Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Vad spelar det för roll att alla faktiskt ser hur naken kejsaren är, när ett enda knyst om sanningen skulle ge dig rykte om att ha pinsamt dålig smak? Eller – hu! – som i det pråliga modemeckat Appearance inte förstå dig på det riktiga ”måååådet”.
På Dalateatern uttalas ordet modet så nasalt att publiken skrattar lika mycket som Patrik Pettersson och Eleonora De Loughery Nordin, i rollerna som de två falskt förslagna skräddarna.
Andersens geniala saga från 1837 har flyttats in i en framtid, eller är det kanske nutid eller rent av dåtid? Strunt samma för detta är en satir över människans, inte sällan maktens, eviga och ofta så oförblommerade dumhet och vilja till konsensus.
Skräddarnas entré är något alldeles utöver det vanliga då de i svartvita kostymer dansar in sammanvuxna likt siamesiska tvillingar. Överhuvudtaget är uppsättningens koreografi (Catharina Allvin) lika svängig som komisk. Enskilt, eller i snabbt framsusande grupper, intar ensemblen scenen. Ofta sjungande, alltid förvånande.
Mest åmar sig förstås den egotrippade kejsaren i Dejmis Rustom Bustas gestalt. Han putar på, inte minst med sin utbyggda runda rumpa. För övrigt en perfekt metafor för undersåtarnas devota rövslickeri.
Berättelsen har av Viktor Tjerneld alltså placerats i landet Appearance, där ytan är allt och analysen skrämts på flykten. Spela bara med i komedin så ordnar det sig. Eller? Joel Torstensson, som tyst genomskådare, kamouflerar effektivt sina sanningar i töntmundering och Susanne Ekman Hellström söker uppkäftigt sticka hål på falsarierna med vassa repliker och hemsnickrade talesätt. Men ändå, inte vill väl hon ”lägga näsan i glashus”.
Vad ska kvinnan annars göra när kejsaren till slut springer runt i nakendräkt och viftar med snoppen av velour?
Mala Kyndel är något av uppsättningens kaxiga försångare, medan Julia Frisberg, i rollen som kejsarens avpoletterade stylist, gång på gång faller ner och spelar död. Vad ska kvinnan annars göra när kejsaren till slut springer runt i nakendräkt och viftar med snoppen av velour?
Så, hoppa gärna på första tåg till Falun och Dalateaterns ”Kejsarens nya kläder”. Jag har svårt att tänka mig en bättre avspark mot det nya året. Tjernelds bearbetning av Andersens saga, och Maria Bloms regi, har ingått legering och sammansmält till en helt strålande uppsättning. Här ingår förstås också Nina Sandströms eklektiska kostymdesign där tornyrer, krinolinbreda höftutbyggnader och snurriga hattar samsas med guldtights. Allt i Josefine Hinders scenografi a la pastellkonfekt.
Och förstås, kanske viktigast av allt, mitt på scenen tre paljettglittrande och jazzgungande musiker och en ensemble som bokstavligt talat spelar brallorna av sig.
Läs fler texter av Pia Huss och fler scenrecensioner.




