De kritiserade Trump – sedan blev ingenting sig likt

De har alla tvingats ringa polisen.

Men de är inte längre säkra på att polisen skulle skydda dem.

Så djupt upplever de att lojaliteten med Donald Trump trängt in i den amerikanska samhällskroppen, så utsatt kan man känna sig om man offentligt tar avstånd från Trump i en konservativ omgivning.

Det här är ett reportage om tre amerikaner som sagt nej till Trump, och som nu blivit kastlösa.

1. David French: Önskar att jag hade fått en varning – vill du förändra ditt liv?

Det är nio år sen. Trumps kandidatur hade just tagit fart.

För David French känns det som alldeles nyss. 

French – en djupt konservativ jurist och opinionsbildare från den amerikanska södern – övervägde att rösta på Trump.

Han är republikan sedan 40 år, starkt troende och brinnande abortmotståndare. Men han kunde bara inte tolerera Trumps rasism.

David och hans hustru Nancy har en svart adoptivdotter från Etiopien. Naomi heter hon.

I september 2015, när Naomi är sju, markerar David French mot rasismen i en uppdatering på Twitter formulerad i förbifarten. Han kritiserar också Trump från spalterna i den konservativa tidskriften National Review.

– Jag önskar att jag hade fått en varning: Vill du förändra ditt liv med den här uppdateringen? Jag hade fortfarande tryckt ”ja”. Men hade åtminstone varit medveten om ögonblickets betydelse.

Svaren kommer omedelbart. Trumps högerextrema försvarstrupper klistrar in Naomis ansikte i ett foto av nazisternas gaskammare. De fyller kommentarsfältet på hustrun Nancys dåvarande blogg med bilder av lemlästade afroamerikaner.

De sprider historier om att Nancy skulle ha haft sex med svarta män när maken var stationerad som arméadvokat i Irak. Naomi, hävdar de, är den syndiga avkomman av de förbjudna förbindelserna.

De kallar Naomi för ”niglet”, ”dindu” och andra begrepp ur den amerikanska söderns rika fatabur av rasistiska tillmälen.

”En fjärdeklassare kommer inte själv på idén att slaveriet var en nödvändighet”

Rasismen från sociala medier sipprade strax ned i vardagen.

I skolan förklarade en klasskamrat för 7-åriga Naomi att slaveriet hade varit en förutsättning för att hennes folk skulle lära sig leva i Amerika. Någon annan sade att de inte kunde leka hemma hos henne eftersom hon är svart och farlig.

När French, nu 55, berättar om rekylen den 17 september 2015 råkar Naomi precis komma hem från skolan. Hon har hunnit fylla 16. Det är tidig majeftermiddag i den välmående villastaden Franklin söder om Nashville och pappan sänker rösten i familjens stora vardagsrum.

– De är småungar, säger David French. Men en fjärdeklassare kommer inte själv på idén att slaveriet var en nödvändighet. Barnen upprepar vad föräldrarna säger vid köksbordet.

– Och, ja, invandring är ett verkligt problem i det här landet. Det kommer för många på samma gång just nu. Men när folk häromkring frågar oss varför vi inte adopterade en flicka från Norge i stället för Etiopien landar diskussionen väldigt långt bortom legitim oro för invandringens inverkan på välfärden.

När French börjar blockera de grövsta kommentatorerna på Twitter gör han en chockerande upptäckt: Flera av plågoandarna är medlemmar i hans egen församling.

Vid ett tillfälle approcheras paret French av en äldre församlingsmedlem i kyrkorummet:

– Efter allt Trump gjort för oss – hur kan du fortfarande vara emot honom?!

Nancy French frågar församlingsmedlemmen om han ogillade Bill Clintons eskapader med Monica Lewinsky i Ovala rummet. Han svarar ja.

– Men du är okej med att någon betalar ut pengar till en porrstjärna för att hon ska hålla tyst om en affär och skryta om att ta kvinnor på fittan? frågar Nancy.

Församlingsmedlemmen fräser till David.

– Kontrollera din kvinna!

French trodde att han satt stensäkert.

Han hade vigt sitt vuxna liv åt den konservativa kampen.

När han läste vid Harvard Law School hade han grundat en anti-abortklubb vid det liberala lärosätet. Han övergav en lukrativ karriär i privat sektor på Manhattan för att försvara religionsfriheten och plädera för strängare abortlagar i federala domstolar. Han gick med i reservkåren och skickades till Irak för att utkämpa ett impopulärt krig som han fortfarande försvarar.

”Före september 2015 kunde jag gå in i nästan vilken kyrka som helst och mötas av en stående ovation”

Innan Trumps grepp om Republikanerna hårdnade försökte Bill Kristol – en konservativ kungamakare i Washington – lansera French som alternativ presidentkandidat.

Möjligen var han för konservativ för den rollen.

Efter Irak skrev David och Nancy French tillsammans en bok om makens tid i Irak. I en passage berättar de att David förbjudit Nancy att dricka alkohol, kommunicera med andra män över telefon och mejl samt logga in på Facebook under makens tjänst i Irak.

Ett helt liv av eftergifter för kyrkan, partiet, nationen. Som visade sig värdelösa i samma sekund som David French tog ställning mot Trump.

– Före september 2015 kunde jag gå in i nästan vilken kyrka som helst och mötas av en stående ovation. Nu gick jag från att vara den fullständiga insidern till den totala outsidern. Över en natt förändrades precis allt för mig.

Att det republikanska partiet rensat ut Trumpkritiker från kongressen i Washington, lokala partiorganisationer och skolstyrelser är känt. Men samma sak har skett i samfunden, i det finmaskiga nät av konservativa kyrkor som i praktiken organiserar miljoner av Trumps gräsrötter över USA.

Pastorer och framträdande församlingsmedlemmar som markerar mot Trump, eller bara försvarar politisk mångfald, vaccin, innebörden av klimatkrisen eller asylinvandring, drivs på dörren.

I det amerikanska bibelbältet är kyrkan en förlängning av familjen.

Den var centrum i David Frenchs liv. Utfrysningen skakade om honom.

”Vi möttes av ilska – men inte mot dem, utan mot oss som familj”

– Det var chockerande. Inte så mycket vad de vita nationalisterna skrev till mig på nätet. Utan det uteblivna stödet från alla andra i vår närhet. Reaktionen var inte: Herregud, vi måste stoppa den här rörelsen. I stället gick den ut på att jag inte kunde låta min uppfattning om Trump färgas av några enskilda rasister. Vi möttes av ilska – men inte mot dem, utan mot oss som familj.

Trump har skapat en legering av kristen fundamentalism och nationalism. Det innebär att kritiker stämplas som förrädare, kättare, hädare. Samma eftermiddag i maj som jag besöker French ”trendar” hans namn på Twitter intill bland annat Hizbollah.

Presbyterian Church in America (PCA) – hans tidigare samfund som organiserar 400 000 amerikaner inklusive en kristen intelligentia – har just avbokat French från en paneldebatt i sin generalförsamling. David French var inbjuden för att diskutera hur PCA kan stödja pastorer som hamnar i politisk korseld.

När hans namn offentliggörs mobiliserar nätkrigarna och i kölvattnet formuleras krav från minst två lokala församlingar i Tennessee och Florida om att David French måste avbokas.

– Jag sade till PCA, som var mitt andliga hem i över 15 år: Ni kan böja er för Trumpstormen, men jag kommer under inga som helst omständigheter att göra det. Människor är dock känslomässigt helt oförberedda på kraften i reaktionen. Och blir rädda för att deras organisationer ska splittras.

Dagen innan vi ses i Franklin meddelar PCA att paneldebatten ersätts av en bönestund på temat enighet.

Hatet, liksom våldet, frodas till både vänster och höger i amerikansk politik. Men avskyn som Trumps kärnväljare hyser mot de republikanska kritikerna är unik i sin fränhet.

”Vi är lika mottagliga för mörka impulser som varje civilisation före vår”

Våldet är revolutionärt, säger David French. När revolutionära rörelser formerar sig är första steget utrensning av otrogna ur de egna leden.

– Trumps anhängare upplever att nationen som sådan står på spel. Vänstern är demonisk. Och varje eftergift till politisk mångfald försvagar kraften i motståndet. Därför hyser de mer ilska mot mig än mot vänstern.

Betraktar du våldet som en del av den religiositeten?

– Utan tvekan. Alla våldsamma aktörer är inte kristna – men många är det. Jag brukade tro att vår kultur, den liberala demokratin, utvecklats bortom religionskriget. Men vi är lika mottagliga för mörka impulser som varje civilisation före vår. Det är alls ingen slump att uppsvingen för auktoritära rörelser kommer samtidigt som den sista av andra världskrigets generationer dör ut.

2. Alexander Vindman: Nu är jag stämplad som ”politisk” – finns ingen väg tillbaka

När Alexander Vindmans 87-årige far fick höra att sonen skulle vittna mot Donald Trump i kongressen blev han rasande.

– Stöd presidenten!

Vindman är visselblåsaren i Nationella säkerhetsrådet som fick Trump åtalad i riksrätt i december 2019.

Trump hade den sommaren pressat Ukrainas nyinstallerade president Volodymyr Zelenskyj att utreda Joe Bidens son för korruption, i syfte att undergräva Bidens chanser att bli president hösten 2020.

Trump hade tillfälligt stoppat fyra miljarder kronor i militärt stöd som den amerikanska kongressen öronmärkt till Ukraina. Pengarna var en hållhake på Zelenskyj.

I ett telefonsamtal klockan 9 på morgonen torsdagen den 25 juli 2019 antydde Trump att Zelenskyj var välkommen till Vita huset om den ukrainska staten attackerade Hunter Biden.

Säkerhetsrådgivaren Vindman hade själv skrivit manus till Trumps telefonsamtal men presidenten ignorerade fullständigt hans talepunkter. Vindman lyssnade i realtid på samtalet från Situationsrummet i Vita husets källare. Och visste ”instinktivt” att han var tvungen att slå larm.

Familjen Vindman befann sig på bilresa till ett bröllop när fadern förstod vad sonen stod i begrepp att göra. Pappa Semyon exploderade i passagerarsätet.

– Gör allt som presidenten ber dig om!

Vindmans historia är ovanlig: Den skär rakt in i storpolitiken kring Putins krig mot Ukraina.

Men samtidigt är den allmängiltig. Tjänstemän och politiker som tar strid med Trump väcker ofta sina nära familjemedlemmars skräckblandade vrede. Den 19 november 2019 vittnar Vindman mot Trump i kongressen, mot sin pappas vilja.

De drygt 11 miljoner amerikaner som i genomsnitt följer dramat via direktsänd tv ser en son som stammande vädjar till sin far i salen.

– Oroa dig inte, jag kommer klara mig fint när jag berättar sanningen.

Publiken vet inte att pappan dyrkar Trump. Det berättar aldrig Vindman i vittnesmålet. 

Men han redogör för familjens historia som flyktingar från det sovjetiska Ukraina. Änkemannen Semyon lämnade Kiev med tre söner och 759 dollar på fickan och anlände till det ryska exilsamhället Brighton Beach i New York på juldagen 1979. Alexander var då fyra år gammal.

Vindmans är judar. Pappan lyckades mot alla odds som civilingenjör i statlig tjänst i Sovjetunionen. Men erfor hur dissidenter straffades. Nu finner han sonens handlade i Vita huset naivt.

Men likt många andra exilryssar i Brighton Beach högaktar fadern också den råbarkade affärsmannen, antikommunisten och Israelvännen Trump.

”Att jag skulle hjälpa Demokraternas majoritet i representanthuset placerade mig på fel sida av historien i min pappas ögon”, skriver Vindman i sin bok ”Here, right matters. An American story”.

– Ryssarna i USA är offer i två led, säger Vindman när jag träffar honom.

– Först för Sovjetregimen, som de flydde, och sedan för den ryska desinformation som glorifierar Trump.

I dag är det inte givet vem av son och far Vindman som fick rätt om riskerna med att vittna mot Trump. Alexander Vindman lever. Men repressalierna vände upp och ned på hans liv. Han famlar i den ”stora ovissheten, likt i hög grad vårt land”, som han skriver i boken.

Kampanjen som tvingade bort Vindman från först Vita huset och sedan USA:s armé efter 20 års tjänstgöring har drag av rysk, antisemitiskt kodad kompromat, komprometterande personuppgifter som en auktoritär stat använder för att brännmärka en enskild medborgare.

Samma dag som det blev känt att Vindman skulle vittna mot Trump började Fox News med hjälp av två framstående konservativa professorer i juridik utmåla Vindman som en ukrainsk spion inbäddad i Vita huset, mer lojal med Ukraina än Trump.

Påståenden som sedan spreds vidare av Trumpfamiljen och deras advokat Rudy Giuliani. Vindman, hette det, hade ”dubbla lojaliteter”. Det ledde till digitala och fysiska hot, också från kollegor i militären, och gjorde Vindman omöjlig i armén. Han var specialiserad på inhämtning och analys av känsligt underrättelsematerial från Eurasien. En knepig befattning om Vita huset stämplat en som landsförrädare inför hela världen.

Även akademiska institutioner, tankesmedjor och talarförmedlingar stängde sina dörrar. Vindman fick höra att han skulle äventyra organisationernas politiska oberoende.

– Det dödade min karriär. Misstanken om att jag skulle ha ”dubbla lojaliteter” undergrävde alla möjligheter till befordran eller meningsfulla uppgifter. Jag tvingades bort från armén som politisk hämnd. Nu är jag stämplad som ”politisk” och kan inte tjäna som anonym officer längre. Det finns ingen väg tillbaka.

Jag besöker Vindman i hans nya hem i Florida. Han lever bakom murar i ett gated community i Davie, en förstad norr om Miami. Den lilla familjen – frun Rachel och dottern Eleanor – ger fortfarande intryck av att vara på tillfälligt besök. De stora rummen är sparsamt möblerade. I foajén finns en minibar. När jag frågar Vindman vad han helst dricker säger han att flaskorna mest är överblivna presenter från hans gamla liv som militärattaché.

Sedan invasionen av Ukraina är han en efterfrågad röst i internationella etermedier. Men comeback i en möjlig framtida republikansk administration är uteslutet. Årets Trumpkandidatur är utformad som en kampanj mot det självständiga tjänstemannavälde som Vindman förkroppsligar. Just den typ av ståndaktig byråkrat som skulle riskera att lägga sina fingrar emellan när Trump ska mäkla fred mellan Putin och Zelenskyj på 24 timmar, som han lovat att göra.

Om du skulle ge ett råd till en ung Alexander Vindman: Tjäna Trump eller inte?

– En ung Alexander Vindman hade varit driven av ambition och svår att stoppa. Men en andra Trumpadministration skulle aldrig rekrytera en professionell tjänsteman, utan en politisk lojalist. Så hade jag gjort samma val i dag? Jag försvarade författningen, jag levde upp till eden jag svurit. Men jag lever med konsekvenserna av mitt beslut.

3. Olivia Troye: Jag hade inte förstått hur trumpismen penetrerat varje del av samhället

Repressalierna kan landa i form av en stämning på drygt 60 miljoner kronor.

Olivia Troye, 47, är tidigare sakkunnig i kontraterrorism i Mike Pences vicepresidentstab.

Hon sade upp sig ett par månader före valet 2020 och var frikostig med kritiska detaljer inifrån i Vita huset. Den sommaren hade Trump börjat hävda att Demokraterna skulle fuska i valet. Han hotade med att skicka militären på Black lives matter. Och inne i Vita huset hade medarbetare, säger Troye, förvanskat det informationsunderlag hon skickade vidare till Mike Pence för att det bättre skulle matcha Trumps käpphästar.

Hon sade upp sig. Det kan kosta.

Två tunga Trumpanhängare har stämt avhopparen Troye på sex miljoner dollar.

Bakgrunden är ett replikskifte på Twitter där Troye hävdar att Richard Grenell – Trumps tidigare ambassadör i Berlin – har försökt boka Mike Pence till en konferens för vitmaktanhängare i nazismens vagga.

Förtal, hävdar Grenell, som kan bli Trumps nästa utrikesminister.

– Jag visste att det skulle gå illa för mig när jag bestämde mig för att prata offentligt om Trump, säger Olivia Troye. Men jag förstod aldrig hur illa det skulle gå. Jag hade inte förstått hur trumpismen penetrerat varje del av samhället. Han har hardcorefans i företagsstyrelser som blockerat mig från anställningar. Hela ens framtid äventyras. Varför skulle någon välja att göra det jag gjorde?

När hon stämdes för förtal skrev den Trumplojala sajten Breitbart att Troye representerade ”den djupa staten”. De länkade till den offentliga stämningsansökan som innehåller hennes (tidigare) hemadress.

Hoten kom sedan som brev på posten: Hon spelar upp förvirrade telefonmeddelanden där personer önskar livet ur henne. Men värst, säger hon, var manipulerade, blodiga bilder av hennes två jyckar Ringo och Stevie.

Likt French och Vindman har Troye flyttat efter uppbrottet.

Hon – och maken och hundarna – valde medvetet en liberal del av förstaden Alexandria utanför Washington. Ironiskt nog visade sig JD Vance, Trumps kandidat till ny vicepresident, ha flyttat in på en granngata i kvarteret.

Troye föreslår att vi ska fotografera henne med hundarna utanför Vances villa, som en gestaltad replik på hans uppmärksammade attacker mot barnlösa kvinnor som prioriterar katter framför att avla barn.

Troye överväger, säger hon, att återstarta sin karriär genom att lansera ”Husdjursägare för Harris”.

– Undulater för Kamala förklarar härmed mötet öppnat.

Det inte bara ironi.

Troye håller kontakt med andra kvinnor som brutit upp från Trump i en chattgrupp som de kallar ”Vi som överlevde 45”. Trump var USA:s 45:e president.

Flera söker trygghet i djurriket. Som Stephanie Grisham, Trumps tidigare pressekreterare, som driver ett hem för övergivna hundar och getter i Kansas.

Troye tänker rösta på Kamala Harris. När Demokraterna förra veckan höll sitt konvent i Chicago var Olivia Troye en av huvudtalarna. Från scenen uttryckte hon sitt stöd för Harris och sa att en röst på henne, var en röst för demokratin.

I mitten av juli reste hon med Harris som färsk kandidat till Michigan och deltog i ett scensamtal om abortlagen. Att offentligt ta parti för motståndarsidan väcker vreden på nytt.

– När jag var med presidentkandidat Harris häromdagen blev vi häcklade av en hop människor på flygplatsen. En kvinna väste något i stil med: Kolla in horan och hennes nya sidekick. Och detta var ändå i loungen för affärsresenärer.

Som statens krishanterare i inhemsk terror ägnade Troye sina arbetsdagar åt analyser av masskjutningar och politiskt våld.

Upprepade gånger fick hon vandra över till presidentens maktcentrum, västra flygeln, och upplysa staben om att gärningsmannen verkade motiverad av Trumps retorik.

Som Cesar Sayoc, 56-åringen i Florida som hösten 2018 skickade rörbomber till den liberala filantropen George Soros, Hillary Clinton, CNN-journalister – även David French stod på Sayocs adresslista. Gärningsmannens vita skåpbil var täckt av Trumpdekaler.

– De höll på att dividera om hur vi skulle informera västra flygeln. Då gick jag rakt in till Trumps stabschef: ni måste fatta att det var en av era egna som gjorde det här. Inför varje sådan situation tänkte jag att jag skulle få sparken.

Hon glömmer aldrig den 3 augusti 2019, när en 21-årig man sköt ihjäl 23 personer i en Walmartbutik i El Paso i Texas. Troye är uppvuxen i El Paso vid gränsen mot Mexiko. Hennes mamma invandrade därifrån. Hennes svägerska befann sig i butiken men överlevde. Gärningsmannen drevs av föreställningar om att ett folkbyte ägt rum i Amerika, och lyckades väl med att decimera inkräktarna: skjutningen kallas den dödligaste attacken på latinamerikaner i USA i modern tid.

– Jag skulle informera vicepresidenten om hur många som skjutits och vad vi visste om gärningsmannen. Det var samma dag som masskjutningen ägt rum och jag berättade för en anställd vid Nationella säkerhetsrådet att min släkting hade varit i butiken och sett mördaren, men överlevt eftersom en kvinna slitit tag i henne. Och medarbetaren i Vita huset svarade: Men skönt, åtminstone, att de flesta döda var mexikaner.

Det senaste dödshotet mot David French kom i ett mejl sommaren 2021 när han försvarat undervisning om strukturell rasism, som då förbjudits i allmänna skolor över hela bibelbältet.

Eftersom sonen var ensam hemma ringde French polisen. En polisbil körde förbi villan och konstaterade att allt verkade lugnt. Men i telefonen frågade den patrullerande polisen varför French hotats till livet. Många poliser på landsbygden är extrema Trumpanhängare, säger French. Han tvekade, men sade sedan som det var. Han hade kritiserat Trump. Därför ville amerikaner döda honom. Polisen tystnade, innan han svarade:

– You keep talking, I stand guard.

David Frenchs röst stockar sig vid minnet. För han är inte säker på hur länge öppna Trumpkritiker i hans del av USA kan räkna med det stödet.