Fyraåriga Suyeon Tae klättrar upp och ner ur knät på sin mormor, gör grimaser och snor åt sig fotograf Alexander Mahmouds kamera. Energin är outsinlig. Kanske kan hon en dag bli akrobat. Det hoppas mormor Jeonggeum Huh.
Det är hon som tar hand om Suyeon sedan hennes mamma dött i cancer strax efter att de anlände till Sydkorea för tre år sedan. Då hade de länge behandlats ”som gatuhundar” i Nordkorea på grund av att pappan redan hade flytt.
Suyeon är ljuspunkten och framtidshoppet i de mörka historier som hennes mormor och tre andra kvinnor berättar när vi träffar dem i ett konferensrum i Seoul. De är alla medlemmar i ”Organisationen för familjer som har blivit torterade i nordkoreanska fängelser”. De flesta av dem har försökt fly från den nordkoreanska diktaturen ett flertal gånger innan de till sist har lyckats. Efter varje misslyckat försök har de satts i fängelse i Nordkorea där de utsatts för tortyr.
– För de flesta av oss är det nästan tio år sedan vi flydde från Nordkorea. Men vi lider fortfarande av depression och ptsd (posttraumatiskt stressyndrom), säger Minkyung Choi som är ordförande för föreningen och som har berättat sin historia inför FN.
Nordkorea är en av världens mest brutala diktaturer. Insynen i regimen är ytterst knapp och invånarna är isolerade från omvärlden. De har varken yttrandefrihet eller pressfrihet. Att ta del av information från utlandet, som sydkoreanska filmer och musik, är förbjudet. Och de flesta lever under ytterst knappa förhållanden. Med jämna mellanrum läcker nyheter ut om brist på mat.
För Minkyung Choi var hunger det främsta skälet till att hon 1997 gjorde sitt första flyktförsök. Nordkorea genomled under denna period en svältkatastrof som krävde uppemot två miljoner liv. ”Den svåra marschen” kallas denna episod av Nordkoreas ledare.
Minkyung Choi tar tag om den mörka skalmen på glasögonen, tittar stint på mig och fnyser.
– Det var en massaker på invånarna. Själv förlorade jag min pappa under den här tiden.
Minkyung Chois flykt gick som för de flesta andra via gränsen mot Kinas nordöstliga provinser. Efter tre år blev hon gripen av kinesisk polis och tvingades tillbaka till Nordkorea. I Kina klassas inte nordkoreaner som flyktingar utan som illegala ekonomiska migranter. De riskerar att när som helst skickas tillbaka till Nordkorea. Det hände Minkyung tre gånger. Värst var när hon greps 2008, samma år som OS hölls i Peking. Samtidigt som Kina ville imponera på världen skickade man flyktingar tillbaka till tortyr.
– De tog mig till ett ställe där vi som var fångar fick bygga vårt eget fångläger. Det var knappt om mat och många dog under bygget. Däribland min mamma, hon dog efter tio dagar.
Minkyung Choi satt i fängelse i drygt två år. Strax efter att Kim Jong-un blev ledare i Nordkorea 2011 och gav alla politiska fångar amnesti gjorde hon sitt fjärde försök att fly landet. Vägen gick via en frusen flod på gränsen mellan Nordkorea och Kina, med hjälp av mellanhänder i Kina.
Därefter tog hon sig via södra Kina till Laos och över Mekongfloden till Thailand. Först där får nordkoreaner flyktingstatus och kan skickas till Sydkorea där de har rätt att stanna. Minkyung Choi sträcker upp händerna i luften för att illustrera känslan av frihet när hon anlände till Seoul.
Men hon – och de andra kring bordet som gjort liknande resor – upptäckte snart att livet i Sydkorea är inte bara frihet. Efter förhör av säkerhetspolisen väntar sex månader på institution där de lär sig att anpassa sig till den enormt konkurrensutsatta sydkoreanska kulturen. Därefter kastas de ut för att stå på egna ben. För de som lider av men från tortyr är det svårt. Många av dem har så allvarliga skador att de inte klarar av att arbeta och besvikelsen är stor över att den sydkoreanska regeringen inte ger dem mer stöd.
– Vi som har blivit torterade behöver mer stöd än andra flyktingar. Våra kroppar och vårt huvud fungerar inte som vi vill, säger Minkyung Choi.
När de utbyter erfarenheter om vistelser i nordkoreanska fängelser ökar intensiteten i rummet. De berättar om hunger, om brist på vatten, om trånga och smutsiga rum utan toalett.
– Vi fick en magsjukdom efter att ha druckit kiss eftersom vi inte hade något vatten. Jag vill egentligen inte minnas det, säger Namsoon och skakar på huvudet.
De berättar om vakter som kontrollerar kvinnors bindor när de har mens, hur de övervakas när de kissar och bajsar. Anledningen är att vakterna letar efter pengar. En del flyktingar äter kinesiska sedlar när de tvingas tillbaka till Nordkorea, av rädsla för att soldaterna ska ta dem.
– Därför tittade soldaterna på när vi bajsade. De ville se om det kom ut pengar, säger Namsoon.
Alla som bröt mot lägrets regler fick räkna med att bli slagna med en träklubba. Ett annat straff var att tvingas stånga sitt huvud mot väggen. Till de värst utsatta hör de som väntar barn med en kines.
– Den som är gravid i fängelset med en kinesisk pappa får höra att barnet är en bastard och kan bli sparkad i magen så att barnet dör. ”Tyckte du så mycket om kinesiska pojkar”, säger de. Efter att barnet är borttaget tvingas kvinnorna arbeta. De flesta dör för att de blöder så mycket, säger Minkyung Choi.
I dag lever de flesta av kvinnorna i organisationen på existensminimum, runt 5 000 kronor i månaden. Bara 5 procent av de över 100 kvinnorna klarar av att jobba.
När de bodde i Nordkorea tittade de i smyg på tv-serier från Sydkorea och drömde om ett liv i ett land där människor var vackra och hade gott om pengar.
– När vi kom hit försvann alla våra fantasier. Vi mötte verkligheten, säger Jeonggeum Huh.
Svårigheterna till trots – de vill för allt i världen inte tillbaka till Nordkorea som de beskriver som ett enda stort fängelse. Men de vill ha mer stöd. Särskilt barn med en nordkoreansk mamma och kinesisk pappa hamnar i ett vakuum. De får inte de förmåner som de som har två nordkoreanska föräldrar får.
Att dessa barn är extra utsatta intygar Myung Sook Cho, rektor på Yeomyung, en skola för nordkoreanska barn i Seoul. Här möter hon barn som lämnats av mamman i Kina i unga år, eftersom kvinnorna efter födseln är rädda att hamna i myndigheternas register och skickas tillbaka till Nordkorea.
Enbarnspolitiken i Kina har skapat ett kraftigt överskott på män, som är beredda att betala pengar för en nordkoreansk fru. Inte sällan handlar det om tvångsäktenskap. När mammorna sedan flytt till Sydkorea växer barnen upp med sina kinesiska pappor. Men när barnen börjar grundskolan blir de för dyra för fäderna att ta hand om.
– Då säger de, ”du borde åka och bo med din mamma i Sydkorea”, berättar Myung Sook Cho.
Följden är barn som känner sig övergivna av båda sina föräldrar. Och om de lyckas ta sig till Sydkorea har mamman ofta startat en ny familj. De välkomnar sina barn från Kina men många har inte råd att försörja dem också.
Allt detta skapar ett helt annat behov än vad vanliga sydkoreanska skolor kan tillfredsställa, menar Myung Sook Cho.
– Barnen som går här har aldrig känt sig älskade eller att någon bryr sig om dem. De behöver lika mycket terapi som utbildning.
Läraren Sim-il Lee som kommer från Nordkorea och lyckades, via Kina, ta sig till Sydkorea 2008 vet hur det känns. Vi sitter i ett allrum på skolan. På väggarna sitter skolarbeten som illustrerar drömmen om en återförening mellan Nord- och Sydkorea. Kontrasten mellan länderna kom som om chock för Sim-il Lee.
– I Nordkorea handlade allt om att tillfredsställa basala behov, i Kina om att sätta sig i säkerhet. Här är allt möjligt. Men friheten förlamade mig.
När han anlände ville han så mycket. Men han visste inte hur han skulle få vänner eller vem som skulle svara på alla frågor han hade.
– Seoul är en stor stad och det är svårt att bli av med känslan av ensamhet. Jag hade en vision om vem jag ville vara, men ingen att fråga. Ensamheten var det värsta.
Nu är han lärare i samhällskunskap på skolan. Precis som många av eleverna har han bott många år i Kina och han märker att eleverna har ett sug efter kunskap om landet.
– Jag kan berätta saker om Kina, så att den delen av dem inte helt suddas ut. Jag kan också berätta om umbäranden som de som har flytt från Nordkorea har fått utstå, för deras mammor gör inte det. Ofta träffar de mammorna bara någon gång i veckan. Jag försöker få dem att förstå vad de har gått igenom.
På rasten är det stimmigt på skolan, som är kristen. Eleverna får rabbla en psalm i utbyte mot en chokladbit och något att dricka. 19-åriga Seo Yeon, som kom till Sydkorea när hon var 4 år, har bytt från en vanlig sydkoreansk skola där hon aldrig kände sig accepterad. När de andra eleverna fick veta om hennes bakgrund med en kinesisk pappa och en nordkoreansk mamma pratade de bakom hennes rygg. Seo Yeon blev mobbad.
– Det lämnade ett trauma hos mig. Här har alla liknande bakgrund, vi behöver inte skydda oss.
Nu har hon återfått livsgnistan. Nästa år tar hon studenten och går allt som hon vill kommer hon en dag att jobba som sjukgymnast eller förskollärare.
Fakta.Över 30 000 nordkoreaner har flytt
Totalt uppskattas över 34 000 nordkoreaner ha flytt sedan 1953 när Koreahalvön delades in i två länder och familjedynastin Kim tog över styret i Nordkorea.
Majoriteten av de som flytt, över 70 procent, är kvinnor.
För att fly får de flesta hjälp av en människosmugglare i Kina. Där är det inte ovanligt att kvinnor säljs till män som söker en fru. Enbarnspolitiken i Kina har skapat ett kraftigt kvinnounderskott.
Det händer också att kvinnorna tvingas in i Kinas sexindustri.
I Kina tvingas de gömma sig eftersom de inte klassas som flyktingar.
De som skickas tillbaka till Nordkorea sätts i fängelse. De anses vara förrädare. Särskilt de som har flytt med målet att bosätta sig i Sydkorea. De som bara flytt av ekonomiska skäl får mildare behandling.
FN och flera organisationer för mänskliga rättigheter har tryckt på för att Kina ska sluta skicka tillbaka nordkoreaner och utsätta dem för risken för tortyr.
Kina, som är Nordkoreas närmaste partner, har hävdat att det saknas bevis för tortyr och brott mot mänskliga rättigheter i Nordkorea.
