Tove Kohala har sin sysselsättning i familjen Kohalas sommarkafé.
De två sistnämndas jobb har gett en märklig följdeffekt.
Rodel är en av de snabbaste sporterna på is och åkarna hanterar såväl enorma krafter som hisnande hastigheter. Olyckor har skett – som tragedin under en OS-träning i Vancouver 2010, där georgiern Nodar Kumaritasjvili avled efter att ha kraschat in i en stålbank i 144 kilometer i timmen. Men:
– Den vanligaste skadan för rodelåkare i Sverige, statistiskt, kommer från glass, säger Svante Kohala, kollar på sina lagkamrater och flinar till.
Rasmus berättar att han häromåret hade en överansträngning i armbågen.
– Sen med glasskopan blev det ännu värre!
Tove fyller i:
– Jag har också haft lite ont i armbågen i sommar. Jag fick order om att jag borde vila den, men jag bara ”jaha, men jag ska ju skopa glass!”.
Att ha sin träningsbas, gym, jobb och familj på ett och samma ställe underlättar dock elitsatsningen, fortsätter de.
– En dröm hade så klart varit att vara en heltidsatlet och kollar man på de stora nationerna har de ju idrottare som är anställda av staten. De går till gymmet och de tränar och gör allt som vi gör – fast som jobb. Men det är också lite skönt att ha jobb på sidan. Lite normalt liv, säger Tove.
Tävlingssäsongen startar i Innsbruck i Österrike i december.
Där kommer det visa sig vad tusendelsjakten på Ljusterö har gett för resultat.
Intervjun på verandan börjar lida mot sitt slut. Svante Kohala visar en olackerad kälkkåpa i mamma Anns drejverkstad. Tove Kohala och Eric Bauroth är sugna på lunch. Rasmus Moberg har fått tillbaka sin båtnyckel och knatar ner mot bryggan.
Strax utanför familjen Kohalas tomtgräns står en hemmasnickrad träskylt.
Under pilar mot ”Waxholmsbåt”, ”Lervikstorp” och ”Ingmarsö” visas riktningen in mot land – och ut i vida världen. Där står bara två bokstäver: ”OS”.
Läs mer:
Klockan tickar för Cortina – OS-sporter kan flyttas till USA
